Den frilansande andligheten

Jag lyssnade på en intervju med Eva Dahlgren på radion igår morse. Jag gillar henne. Hon är väldigt down to earth och eftertänksam och det är givande att lyssna till hennes tankar. På frågan om vad hon är rädd för så sa hon att hon blir rädd när livet är så där bra. Jag förstår precis vad hon menar. Det var det jag var inne på häromdagen. Att man inte kan njuta riktigt fullt ut när allt är så där idylliskt. Eftersom man vet att livet inte alltid är så. Så när pendeln är på maxplus man vill liksom hålla kvar, och man vill framför allt inte att livet ska bli så där "knöligt och sorgligt" (Evas ord) som man vet att det kan bli i en handvändning. När man minst anar det.

Men sen var hon inne på något väldigt intressant. Hon fick frågan om varför hon är ateist. Eva berättade att hon hade försökt vara religiös, det verkade så mysigt och varmt och bra. Men att hon inte kan tro. På Gud. NU tror jag att det är många som känner igen sig. Däribland jag.

Fast egentligen är det ganska enkelt det där. Någonstans blir vi lurade att tro att andlighet måste förpackas i en religion. Andlighet ingår ju i alla religioner som en viktig del i konceptet. Comes with the kit liksom. Och ofta är det väl det man vill åt. Djupet, samtalen, reflektionen. Jag har hela tiden känt att det är något lurt med den där kristendomen, som är vårt mest naturliga val i Sverige och Europa. Så jag gick emot strömmen och lät bli att konfirmera mig. Det kändes fel. Jag sa redan då, som 14-åring att jag inte kunde stå för allt vad kristendomen stod för. Men jag har, som många andra, både gift mig och döpt barnen i kyrkan. (Minns ni Hannes och Måns film Adam och Eva? När Josefin Nilsson på bred gotländska ber prästen att inte snacka så mycket om Gud under vigseln... någon igenkänning på den? Upp med  handen!) Men vart efter under årtiondena har det väl gått upp för mig. Man behöver inte ansluta sig till en religion för att ha andlighet i sitt liv.

Kristendomen, och de flesta andra religioner, har också något dömande över sig. En del av konceptet är att få kontroll på folket. Det är den där delen, det dömande, skulden och kontrollen, som rimmar så illa med andligheten och kärleken. Jag tycker det blir falskt på något sätt. Sen tror jag inte på någon gud i himlen. Vi bär det där andliga inom oss. Var och en. Du behöver ingen religion.

Jag har ju skrivit att jag är någon slags business buddist. Men jag är ju inte någon äkta buddist, det kan jag verkligen inte skryta med. Fast jag tycker det verkar vara ett vettigt koncept. Och det ligger nära yogans filosofi, som blivit lite av mitt koncept. För kanske behöver man något slags koncept att förhålla sig till när man börjar sin resa. Och lite vägledning.

Oj, oj, oj. Nu blir en del jätteskeptiska. Andlighet och sån där humbug och hokus pokus. Fast vänta lite. Fortsätt läsa lite till. Andlighet handlar om medvetenhet, om medvetna val, att göra gott och må bra, om att ha energi, om att lära känna sig själv, att våga lyssna inåt och följa sitt hjärta. Att hantera svåra situationer. Att samspela med sin omgivning i nuet. Ta in nuet. Se sin roll i ett större perspektiv. Om kärlek, innerlighet och äkthet. Om kärnan. What's the hokus pokus?

Ju närmare man kommer kärnan, ju lättare går saker och ting, ju bättre mår man, ju mer förstår man meningen med sig själv, man känner sig glad, lätt och energifylld.

Det finns nog många som går genom livet utan att reflektera över "det andliga". Och många börjar sin resa i samband med någon livskris. En nära anhörigs bortgång, en skilsmässa eller annan traumatisk händelse som ställer livet på sin spets. Man behöver en ny väg, en tydlig och meningsfull väg och man ifrågasätter sig själv och alla andra. Man kanske tvivlar på att äkta lycka faktiskt finns. Det handlar helt enkelt om en inre strävan att må bra. Att leva ett meningsfullt liv som gör en lycklig. Att bygga självkänsla. Att ha ett positivt flow som blir energi för allt annat i ens liv. Vilket föder framgång.

Vad som händer med en själv när man börjar nå sin kärna, det måste ju var och en upptäcka. Men det kanske blir en lättare process att komma igång om man vet att man inte behöver köpa något religiöst kit med hull och hår för att uppnå det. Det är ett feltänk, som kanske gör att många väljer bort andlighet i sitt liv. Jag tror att det är lättare att nå sitt sanna jag med den frilansande andligheten! Den är bara din.

Att ta sig själv i hampan och gå på promenad för att vara ensam med tankarna i naturen.
Eller på annat sätt skapa egen tid.
Varje dag. Det är  viktigt för mig.

Att stanna upp och uppskatta sånt som man tar för givet.
Detta växer som ailien hos oss. Men ganska vackert när man tittar närmare.

Att kliva utanför sitt hus och ta en titt på sitt liv lite mer objektivt. 

Att lägga såna här minnesbilder långt fram i minnesbanken.
Och vissa minnesbilder kan man helt enkelt låta bli att regga.

Hitta den vägledning som tilltalar dig.
Jag VET, jag kunde inte hålla mig.
Blev tvungen att sätta tänderna i en sån här bok också,
jämte Sandhamnsmorden. Båda är väldigt spännande.

Dagens låt. Det måste bli den allra första låten på mitt allra första Deva-album. Den har betytt mycket för mig.

Deva Premal – Om Shree Saché

Kejsarens nya OS-kläder?

Med risk för att inte bli jättepoppis, då jag har många vänner i England, så undrar jag ändå. Inte fasiken var OS-invigningen spektakulär? Jag kände inte mycket WOW. Jag menar, som jag har väntat och längtat. OS är ju en höjdpunkt. Dags att boosta lite nya coola minnen som man ska minnas resten av livet tänkte jag, full av förväntan. London har chansen att visa världen hur man tänjer på gränserna, gör det omöjliga möjligt, ge oss nya minnen att lägga till sånt som impat på oss tidigare. Raketmannen som landade mitt i arenan med jet-ståle i Los Angeles 1984, Micha-björnen i olika skepnad som publiken skapade med färgade plattor i OS 1980, Kathy Freeman som tände elden som en grön (men cool och älskad) mupp i ett brinnande hav i Sidney 2000. Där låg jag, med den perfekta bilden. London - give it to me!

Slå honom om ni kan...

Jaha, vad händer då? En inrikespolitisk, historisk musikal. (Utropstecken! Frågetecken?) Industriella revolutionen, kvinnlig rösträtt, fackföreningar och sjukvård... Alla ska med! Även dåliga koreografer och ljussättarlärlingar får vara med. Sen var det så många klipp mellan förinspelad film och arena, att det som skedde live tappade effekt. Jo, det var nog just effekter som saknades. På många plan.

Så kändes det som om alla höll andan. Väntade på att någon skulle säga... men ursäkta, det här var väl inte jättebra, var det? Är det inte ganska rörigt och medelmåttigt? Men istället så letade man snabbt upp "det bästa", vilket man enades om var att se drottningen, varandes sig själv, tillsammans med James Bond. Men om de åtminstone hade kunnat landa med sina fallskärmar mitt i arenan. Och om de åtminstone hade fått drottningen att göra ett äkta tandemhopp eller nåt. Jag menar, DÄR tändes ett litet hopp hos mig. Men nehä, inte det heller. Mesigt!

Hoppa då. Hoppa!

Ok, nu är du inte så positiv hörru! Nej, jag vet, men jag har ju lite krav också. Självklart var det mycket som var bra. Bäst tycker jag nog att Rowan Atkinson var. Det var i alla fall riktigt roligt.

Fem humortofsar av fem möjliga.

