Fan, va vi har det bra!

Fan, va vi har det bra! Så är det nog många som säger till varandra. Ganska ofta. Jag menar, älskling vi har ett jäkligt schyst hus, vad fint det blev med den gotländska kalkstenen i entrén och visst kostade det nya köket från Vedum 400.000 kr, men Jesus vad snyggt det ÄR! (Och vilken cred man får när vännerna är på besök!) Men om sanningen ska fram, så hämtar vi ju oftast mat. Vem orkar laga? Men det är så galet skön känsla att komma hem på fredagen när städerskan har varit här och bara se det glänsa! Jag vet, oftast jobbar du över, och jag hämtar. Både barn och mat, men ändå.

Vi har inte gjort något tillsammans, bara du och jag, sedan... ähh, älskling när var det vi var till Södertuna slott? Jaha, 1999... men vi var ju till Sunne Spa... just det 2007! Men vi är ju i Åre med barnen varje år och i Mölle varje sommar! Jaaa, det är galet underbart älskling! Och nästa år ska vi ju till Kalifornien 14 dagar.

Nej, alla har det inte så. Verkligen inte. Men jag tror många av mina vänner känner igen sig, lite grann. Jag raljerar faktiskt inte. Bara observerar. Och hur lätt är det? Det är inte så jävla lätt. Man har ett schyst jobb, eller ett företag, som suger all ens tid och kraft, och man har kämpat hårt för att nå dit man har kommit. Och YES, det är ju lättare att ticka av listan av saker man kan köpa än upplevelser, som tar en massa tid. Hur ska man få ihop det? Och dessutom vill man ju inte samma saker. Någon drömmer om golf och en annan om bergen, eller dykning, eller skidåkning, eller bara solen, inga jävla aktiviteter. Vi är ju alla olika och har vi inte uttalat våra drömmar, eller bejakat varandras på länge, så glider vi allt längre ifrån varann. Men huset liksom, det är vårt gemensamma projekt, det är lättare. Och barnen så klart. Barnen, de är viktigast. De ska aldrig behöva lida. De ska ha det bästa. Hunterstövlar och Hollistertröjor, ridläger, seglarläger och utlandsresor! Dessutom måste vi engagera oss lite, fixa klubbens tävlingar och sälja tulpaner! Puh...

Och JAAA, jag kan verkligen älska och uppskatta snygga, coola, snabba saker. Jag är också materialist. Jag kan lätt njuta av två veckor i Marbella eller ett snyggt badrum med vattenfallsdusch, (eller Tom Dixon-lampor för den delen). Men jag tror att ibland vaknar man upp och undrar. Var det det här som var viktigt? Är det det här vi har strävat efter? Var det HÄR vårt gemensamma projekt? Det är väl inte det här som är LIVET?

Jag menar, när jag glider in i Lidingö Centrum på parkeringen och ställer min Toyota mellan en Jaguar och en Porsche Cayenne (båda givetvis jäkligt slarvigt parkerade, så man helst inte ska ställa sig bredvid för att repa lacken), så känns det redan där rätt surrealistiskt. Röda byxor, mörka kavajer, höga klackar, smala midjor, perfekt make up, fantastiska leenden, kindpussar, dela med dig av den senaste sensationen. Är det SANT?! Vad UNDERBART! Jag får ibland sån lust att klösa på fasaderna. Men hur KÄNNER du människa? Vad vill du? Vart är du på väg?

Man har nått hela vägen. Check på äktenskap, check på hus, fint hus, check på barn, check på bra bilar, check på lantställe (helst i skärgården), check på utlandssemestrar, check på rätt skolor till barnen. Vart tog check på kärleken vägen? Vart tog check på pirr i hjärtat vägen? Vart tog check på mina drömmar vägen? Hade vi några gemensamma?

Om man vaknar upp i någon slags 40-årskris, (Herregud, har du fyllt 40?, du ser ut som 25 darling!), hur kommer man vidare? Hur gör man för att ändra riktning, bejaka varandra, sig själv och sina drömmar och hitta VÄGEN? Och är vi beredda att göra det som krävs? Alltså, kan du offra ett önskat kök mot 5 månader tjänstledigt? Neeej, så kan man väl inte göra! Och vad skulle vi göra i så fall?

Ni får Pros & Cons väldigt slående låt!

Pros & Cons – Allting Går Så Bra För Oss