Nio år av saknad

Igår var det 1 juli. Nio år sedan min älskade, driftiga, fantastiska pappa gick bort. Jag känner igen mig i W. H. Audens dikt: He was my North, my South, my East and West. Han höll i min kompass och visade vägen under 33 år. Var aldrig längre bort än ett telefonsamtal. Alltid tillgänglig. Aldrig någon gång sa han nej när jag bad om hjälp. Oavsett vad. Oavsett när. Oavsett vart jag befann mig. Och så fort han hade möjlighet berättade han hur fantastisk jag var.

Han skalade mina apelsiner, fixade allt jag hade glömt (jag var förvirrad redan som barn), han tog själv en extra kurs i varje språk jag tog mig an, med samma entusiasm som jag själv, för att hjälpa mig med läxorna. Han lärde mig att man inte behöver leva enligt mallen. Att entreprenörskapet går upp och ner. Att det finns alltid nya vägar om det går ner, men att man kan behöva jobba hårt för dem. Att inte vara girig. Att uppskatta de människor man har omkring sig och se deras bästa sidor. Att positiva affirmationer fungerar även när man nästan tycker det är patetiskt. Att välja bort det och dem som stjäl ens energi. Att tro på sig själv, även när andra inte gör det.

Han älskade segling och dykning, långfärdsskridskor och utförsåkning, bergen, haven, skogarna och sjöarna. Och med entreget tjat såg han till att jag uppskattar samma saker. Skickade mig på jolleläger på sormarna, han köpte en Askeladden som vi seglade på Ålandshav med många somrar, väldigt strapatsfyllt. Tog familjen till Ramundberget varje vinter, skidskola fyra timmar om dagen, jag blev bra på slalom, ibland åkte vi på ytterligare en skidresa bara han och jag. Han uppmuntrade min dykning och berättade, i mina öron skräckhistorier, om hur det var att dyka på 50-talet. Han älskade Spanien, vi levde långa perioder i Spanien under min uppväxt, på samma sätt som vi nu lever långa perioder i Thailand. Spanien blev en del av min identitet och jag har en ständig längtan till Spanien.

Askeladden!

Att förlora honom var så klart att förlora en bit av sig själv. Nio år låter galet långt,  det känns inte så. Nio år gör ändå att skratten och leendena är fler än tårarna när man minns. Att känslan av saknad är mer inbäddad än skärande. Jag vet och hör inom mig vad han tycker och vad han skulle sagt. Jag ser hans min för mitt inre när han försöker dölja att han är lysande nöjd. (Eftersom omgivningen inte alltid uppskattar när man visar det fullt ut, vilket jag också fått lära mig the hard way.)

Jag är ledsen över att han inte fick uppleva sina barnbarn (stora B var 9 månader när han dog), och de inte honom. Att han inte sett mig utvecklas som entreprenör. Att jag inte har haft honom att fråga. Att han inte får sitta på verandan vid den sjö och solnedgång han tyckte var allra vackrast. Som han tjatade att jag skulle följa med till sjön på landet på kvällarna för att titta på solnedgången och eventuellt få se en bäver. Men oftast orkade jag inte följa med. Nu har vi byggt ett hus där, för det är den vackraste platsen på jorden för mig.

En bäver i gulddränkt solnedgång.

Min nästa tanke är: Behöver man snudda vid döden för att uppskatta livet fullt ut?