Att göra skillnad

Jag kan ibland känna mig lite stressad över att jag inte bidrar tillräckligt mycket. Jag menar för att göra gott på jorden. Att göra skillnad på riktigt. Man ska naturligtvis börja i sin närmiljö, "gräv där du står", vilket jag försöker göra genom att göra kloka val, finnas för dem som behövs, sprida så mycket positivt som går genom mina bolag och så vidare. Som jag gissar att de flesta gör och tänker. Men ju mer jag reser och ser hur världen ser ut och ju längre jag lever, ju mer känner jag att jag borde bidra på allvar. Och göra skillnad. Ännu mer. Jag känner mig som sagt ibland småstressad över att jag inte hittat på något genialiskt som bidrar till en större positiv förändring i världen. På riktigt.

De flesta av oss har ju fadderbarn någonstans i världen. Även jag. Efter de år jag jobbat med varumärkesprojekt i Indien och fått hålla tillbaka alla instinkter att skaffa våningsängar i gillestugan och rädda alla barn som ligger på pappkartong på refugerna mitt i Delhi, skaffade jag ett fadderbarn i en SOS Barnby i just Delhi. Ni som sett barnen i Delhi vet vad jag menar. Jag skänker också en summa pengar varje år från Lidingö Gymnastikskola till samma barnby. Men även om det är viktigt och visst gör skillnad, så känner jag det som en droppe i havet.

Jag får försöka nöja mig med (men ni vet, jag tycker ju inte att man ska nöja sig) att jag gör i alla fall ett par saker som kanske för några få individer på jorden betyder mycket, (utöver att göra lyckan stor för många barn med den roligaste timmen i veckan). En av dem blev jag påmind om tidigt på morgonen på midsommardagen. Det plingade till i mobilen och jag fick ett mail. Det var en av mina tidigare anställda som tackade mig för att jag hade certifierat henne i Emergency First Respons (HLR) och skapat trygghet och självförtroende i att agera när det gäller. Det hade enligt henne räddat livet på en kille under midsommarnatten. Det måste jag säga känns meningsfullt och plötsligt har "gräv där du står" fått lite mer påtaglig verklighetssubstans. Jag har nu lovat mig själv att försöka öka antalet personer som jag certifierar varje år. Ju fler som kan HLR och första hjälpen och ju fler som har kunskapen att använda en av alla de automatiska defibrillatorer som faktiskt finns på allt fler ställen, ju fler liv kommer vi att rädda tillsammans. Det bidrar i alla fall till att minska en hel del sorg i världen.

Viktigt! HLR räddar inte alltid liv, och man känner sig sällan som en hjälte när man behövt använda sina HLR-kunskaper, utan mer dränerad och tom. HLR är dock helt avgörande i de allra flesta fall då någon får hjärtstopp för att man över huvudtaget ska ha en möjlighet att kunna starta hjärtat igen utan att personen avlider, eller får bestående hjärnskador, eftersom det oftast tar för lång tid för en ambulans att komma på plast. HLR ökar tiden man ha på sig att komma under professionell vård och förser hjärnan och andra vitala organ med syre och kan göra det under en mycket lång tid, bara kunskaperna finns hos tillräckligt många. Så om du inte redan besitter kunskaperna. Skaffa dig dem.