Kristider

"Guuud vad barnen har blivit stora." En klassisk fras nuförtiden, och inte fan känner man sig som 25 när man hasplar ur sig den meningen. Men hur snabbt går det inte? Man ser det på andras barn. På de där vännernas barn, som man inte sett på 2, 3, 4 år. För man ses ju inte så ofta nuförtiden. Plötsligt har barnen svischat förbi både låg-, mellan-, och gud hjälpe oss, det spännande högstadiet. Det går ju faktiskt lika fort med de egna barnen. Och våra liv.

Ett soldäck fullt av barn. Ja, faktiskt, även solen var på besök idag!
Jag inser att plötsligt är de 25 och har inte bott hemma på många år.
Alldeles nyss var de 12 och red ponny...

Jag tror på idén att vi gör bokslut och håller upp spegeln framför oss själva så där med ca 10 års mellanrum. Det är väl det som många kallar för kriser. Viktiga faser för vår egen utveckling, skulle jag vilja kalla det. Jag tror det är bra för oss att krisa lite och stanna upp och reflektera. För att förhoppningsvis använda det som en ny plattform för de kommande 10 åren.

Vid 20-ish hade jag ingen kris. Jag hade fullt upp med att plugga språk på universitetet, vara reseledare i Alperna, bartender i Marbella, språklärare på det spännande högstadiet, chef på Mc Donald's och gymnastiktränare. Samtidigt. Lite segling och dykning och ännu mera skidåkning på det. Vem hann krisa, höja blicken och reflektera då? Jag var som en batterikanin som aldrig behövde laddas, med hundra planer i huvudet inför nästa år, nästa säsong. Idag, när jag jobbar med många i den här åldern, ser jag att det krisas en hel del redan runt 20. Det gör mig lite ledsen. Jag får återkomma till dem.

30-årskrisen innehåller så mycket. Du har haft 10 år som vuxen. Det är kanske första gången du tänker "OJ, gick det så här fort?" (Och fortare kommer det gå!) Nu, vid 30-ish reflekterar man över sina val. Är det så här jag vill leva? Har jag hamnat rätt? Stor risk för major change, eller så är det precis nu man har hamnat rätt. Vid 30 börjar man ofta tycka att man faktiskt känner sig själv ganska bra. Hela livet har man ju framför sig. Dessutom. Det är runt 30 många bildar familj. Det är runt 30 man har fått fäste på arbetsmarknaden. Nu kör vi! Känner man kanske.

Själv tog jag och tok-krisade när jag var runt 30. Ändrade allt. Tryckte på livets reset-knapp. Det var omvälvande. Men bra. Och någonstans i den vevan lovade jag mig själv, dyrt och heligt, att inte göra våld på mig själv i fortsättningen. Att följa mitt hjärta. Att lyssna inåt. Men det går ju inte av sig självt. Jag får knacka mig själv på axeln ofta. Och jag måste hålla verktygen a jour, hela tiden. Jag måste sträva efter balans.

Men det är nog ändå lätt att tappa bort sig själv igen, om man inte håller i och har balans. Det tror jag många känner. Det där fina greppet vid 30, vad hände med det? När man har varit gift och förälder och karrärist i några år. Ni vet tandkrämsreklamen: "Jag är inte bara MAMMA, jag är TANDLÄKARE också" "Jaha, men vem fan är JAG?" Så det är väl inte konstigt att man vaknar upp någon gång runt 40 och undrar vad som hände. När man dessutom kommer på att nu är nog halva livet levt. (Jag vet, 40 är det nya 25, men det är tyvärr bara en upplevd känsla, inte i faktiska år). Hur var det nu med allt jag ville göra? Den jag ville bli. Drömmarna och planerna. Hur var det med check på allt det där? Eller man HAR faktiskt kört check på det man trodde man ville och upptäcker att det ändå känns tomt. Det var inte villa, tjänstebil, chefspost och det perfekta äktenskapet som var nyckeln till lycka.

Man funderar, kanske bestämmer sig för att göra en Klassiker... Funderar lite till, jobbar som en galning, så man inte hinner fundera, tänker att barnen ska nog bli klara med högstadiet först, så jag ska nog fundera lite till. Livspusslet tar all kraft och håller oss i ett järngrepp. Så tänker man kanske att just nu är det ju ändå inte läge till några större förändringar, inte läge för livets reset-knapp... Hur skulle det se ut? Det skulle inte funka alls, det är faktiskt helt orealistiskt. Så undertrycker man sina behov, sina drömmar och funderingar lite till. Ner i skokartongen. Långt bak i garderoben.

Gör inte det.

Klassikern (eller vilket sidoprojekt man nu bestämmer sig för) ger en viss tillfredsställelse. Och egentligen är det inte så dumt att göra en Klassiker. Eller åka på retreat några veckor. Eller börja skriva. Man behöver lite tid för sig själv. Att fundera. Att manifestera. Ta ett steg på vägen.

Man behöver också balans. Balans mellan kropp och själ. Balans mellan intellekt och adrenalin. Balans mellan familjeliv och egenliv. Balans mellan att bli villkorslöst älskad och att få älska av hela sitt hjärta. Att bli sedd och uppskattad för den man är. För det är vi värda. Var och en av oss. Så låt oss fylla åren efter 40 med kärlek, modet att följa vårt hjärta och en helvetes massa balans! Det fixar vi!

Ni får min favvokärlekslåt för tillfället, i vacker kristallklar tolkning av Carolina Wallin Pérez:

Carolina Wallin Pérez – Utan dina andetag