Sorg - den fruktansvärda känslan

Ok, vi tar det där med sorg, det känns aktuellt och släpper inte riktigt greppet i mina tankar. Emma Wiklund sa i sitt sommarprat att när hon drabbades av sorg efter hennes pappas plötsliga död, blev hon förvånad över hur fysisk sorgen var. Jag blev lite förvånad, men ändå glad för hennes skull, att hon efter ett över 40 år långt liv, inte behövt uppleva sorg tidigare.
Sorg och saknad, de känslorna är väldigt lika varann, och någon behöver inte dö för att man ska känna sorg. Man kan ha varit tvungen att lämna sina barn på andra sidan jordklotet, man kan bli lämnad av någon man älskar, en nära anhörig kan få en dödlig men långsam sjukdom, det finns många scenarior. Man kan kastas in i känslan utan plötslig död. Även om det vi mest tänker på är att någon i vår närhet, som betyder mycket, dör.
Det finns en hel vetenskap runt sorg och sorgens faser, men jag tänkte bara beskriva känslan, så som jag upplever den. När sorgen kliver över tröskeln är det verkligen fysiskt. Kroppen får en tyngdkänsla, armarna värker, det känns som man ska vändas ut och in. Mentalt brukar det kännas som man är i en bubbla, allt pågår utanför. I början kan man t o m bli arg på dem utanför bubblan. HUR kan de bara fortsätta med sina liv som om ingenting har hänt? Livet har ju stannat! Man försöker delta i livet utanför, men är liksom någon annanstans. Inte närvarande. Men det som är mest slående är att sorgen sitter i så himla länge. Omgivningen har ofta svårt att förstå att man kan känna sorg i otroligt många år. Jag menar, nu har det ju gått ett, tre, fem år, nu har hon väl lagt det där bakom sig. Men så är det inte. Den man sörjer finns i tankarna. Varje dag. Och även när man jobbar bra med sig själv så funkar sorgen så att den, när man minst anar det, sköljer över en med olika intensitet. Plötsligt ser man något litet tecken i vardagen som påminner en om den man sörjer och saknar och plötsligt får man den där tyngden i kroppen och tårarna rinner långsamt ner för kinderna. Jag skulle vilja likna känslan av en fjärils ostrukturerade sätt att flyga. Så skört, så vackert, den flyger iväg så lätt och det känns ganska bra, men så plötsligt fladdrar den förbi, högt och lågt och sätter sig på axeln, så nära, så nära. Så är det. För mig.

Tid. Tiden gör oftast att sorgen och saknaden blir lättare att leva med. Det blir lättare att le åt minnena. Tårarna rinner inte lika ofta. Men sorgen efter den man förlorat, den bor där inne i bröstet. Sköljer över en med viss oregelbundenhet. För alltid. Tror jag.