Livet har sina mörka sidor

OS i all ära. Nu åter till lite djup.

Jag har fått reaktioner på det här med att välja det positiva, att värja sig från att falla ner i det mörka hålet. Att bli rädd när allt är så där bra. Rädd för att pendeln ska svänga mot minus.

Så låt oss försöka bena ut detta. Livet består inte bara av Magic Moments. Jag har varit med om några enormt jobbiga livstrauman. Sett cancer på mycket nära håll. Flera gånger. Följt med på cancerns obarmhärtiga resa till livets slut. Jag har också valt att arbeta ideellt som samtalsvän via Cancerfonden i snart åtta år. Mött andras svärta. Jag har råkat ut för skador, sjukdomar och förlossningkomplikationer. Jag har varit på vippan att gå in i den berömda väggen. Jag har upplevt svek. Livet har sina mörka sidor.

Jag har märkt att det råder ett missförstånd. En oklarhet i vad positivt tänkande är. Positivt tänkande är INTE en flykt från livets mörka sidor. Positivt tänkande betyder INTE att man lägger på värsta leendet och kliver vidare och duckar för livets svärta. Tvärtom kanske. Till och med. Med ett positivt tänkande tror jag att man är bättre rustad när minuspoolen väger tungt. Som den gör ibland i livet.

Jag återkommer till Eva Dahlgren, som jag ju lyssnade på förra veckan. Hon sa att hon var bra på att stanna i det sorgliga. Det är lite häri balansgången ligger. Att våga tillåta svärtan skölja över en, att våga känna de fruktansvärda känslorna. Ont gör det. Jävligt ont. Skärande ont rakt in i själen. (Sorg har jag ju avhandlat, här.) MEN att inte fastna i svärtan, som om den vore tjära.

Någonstans i processen, som tar hand om livets svärta, finns det lilla, men ack så viktiga, begreppet acceptans. Att acceptera och stå ut med det fruktansvärda utan flykt, utan att att lägga skulden på någon. Utan att döma. För att kunna komma vidare. Inte låta hålet vara bottenlöst. Att inte se sig själv som ett offer. Att inte bli bitter.

Med övning i positivt tänkande är själen troligen bättre på och har ett mer vant öga att börja se, och aktivt välja, de positiva vägarna, trots det fruktansvärda. Med det inte sagt att det inte finns smärta i bröstet. Man har ett behov av att få ventilera och bearbeta för att sluta fred. Sluta fred med sig själv. Och tillåta sig, och lära sig, att må bra igen.

Ibland brukar man säga att man går starkare ur en kris. När man väl kommer ut på andra sidan. Något ligger det så klart i detta. Som med allt annat i livet lär vi oss med erfarenheten. Särskilt om vi vågar titta tillbaka och undra hur vi kan vara bättre rustade nästa gång. Modet att se efter om vi fortfarande har någon gammal svärta som vi behöver få fatt i. Som vi behöver acceptera och omsorgsfullt linda in i silkespapper och lägga i en sammetsask. För att kunna njuta av nuet fullt ut.

Även om vissa drömmar kanske inte når sitt mål.
Så går det alltid att hitta nya drömmar att jobba mot.
Som hjälper en ur svärtan.

När livet ger oss vår svåraste prövning blir vi ofta förvånade över vår reaktion. Vi reagerar kanske inte som vi trodde vi skulle göra. Inte alltid vår omgivning heller. Vi vill ju att de ska stå bredvid. Bara säga att de finns där. Vara äkta och jordade, plocka upp oss från golvet. Se till att vi inte faller handlöst i det mörka hålet. Hjälpa oss att se vägen igen. Så att vi kan få ett nytt grepp om livet. Så pendeln kan börja röra sig mot plus.

Nu blir det en Le Marc IGEN. Så klart. Vem annars när vi snackar mörker? Aha, nu finns de dem som tänker: NEJ, inte Le Marc, han är för dyster! Då undrar jag: Vågar du känna smärtan? Vågar du stå bredvid och finnas där?

Den här nyskrivna genialiska låten, från i juni i år, fångar känslan i en liten ask. När det fruktansvärda drabbar en. Oavsett om det är ens livspartner som kommer hem och säger: "Jag vill inte det här längre", ett dödsfall eller ett tungt sjukdomsbesked. Våga lyssna!

Peter Lemarc – Gråta som en karl (här också, för dig som föredrar Spotify)