Idyll och sjukvård - IGEN!

Igår var en händelserik dag. För att vara på landet alltså. Vi bor i ett 1700-talstorp. Det är idylliskt. Men inte alltid så praktiskt. Och ibland påminns man om avståndet till civilisationen. Igår var det dags att göra provtryck nummer två på sjukvården i södra Dalarna.

Torp - idylliskt.

Sommaräng - idylliskt.

Pioner - idylliskt.

Mårbackapellargonier - idylliskt.

Smultron runt knuten - idylliskt.

Vedspis - idylliskt. Diska i balja, sakna avlopp - opraktiskt.

Insjö - idylliskt.

Gunga - inte särskilt idylliskt, men enligt Lilla D,
det absolut roligaste man kan göra. DET är tacksamt! 

Göra chokladbollar i emaljerad bunke - idylliskt.
Ta hand om fyra cholkladkladdiga händer
utan rinnande vatten - extremt opraktiskt.

Hoppa studsmatta bland björkarna - idylliskt.
Och enligt Stora B, bland det roligaste man kan göra.

Plötsligt var det något som störde idyllen. Det känns verkligen fel att skruva upp en monsterantenn på 1700-talstorpet. Men som min favorit Farbror Barbro i Nile City sa: Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet. Så är det väl så. Det finns inga genvägar till den perfekta bilden. Och är det OS så är det. Här tas tydligen inga risker... Men idylliskt? NOT. 

Utomhusmatlagning - idylliskt.
SÄRSKILT när man inte behöver göra det själv!

Fantastiska dofter spred sig över ängarna.

Så jag tog mig ner till vattnet för lite tid för mig själv. Så klart kan inte dagar få vara så här idylliska hela vägen. När pendel slår så här lång på plus, lurar det ALLTID något i andra änden, i minuspoolen. Jag kan nästan förnimma det. DET är ruggigt.

Men först njuta av en öl i solen. Jag VET, öl är som att dricka limpa! Stort NO, NO! Men ibland finns det inget godare än en kall öl. Vissa tillfällen kräver en öl, så då går idyll före LCHF.

Upp med boken. Som kontrast till all självutvecklande litteratur jag läst på sista tiden har jag införskaffat hela serien om morden Sandhamn. Bara att hänga mentalt i Sandhamn känns bra för själen. En plats som jag gillar skarpt och upptäckt mig ta min tillflykt till när jag snabbt behöver komma ifrån stan. Jag vet, det är fullt av människor med fasader, kindpussar och klichéer. Men det är något med de där ställena, något som Sandhamn, Marbella och Lidingö har gemensamt, som tilltalar mig och får mig att känna mig både hemma och bekväm. Och det är nog ändå en mix av miljö, atmosfär, havet, båtarna OCH intressanta människor. Å okejra, lite glam... (Nej, Lidingö är väl inte särskilt glammigt, men Marbella och Sandhamn har något glamouröst över sig som kanske får en att känna sig lite verklighetsförflyttad på ett angenämt, men temporärt, sätt.)

Men sen var det dags att samla familjen för fantastisk middag under ljuskronan. IDYLLISKT!

De grillade grönsakerna ackompanjerades av grillade fläskkotletter med bön- och basilikaröra. Inte idylliskt kanske, men gudomligt gott.

Då, PANG! Ni vet när en femåring drar klänningen över fötterna, tar spjärn mot bordskanten, tappar greppet och flyger in med hakan i bordskanten i 180. Ni vet, sånt som bara femåringar gör.  Idyllfaktor - noll. Blodet rinner, och det glipar ordentligt. Praktisk faktor att vara flera mil från sjukvård - noll. TUR att P hade haft fullt upp med att fixa den perfekta bilden och inte haft tid att dricka varken vin eller öl och kunde köra. Och TUR att jag har lite kompetens i akutbehandling.

Mot Ludvika lasarett! Idag fick vi komma in på jouren.
Nostalgi och idyllfaktor - fem!
Så snygga gamla instrument. T o m Lilla D blev uppiggad.

Det här snygga tidtagaruret, 40 cm i diameter, fanns i rummet och jag undrar nyfiket om det var som konstinstallation eller om det faktiskt används. Summan av kardemumman var i alla fall att doktorn påstod sig inte kunna tejpa eller sy bättre än jag redan hade gjort. Jag tvivlar fortfarande lite på det, för jag tycker det glipar för mycket under tejpen. Det var ett rejält jack, och undrar om det inte hade blivit bättre med ett par stygn. Men jag fick i alla fall cred av Lilla D, som tycker jag är världens bästa mamma. Eftersom hon slapp sy.

Jag ger ändå sjukvården i södra Dalarna fyra starka tofsar av fem möjliga, den här gången också. Ringde 1177, som förberedde dem på att vi skulle komma och återigen stod de i princip och väntade i dörren när vi kom. Jag vet precis hur det hade varit på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm. In på Barnakuten, ta en nummerlapp, vänta 30 min, bli dirigerad till Närakuten, ta en nummerlapp, vänta fyra timmar bland snoriga, hostiga, febriga, blödandes, kräkandes barn och deras irriterade föräldrar. Så allt handlar om referensramar och mentalt kändes detta lätt, trots avståndet. Nu blir det en veckas badförbud för stackars Lilla D. Så här bakas det kokostoppar och sedan får vi väl gå ut och gunga!

Men vad var nu den filosofiska kroken på detta? Jo, jag känner ofta att när det är så där kräk-idylliskt så fåglarna och kaninerna dansar runt en som i Snövit. Eller man känner att livet är så där as-bra att man verkligen nått hela vägen och bara seglar ovanpå och njuuuter. Då händer det nästan alltid något. Något oväntat, omtumlande, som rör om i grytan. Det har jag lärt mig med åren och det gör att jag är lite på min vakt. Men kanske är det bara för att man ska förhålla sig ödmjuk och inte gripas av någon slags hybris. En kraft från ovan som rättar in en i ledet lite grann?

Dagens låt? En gammal Gesslefavorit:
Per Gessle – Ute På Landet