Semesterskräck

Sommarlov. Underbart. Nio veckor! Men ehhh, hur ska vi få ihop det? Dessutom är det ju fult att ha barnen på dagis och fritids under loven. Det är inte status. Så någonstans under tidig vår, när man kommit hem från Åre, så börjar pusslet. The grid. Fram med excelarket. Familjeprojekt "Hur få ihop sommaren?". Listan med förväntningar ska pusslas ihop med lediga veckor. Kanske inte så många gemensamma, eftersom vi saxar, så barnen slipper gå på dagis/fritids.

Dina föräldrar, mina föräldrar, Gotland, Båstad, Skåne, Marstrand, Sandhamn, Mallis, Marbella. Den obligatoriska och traditionella midsommarfesten och kräftskivan. "Vi kanske skulle göra något helt annat i år, älskling?" "Men guuud, åker vi inte dit kommer de bli jättesura!" Andras förväntningar går före våra egna önskningar. Det gäller ju att man har hamnat rätt från början, annars är man fast. Samma måsten, varje år.

Känslan av att göra våld på sig själv. Att åka DIT (vart det nu är) är ju inte direkt vad man helst av allt önskar sig på sina få och värdefulla semesterdagar. Men man känner att man måste. Och inom en bubblar irritationen. Det krävs mod att säga ifrån, helst långt innan Åre, att i sommar vill jag något annat. Jag längtar efter det HÄR. Och någon kanske blir sur. Så är det.

Dessutom är det NU det ska ske. Det är NU vi har oceaner av tid, NU ska vi sitta på en klippa i solnedgången och ha de där djupa samtalen. Vara tillsammans. Kvalitetstid. Prata om livet. Hinna ikapp. Dra upp riktningen. Se varandra. Älska. Ligga kvar i sängen på morgonen och bara myyyysa. "Herregud ungar, kan ni vara lugna en sekund så pappa och jag hinner prata en full mening utan att bli avbrutna!" "Jag måste förresten göra en rabarberpaj, min mamma förväntar sig nybakat till kaffet när hon kommer i eftermiddag".

Men så äntligen har de somnat, eller svärmor tar dem ett par timmar så vi hinner till solnedgången på klippan en stund. NU ska vi prata. Så där djupt och innerligt. Sätta ord på alla känslorna. "Jamen prata då! Du säger ju ingenting!" "Vad vill du jag ska säga?" "Jamen, vi kan väl prata om livet, om oss, vad vi vill. Vad känner du?" Kravet kryper under skinnet, snaran dras åt, orden fastnar som små magneter i gommen och han undrar: vad MENAR hon? Egentligen? Tar nödutgången: "Jag tror jag måste gå och göra rent grillen nu..." Jag menar, vi har det väl bra? Eller? Jag ska ju spela golf i helgen...

Jag tror att ett verktyg är att vara ganska affärsstrategisk även här. Lista saker ni önskar av framtiden, mindre förändringar, som hur nästa sommar ska se ut, nya saker du vill lära dig, en annan struktur i vardagen för mer egentid, för mer tid i tvåsamhet, mer mening, önskan om en helt ny livsstil? Var långsiktig. Skapa ett gemensamt mål. Tidsbestäm målet. Det kan ta lång tid att komma dit man vill. Men bara att man har det på papper, har vågat uttala och formulera sina drömmar gör tiden fram till målet, dvs VÄGEN, meningsfull och fylld av förväntan. Det blir konkret och trovärdigt, inte bara snack. Det blir också lättare att ta en massa beslut längs vägen, för ni har bestämt er, för er riktning. Ni vet vad ni ska tacka ja eller nej till, för att nå målet.

I en av mina favoritböcker, Munken som sålde sin Ferrari (av Robin Sharma), sammanfattas kapitlet "Visdom i ett nötskal" så här:

• Respektera din tid (många lever som om tiden är oändlig)
• Tiden är din värdefullaste tillgång, den går inte att återanvända
• Fokusera på dina högsta prioriteringar och upprätthåll balansen i ditt liv
• Förenkla livet
• 80/20 (gäller inte bara i företagsekonomin även i livet, fokusera på de 20 viktiga procenten)
• Modet att säga nej (det kan vara nog så jobbigt gällande semesterförväntningarna) 
• Dödsbäddspespektivet (lista vad du skulle prioritera om du visste att du snart skulle dö)

Så vill du ha förändring, oavsett om det gäller sommarsemestern eller livet i stort, fram med papper och penna, kanske på klippan i solnedgången. Döm inte varandras drömmar, låt allt komma ner på pappret. Leta inte efter hindren, se vägarna. Skapa ett gemensamt mål och lista vad som behövs för att nå dit. Låt förväntan vara något ni bubblar av tillsammans, ett pirr i bröstet. Och du, barnen klarar en vecka till på dagis och fritids!

Idag är det ingen sol och ingen däckstol utan fullt ösregn.
Från i morgon har jag det administrativa ansvaret för kundmailen
på jobbet, då min fantastiska kontorschef är på semester. Det är mitt måste.
Och jag är oändligt glad över att vi lever i internet-åldern.
För jag hoppas jag kan göra det från däckstolen!