Marita Ulvskog skriver under Almedalsveckan i sin blogg: "Ny talskrivare åt Annie Lööf? Hjälper tyvärr inte. Trovärdighet noll. Skulle funka i Top Model, men inte i verkligheten."
Emma Wiklund fick höra av en mamma på dagis när hon ska på en längre affärsresa, att "Guuud vad du är duktig som åker till USA i tolv dagar, jag skulle aldrig klara av att vara borta från mitt barn så länge!" Trevligt tonläge, brett leende. Men budskapet är vasst. Och som Emma undrar, vilken pappa skulle säga så till en annan pappa på dagis när han ska på affärsresa?
Själv tog jag inte ut föräldraledighet med detsamma när Lilla D föddes, utan skulle ha Stora B på förskolan full tid, eftersom jag var inne i en fas i mitt entreprenörskap där jag behövde jobba mer än vanligt, det var liksom bara så. Min största kund på varumärkesbyrån höll på med en utlandsetablering och jag var djupt involverad. Jag var inte ledsen över det, tvärtom, jag gillar det jag gör och jag var engagerad i uppdraget. Jag gillar min livsstil. Och att sköta mina arbetsuppgifter med ett spädbarn var inget problem, jag kan i stort jobba när som helst och var som helst. Jag var inte beredd på att detta skulle väcka så starka känslor hos mina medsystrar (ett ord som jag i övrigt ogillar, lika mycket som "styrkekram"). Jäklar i havet. Jag fick höra allt från "Vad HÄRLIGT att du kan styra ditt liv precis som du vill" eller "Åhhh, vad driftig du är, jag skulle ha svårt att knyta an till mitt barn om jag jobbade samtidigt, men du är ju så stark och fantastisk som klarar att ha så många bollar i luften" med falskt leende och blixtrande ögon, till citat: "Det borde vara förbjudet enligt lag att jobba när man precis har fött barn", med hög röst i hallen vid lämning, så så många som möjligt skulle höra.
Det senare var ju lite mer straight forward. Det gillar jag bättre, för då är det bara att låta piskan vina. Det vanligaste är dock breda innerliga leenden, och oärliga komplimanger levererade med ett ett fantastiskt trevligt tonläge. Jag vet precis hur förklädnaden ser ut. I den tjusiga handväskan ligger den imaginära dolken. Och vana klackar styr sina steg mot suven. Dolken åker fram på nästa parmiddag.
Vad är det som gör att kvinnor aktivt väljer att sänka varandra? Det är ju samma sak på arbetsplatserna. Männen lyfter varann, håller med och väljer en annan man. Medan kvinnorna snackar skit bakom ryggen, sprider falska rykten, spär på små saker så de blir stora, hittar fel hos varann snarare än starka sidor och när de får påverka, väljer de INTE en annan kvinna, utan en man... Vad är det för felprogrammering i huvudet på det kvinnliga könet? Det stämmer NATURLIGTVIS inte hela tiden och överallt. Jag har en hel hög med goda förebilder. Men jo, det är vanligt. Vanligare än männen förstår.
Självklart förstår jag att de vassa kommentarerna bottnar i ett eget missnöje. Men ändå. Det är så vansinnigt trist och destruktivt. Tänk vilken kraft vi skulle skapa tillsammans om vi lät bli att ge varandra vassa kommentarer. Lät bli att förtala varandra. Att istället på riktigt se varandra och glädjas. Att faktiskt på allvar vara sann och ärlig och lyfta och hjälpa varandra.
Jag har gått på dem så många gånger. Trott att det varit ärlighet, inte förstått mig på fasaderna och Spelet. Men jag har lärt mig nu. Jag är bättre på att sålla agnarna från vetet.
OJ, jag höll på att glömma dagens låt! Fick tänka till. Det har varit ett himla skitsnack runt Madonna den senaste veckan tycker jag. TÄNK vad vi fascinerats av henne, vilken föregångare, vilket driv. Visst hon kanske borde tagga ner, och visst Lady Gaga har tagit över tronen. Men hallå, man behöver ju inte spy all världens galla över den här exceptionella kvinnan. Ni får en låt från hennes storhetstid:
Madonna – La Isla Bonita
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar