Att våga hoppa utan fallskärm

En klok vän skrev häromdagen om hur man förhåller sig till små respektive stora beslut i livet. Om att det tar betydligt länge tid att manifestera en stor förändring än en liten. Om hur många tenderar att känna stor oro och tvivel inför de stora besluten. Det satte igång funderingar hos mig.

Drömmen om en förändring

En stor förändring, ett avgörande beslut, en ny riktning i livet, kan vara många saker. Kanske har man en affärsidé man tror på och brinner för, men än så länge bara i tankarna. Kanske vill man bidra mer, göra något som känns mer meningsfullt, kanske vill man jobba med sitt stora intresse, kanske vill man inte vara anställd längre och styra mer över sin tid. Kanske funderar man på om det ska vara så här, livspusslet. Ska man inte ha mer tid? Ska man inte må bättre? Vara lyckligare? Känna mer? Kanske har man tappat bort sig själv på vägen. Kanske har man tappat bort varandra, om man lever i tvåsamhet. Kanske har man slutat göra det man egentligen tycker är allra roligast. På något sätt vill man något annat. Den stora förändringen.

Brottas med sina tvivel

Jag tror att många ofta känner så stor oro, vånda och tvivel när man konfronterar sin dröm att man istället lägger den där drömmen, förändringen, i en skokartong och slänger in i garderoben. Sen manifesterar man istället hur bra man har det, precis som det är. Eller hur, visst är det JÄTTEBRA?

Det kräver mod att våga tänka tanken hela vägen. Att inte bara snacka. Jag menar "drömma" kan väl alla. När man har vågat tänka tanken fullt ut hamnar många i fasen där man brottas med sina tvivel och sin oro. Här tror jag det gäller att helt enkelt ticka av dem, så långt det går. Men det går inte att röja alla potentiella farhågor ur vägen. Det är ju det som är grejen. Det är häri modet ligger. Däremot tror jag det är bra att vrida och vända på sina farhågor. Är det verkligen så farligt? Hur löser man det i så fall på bästa sätt? 


Dålig timing. Det brukar vara ett starkt argument för att slippa ge sig in i den stora förändringen. Och visst det kan finnas bättre eller sämre timing. Men den ultimata timingen för den stora förändringen infinner sig sällan. För det vanliga livet rullar ju på och inbjuder inte till några naturliga plattformar att hoppa ifrån. Kanske intalar man sig själv att det finns tidpunkter i framtiden då den bästa timingen kommer infinna sig. Men jag lovar, den tidpunkten kommer bara flytta sig längre in i framtiden ju närmare du kommer.

Att befästa sin dröm

Om man har modet att tänka tanken hela vägen så kommer man till fasen att befästa sin dröm och låta det ta tid att manifestera. I den här fasen verkar det gå en vattendelare, man måste testa sin dröm mot sig själv, vill jag VERKLIGEN det här? Samtidigt tror jag att man kan öva upp den här fasen. Tiden är en sak. Att låta tanken landa. Att själv börja känna längtan efter drömmen eller den stora förändringen. På riktigt. Suget. Att börja övertala sig själv. 


Personlighet är en annan påverkande faktor i den här fasen. Det är väl så att ju större trygghetsbehov desto svårare att komma igenom den här fasen. Jag vågar vara så kaxig att jag påstår att det är trygghetsnarkomanerna som snabbast börjar manifestera hur bra de har det och lägger drömmen i en skokartong. Sen har vi dem med varierande riskbenägenhet, som behöver olika mycket tid och olika mycket stöd från omgivningen för att manifestera. Kanske har man undertryckt sin dröm så länge att det antingen känns helt oöverstigligt att någonsin ta klivet, dvs skokartong, eller så har det effekten att man kommer till en punkt där man inte ens behöver omgivningens stöd. Man har bestämt sig. De allra flesta behöver dock stöd och bekräftelse från någon i sin omgivning för att våga ta klivet.


Sen har vi de riktigt riskbenägna, eller de som övat upp den här förmågan. De som går från tanke till handling utan tvivel. Så snabbt att omgivningen inte hänger med. 


Min teori är att ju fler stora förändringar man genomfört, ju fler gånger man våndats och tvivlat, men ändå hoppat, och märkt hur fantastiskt det var med luft under vingarna. Att de där farhågorna man hade  sällan besannats. Hur underbart skön det känns när oket från axlarna lättar. När beslutet är taget. Ju lättare är det att hoppa igen. Ju snabbare blir fasen då man manifesterar. Ju mer litar man på sin intuition. Det är nog just det det handlar om, att lita på sin intuition, att inte göra våld på sin väg när man vet innerst inne att den är rätt. Jag skulle vilja säga att det är lite som en ny "level" i ett dataspel.  

Samla mod och hoppa

Men till slut gäller det i alla fall att ha modet att hoppa utan fallskärm och låta sin dröm få luft under vingarna. Det finns inget annat sätt. Annars är det bara skokartong kvar. Och känslan av att göra våld på sig själv.

Själv tillhör jag nog dem som både har hög riskbenägenhet i min persolighet OCH har övat upp förmågan att hoppa. Och jag funderar på om det är odelat positivt... Jag har i alla fall identifierat en svaghet i detta. Men det är möjligt att det finns fler.

Eftersom jag har den där Zlatan-blicken och tenderar att bortse från alla hinder. Eftersom jag har en ganska stor förmåga att inte låta mig beröras av andras eventuella negativa åsikter och eftersom jag inte hajjar grejen med avundsjuka och Jante, och eftersom jag litar väldigt mycket på min intuition, så gissar jag att jag har jag färre spöken som dyker upp på vägen mot en förändring. Det blir i vissa fall en svaghet i min relation till andra. Min omgivning behöver mer tid för att vrida och vända på beslutet, för att manifestera vägen mot målet. För att samla mod och hoppa. Mitt tempo upplevs som skrämmande av omgivningen. De vill att jag saktar mina steg, ger dem tid att andas och tänka själva, men jag har nog många gånger missat signalerna, jag är så fokuserad på målet. Kanske rädd att de inte kommer våga hoppa tillsammans med mig? Att drömmen ska hamna i skokartongen. Så jag lovar mig själv här och nu att bli bättre på att låta min omgivning ta den tid de behöver. Lovar. 

(Men fasan, vid någon punkt kommer jag ändå att ta er i handen och hoppa!)