From the bottom of my heart. Thank you!

Vilken upplockning! Ni minns kanske att jag inte var så impad av invigningen. (Sorry.) Jag blev först lite orolig nu också, när Churchill började mässa. Men sen, vilken final! Tight. Spektakulärt. Coolt. Effektfullt. Som det ska vara. Och vilken konsert! Det ville aldrig ta slut. Men med feel-good-känsla i magen! Thank you London! Thank you for the music, the circus, the party. Fabulous show! (Även om några av artisterna hade passerat bäst före. Men shhhh, det översätter vi inte. Och hallå, ÄVEN om de helt missat att bjuda in Duran Duran.)

Finns det något som är så känslosvallande som idrott? Äkta engagemang. Äkta känslor. Tårar, glädje. Timmar och åter timmar som tillsammans blivit till år. Många år. År av engagemang. För att försöka uppnå sin DRÖM. Det är det som gör att vi alla plockar fram ett oanat känsloregister. Även i soffan. Och vi som ägnat oss åt någon tävlingsidrott (även som tränare) vet att känslan av att lyckas med sin dröm i idrott är helt ojämförbar med någon annan lyckokänsla. Nirvana.

I min bok ser det ut så här när jag summerar OS i London 2012.

Det  här OS:ets mest spektakulära stod den här holländska killen för.
Epke Zonderland heter han och vann herr herrarnas räckfinal.
Jag skrek rakt ut och tappade andan. Chockad, lycklig och imponerad.
Har aldrig sett något liknande. Gymnastik när det är som bäst.

Den största svenska bragden stod Lisa Nordén för. Silver i triathlon. Vilken brud.
Vilken resa. Vilket fokus. Vilken fysik. Och vilket snack om förlorat guld.

Jag sa till en vän idag att man inte ska säga det förväntade.
Men den går ju inte att låta bli att hylla OS mest omtalade.
Han är kung. Han är cool. Han levererar. Outstanding.

Jag tycker det är intressant att reflektera över baksidorna också, som ett historiskt dokument. (Konstaterade nämligen nyligen att jag gjorde det för fyra år sedan, precis när jag hade startat bloggen.) Så jag börjar med det positiva, dessa olympiska spel har inte osat lika illa som i Peking. London tog snabbt tag i dumheter som läggmatcher i badminton, protester i fäktning, felmätningar i slägga, som kunde vuxit till riktiga skandaler. 

Men VARFÖR får man ingen ordning på domarna i brottning? Vad är det för mörka krafter som styr? Som gör att fyra års satsning och idrott enligt reglerna inte har någon betydelse eftersom domarna dömer helt öppet bort vissa utövare. Helt ofattbart.

Trots att de tittar så här nära, så har de svårt att se rätt.
Fast i ärlighetens namn, jag fattar inte riktigt varför
man överhuvudtaget satsar på den här sporten. En sport, som går ut på
 att man ska förhålla sig så PASSIV som möjligt. Och där man i tid och
otid dessutom tvingas finna sitt huvud på något mindre
hygieniskt ställe hos motståndaren... Nej, som sagt.

Men TUR att det är slut nu. Jag har verkligen INTE TID att titta på TV mer nu. Nu ska här jobbas, yes, yes, yes! Och vilken TUR, vilken YNNEST att jobb är TRÄNING. Till stor del. Och så lite, ja just det, träning på det!

Yoga, Body Pump, Pilates, Spinning, Core, Yogalates, Crossfit och
redskapsgymnastik så klart! Så att jag kan fortsätta stå på händer!
I evighet. Amen.

Och allsång med Freddie Mercury. Wow, är ett understatement. Tack igen London. Vemoden är som bortblåst. Nu är jag bara as-peppad! Nu rockar vi!

Queen – We Will Rock You