fredag 8 juni 2012
Den nitande yogin
För några veckor sedan fick jag frågan av en killkompis på en midddag om jag verkligen är så där harmonisk och balanserad som jag verkar. På Facebook alltså. Vad svarar man på det? Herregud, det är ett ständigt pågående arbete. Nej, det är en öppen process. Eller bara NEJ, jag är fan så obalanserad ibland. Men inför varje process, varje ny situation, varje konfrontation har jag, och du, en valmöjlighet. Den makten har vi, att välja HUR vi vill förhålla oss, vilken väg vi vill gå, vilken känsla vi vill bevara och ta med oss. Dock är även detta inte hela sanningen. Ibland slår reptilhjärnan till. För mig gäller det vid respektlöshet.
Idag var vi på studentfirande i Linköping. Varmt och trångt i väntan på skolgården. Massan som väntar på utspring blir allt tightare. Folk vill fram och förbi. Plötsligt trycker sig en tjej i 20-årsåldern rakt igenom mig. Bokstavligen. Ingen som helst hänsyn. Jag tänker, som vanligt gott först. Hon måste fastnat med foten och tappat balansen eller nått, så jag liksom fångar upp henne och säger "Ta det försiktigt". Då ser jag respektlösheten blixtra i hennes ögon och hon bara skriker "NEEEJ", i ansiktet på mig och försker passera genom min kropp. Och liksom där slår reptilhjärnan till, jag griper tag i hennes arm och skriker något i stilen "Vad tar du dig till människa" och håller kvar, vilket också hindrar henne från att falla. Jag hinner tänka, "Nu nitar hon mig, men då jävlar". Fast hon blir bara stum. P får gå emellan och fösa henne åt sidan. Jävlar i havet. Vad nära det var att jag nitade henne, utan att göra något klokt och övervägt val. Den nitande yogin...
Lärdom: Att visa respektlöshet är inget jag accepterar. Dum, inkompetent, otänksam, visst det kan man vara, men medveten respektlöshet måste bemötas. Och det är inte alla som vågar. Jag är faktiskt stolt över att min inre kompass reagerar och att jag har modet att säga ifrån när andra trampar på mig, eller på någon annan. Men nita... Nej, det ska man ju inte, så jag är glad att hon lät bli. För jag hade inte vikt mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar