Du kanske har något, eller någon, i ditt förflutna som påverkar ditt känsloregister. Något som format dig. Något som håller dig kvar. Som knackar dig på axeln, som gör sig påmint. Något som var väldigt viktigt för dig i livet, som kröp under ditt skinn, som grep tag i dina känslor, ditt hjärta och din själ. Något som skapat så mycket hopp, kanske så många gånger. Något du hade velat ha kvar, så som det var, eller hade kunnat vara, i de bästa av världar. Men av en eller annan anledning tog livet en annan vändning, det du hade utvecklade sig till något annat. Det är sorgligt och ledsamt, but it's a fact.
Din vänstra hjärnhalva säger åt dig att du behöver traska vidare, göra avslut, acceptera and move on. Det är helt logiskt. Du förstår att detta är vad du behöver göra. Men så var det ju den där högra hjärnhalvan, den som står i förbindelse med hjärtat. Högern har svårt att acceptera. Högern har ett litet skrymsle där det förflutna flyttar in. Först boar det in sig alltför ogenerat. Det märker vänstern och hämtar fler flyttkartonger. Du försöker packa ner i flyttlådorna igen. Accept and move on. Vänstern undrar. Hur svårt kan det vara? Det är inte bra för dig. Lägg ingen krut på det där, det är det inte värt.
Du stänger dörrarna till skrymslet. Lutar dig mot dörren på utsidan och pustar. Så, nu så. Nu kan jag vandra vidare. Håller huvudet högt och tar bestämda steg i rätt riktning. Men där inne i skrymslet ligger motståndet och ruvar.
Jag sitter inte på svaren. Det här är svårt. Jag har två teorier dock. Dels tror jag att vi måste acceptera att högern har ett litet skrymsle för saker från vårt förflutna. Och framför allt inte bli alltför upprörda när det knackar oss på axeln, lära oss leva med vår historia. Inte tro att acceptans betyder eleminering. Det betyder bara att vi måste lära oss släppa motståndet och lita på vår intuition. Problemet är ju när det förflutna fortsätter påverka oss negativt. När pluskontot ständigt dräneras pga spöken i skrymslet. Där måste vi ta kontroll. Luta oss mot dörren och andas.
Min andra teori är att vi är olika rustade för att handskas med detta motstånd. För att lyckas hela vägen måste vi känna att vi klarar oss ändå. Utan vårt förflutna. Att vi klarar av att stå på egna ben. Vara jordade. Känna oss trygga i att vi finner nya vägar. Gilla och tro på oss själva. Oavsett spöken, skrymslen, mörka garderober, skokartonger. Punkt. Motståndet kommer inte lätta om du inte har check på självkänslan.
Du är stark. No matter what. Tvivla inte på din förmåga att hantera livet. Lyssna inåt, det du hör är rätt. Följ din intuition. Var inte bitter över det som varit. Lyft blicken och söka nya vägar. Gilla utmaningen. Tyck nyfiket att det är spännande.
Well, det var dagens fundering.
Dagen, som annars har innehållit:
 |
| En tur ner till Bosöns hamn. Lunch ombord på segelbåten Madicken. Återigen strålande sol från en klarblå himmel. Viltskav och kantareller. Jordgubbar och choklad! Jag tror sommarens sista dag är kommen varje dag. Så jag passar på att njuta. Varje dag! |
 |
| Micha, Madickens ägare och dagens kock, är yogalärare i medicinsk yoga. Ett spännande och allt mer kommande område. Yogan har positiva effekter på så många plan. Både fysiskt och mentalt. Bevisat sedan urminnes tider. Men först nu börjar vetenskapen i västvärden våga sig på att forska på området. Vad positvt förvånade de kommer bli. Grattis västvärlden! |
 |
| Redan på morgonen kör jag förbi Stockholms Stadion. Ser ungdomarna vakna på trottoaren. De som köar för bästa platserna till kvällens konsert. Coldplay. Jag krånglar mig fram och förbi längs kravallstaket, vakter, tältstolar och sovsäckar. DEN tiden är i alla fall förbi. Att sova på trottoaren alltså. Men jag känner och känner igen deras förväntan. Passionen. Att gå all in. Hoppas att det införlivades ikväll. |
Och vet ni, jag tycker faktiskt att Coldplays Viva La Vida passar pussellikt bra med dagens djupa fundering. Kanske är det någon som sitter på pilarna och knackar oss på axeln?
Coldplay – Viva La Vida
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar