Vemod och tacksamhet

Sista dagen på den här långa Dalavistelsen. Åhh, ni vet känslan av vemod i bröstet. Känslan av att hålla kvar, ha allt kvar. Bara lite till. Men man måste kapitulera. Kapitulera inför vardagen som väntar tålmodigt och säger: "Du skall vara tacksam över det du fick. Back to reality." Och även om reality också är toppenbra. Så gör det ont. Att släppa taget. Kommer jag vakna med ett ryck i veckan och tänka att det bara var en dröm?

Så här börjar nästan varje morgon. Ägg, bacon, kaffe och ett försök att skaffa
mig en överblick på hur mycket som står på dagens agenda.
139 mail i inkorgen idag. Förr kunde det stressa mig enormt. Nu gör jag gröna, röda, blåa pluppar.
Tänker att blå pluppar tar jag efter äggen. Det var inte så många.
Jag är evigt tacksam att jag lever i internetålder. Att jag kan vara en semi-nomad.
Den största delen av mitt arbete går att utföras var som helst, när som helst. Det är frihet.

Idag är dagen då vi klipper det sista gräset den här semestern.
Gräs här är som mailboxen. Det finns inget slut. Det fyller på i en härlig ström.
Man får kategorisera i sektioner. Och försöka känna sig nöjd.
Återigen tacksam för tekniken. En åkgräsklippare ger TID.

Tvätta sista tvätten. Jag NJUTER och känner tacksamhet över att kunna tvätta på landet.
Innan vi hade tvättstuga på landet hade vi ett berg av smutstvätt
att släpa hem i slutet av sommaren. Och du, vet du att tvättmaskin är en
av de viktigaste faktorerna för välfärd? För att tvättmaskinen frigör TID.
Tid att disponera på t.ex. utbildning. Den föreläsningen av Hans Rosling är en favvo. 

På fredag åker jag till Åland för att hålla en tre dagar lång ledarutbildning.
Jagar lite ny inspiration. Så jag klämde den här boken igår i solen.  Hittade ingen.
Ny alltså. Inspiration har jag.
(Beror kanske på vemodet i bröstet. Inget ont om Mia.)

Igår kväll såg himlen ut så här och jag känner mig tacksam över
alla fantastiska solnedgångar och naturupplevelser som den här
sjön har bjudit på i sommar. Det skapar en sån plattform för mindfulness,
eller varsevarande, som Björn Lindeblad, exmunken, hellre tycker vi ska använda.

En sista sommardusch med Buddha. Tack för alla påminnelser om ödmjukhet.
Ödmjuk inför livet. Att jag är frisk och stark. Det var jag inte förra sommaren.

Igår blev det också ett sista glas Chardonnay till solens sista sommarstrålar.
De har inte varit så många i sommar. Jag har tacksamt försökt fånga dem som varit.
Och eftersom jag har fått tvättbjörnsbränna av mina
överdimnesionerade solglasögon, så måste det ju ändå varit en del sol.
Tack solen! Mitt behov är så stort.

Jag är också tacksam över att min projekthjärna har hittat ett nytt projekt. Att blogga. På ett nytt vis. Behövde en ny grej. Tacksam över all fantastisk feedback jag får från er som läser. Förundrad över att ni är så många som läser. Tacksam över alla texter som knackar mig på axeln och vill bli skrivna. Men jag vet inte riktigt vart jag är på väg. Ska jag fortsätta med det här?

Jag skulle vilja ge er En Vouges "Back to life, back to reality", men hittar den inte på Spotify. Eller kanske en metafor som Gessles "Jag skulle vilja tänka en underbar tanke", som fångar känslan brutalt och obarmhärtigt. Efter lite beslutsångest ändrar jag mig till ytterligare en Le Marc. Det här blev en Le Marc-sommar. Som snart får sitt klimax. Mer om det när det närmar sig.

Peter Lemarc – Välkommen hem!

Vet ni, egentligen är jag en musikdyslektiker. En sån som känner igen musik, men inte vet vad det är. Tack vare appen Shazam och tack vare Spotify (tack Daniel Ek) har min relation till musiken nått en ny dimension. Och nu stort tack till Lisa som nu upplyst mig om att det var Soul 2 Soul som gjorde Back to Life först. Så här kommer den. Så som jag hörde den i huvudet. (Men jag sjunger för dåligt för att sjunga in den på Shazam. Riktigt kass är jag på att sjunga faktiskt.)

Soul 2 Soul – Back to Life