Yippi, jag kan inte stödja på foten!

Nu har jag provtryckt sjukvården i södra Dalarna. Betyg: fyra starka tofsar av fem möjliga.

Har fortfarande sjukt ont i foten när jag vaknar trots konstens alla regler. Tryck, pelott, dauerlinda, högläge, smärtstillande. Kan inte stödja. Fullt medveten om att smärtan vid ledbandsskador är större än fraktur känner jag att jag ändå vill ha check på att det inte är en fraktur, utöver ledbandsskadan, som är uppenbar.

10.33 ringer jag till Grangärde vårdcentral

10.35 ringer en trevlig sjuksköterska tillbaka och säger att kan kan få en tid 11.00

11.00 träffar kompetent läkare, som gör stabilitetstest, ser mig i ögonen och säger "Det här känns instabilt, klart misstänkt fraktur. Linda på den där foten igen, du verkar kunna det, så ska jag fixa alla remisser du behöver och kollar att vi har tillräckligt med gips hemma om du skulle behöva..."

En till röntgen, och en till operation. Det kändes så där. Men effektivt.

11.45 har jag, inklusive entourage, kört till Ludvika lasarett. Där verkar det som de står och väntar i dörren på mig. Nästan som på Pukhet Bangkok Hospital (lite mindre glammigt bara). Inga dräkter, inga leenden, ingen presentation. Men kompetent och effektivt och ljusår billigare (för mig), hittills har jag bara pröjsat 150 kr. Tjip tjop, fem plåtar senare klockan är 11.55 när jag sätter mig för att vänta på att röntgenläkaren ska granska bilderna. Hon har nog dessvärre gått på lunch...

Röntgenläkarens lunchrast ger mig tid att tänka. Jag observerar mina tankar. Det första jag tänkte igår kväll när jag låg i gräset och hade kräkont och fattade att det här var inte alls bra var: Shit - nu kan jag inte träna! Men sedan dess hade hjärnan presenterat en massa möjligheter. Hallå, du tränar varken mage, rygg eller armar med foten, juu! Nej, det är sant. En massa förebilder till gymnaster jag tränat genom åren som idogt kommit till salen månad efter månad med knäskador och annat passerade revy på näthinnan och sa att det finns inga såna ursäkter. Så det kändes ok. Men när jag fick den där remissen till operation - i fall att - så ramlade jag ner i rehab-hålet! NEJ, inte operation, ingen rehabskit, inga små jobbiga ben i foten som ska skruvas ihop, jag har redan tillräckligt med titanskruvar i skelettet. VILL INTE! 

Men nu hade jag en sån himlans tur. När röntgenläkaren var tillbaka från lunchen lät hon meddela: Inga frakturer syntes på röntgen. Snacka om att jubla inombords. Trots att jag inte kan stödja på foten. Bara en ledbandsskada! Yippii! Jag är sååå glad och tacksam! Även lite glad över att sjukvården för en gångs skull var snabb, kompetent och effektiv. Dessvärre har jag lågt förtroende för den svenska offentliga vården och dess organisation, så det är ju trevligt, och lite hoppfullt, när man blir motbevisad.

Och  jag ska inte skylla på något för att inte träna, så först ska jag bara pusta och fira lite. Kanske ta en Ipren till också. Sen ska jag hoppa iväg (på ett ben) och köra lite armar!

Å då ska jag dra på lite musik som man blir glad av!

Flo Rida – Whistle