Sen försökte jag hålla mig vaken till Sverige skulle marchera in på arenan. Såg den ena erbarmeliga outfiten efter den andra. Jag minns att jag var vaken när länder på S började marchera in. Antagligen fick det mig att slappna av. NU, nu kommer de snart! Och så plötsligt bara liksom blinkade jag till och gosade in mig i kudden lite grann. Och så var det plötsligt UGANDA som marcherade in! Men hallå! Hur kan jag somna? Fast jag har sett de bleka seglings-want-to-be-kläderna som Sverige hade och nej, ledsen, inte imponerad. Har även sett förbudskaptenen för damernas fotbollslandslag idag i rutig kortärmad skjorta. Varken sexig, cool, sportig eller respektingivande. Mer husvagnssemester, jag-tar-på-snyggsjkortan-ikväll... och vattenkammar mig lite grann.

Coolast kläder? Det måste bli Jamaica. Coola idrottare också. Ingen Jantelag som dammar på dem inte. Och kläderna har små budskap ur Bob Marleys texter insydda i fodret för att boosta utövarna mentalt. Hey, now we're talking! Det är liksom lite det jag menar...

Usain Bolt. Coolaste killen med stor personlighet!

Jag tycker man ska våga vara lite coolare, lite mer spektakulär, lite djupare, lite on the edge, lite extra allt och overkill när det handlar om OS. Passa på att våga tänja lite mer på gränserna. Göra avtryck, skapa minnen, fixa bra PR. Inte mellanmjölk. Inte husvagnssemester.

Jag förstår precis vad den kommunikativa strategin med ceremonin var. Att ena britterna. Och det tror jag man lyckades med ganska bra. De verkar lyriska och stolta. Så då är det givetvis check på uppnådd effekt för dem. Men coolt, spektakulärt, on the edge, starka idrottsminnen? No, sorry. Inte för mig.

Gräs. Jag kommer minnas gräs.

Dagens låt... Så här tänker jag. Om nu ALLA fick vara med. Var var då Englands genom tiderna bästa band? Dem hade jag velat ha med! Simon le Bon, som dessutom varit så bra på att segla. Alltså, jag bara undrar. Och nästa gång det är OS-invigning är det i Rio, och DET förväntar jag mig blir en helt annan historia!

Duran Duran – Rio

Så. Färdiggnällt. Låter det inte påverka minuskontot.

(Fast det var ju lite synd på 350 MSEK. Kunde fått bättre effekt på den PR-investeringen.)

Akta dig för energitjuvarna

Lilla D la handen över bröstet igår och beskrev för mig igår att hon kände sig ledsen i bröstet, fast hon inte var ledsen. Hur kan det vara så, mamma?

Kan du förnimma känslan av negativ energi, eller kanske kontrasten, när negativ energi släpper? Du har oroat dig för något och när det är över, när du tagit ett viktigt beslut i rätt riktning, släpper allt. Det finns många ordspråk för att illustrera fenomenet. Ett ok som faller från axlarna, t.ex. Det tycker jag illustrerar känslan ganska bra. Det är en rent kroppslig känsla av lätthet som infinner sig och man brukar få en insikt i hur mycket negativ energi det faktiskt har sugit. Oron, illa-till-mods-känslan, är en rent fysisk känsla av obehag. Du vet nog precis hur det känns när du frigör den negativa energin och kan sätta in depån på plussidan igen.

Det är lite så jag tycker man kan se det. Vi har en viss mängd energi och vi kan ha högt på plussidan eller på minussidan. Det rör ju på sig hela tiden. Men det fantastiska är att vi kan påverka hur vi ska ha det och därmed kan vi påverka hur vi mår och känner oss.

Även små saker som oroar, irriterar och stör oss, suger energi på den negativa sidan och ger en tyngd i kroppen och ett obehag. Och framför allt, snor poäng från pluskontot.

Ju mer vi irriterar oss, inte löser små konflikter, gnäller eller på annat sätt ökar på minuskontot, ju mindre positiv energi skapar vi. Du kan liksom inte ha högt på båda kontona samtidigt. Och så här är det: Inför varje enskild situation som du upplever under dagen, kan du göra ett val. Välja insättning på positiva eller negativa energikontot. När du ställs inför en situation där dina känslor skulle kunna påverkas negativt, någon säger något elakt till dig, kan du välja om du vill fylla på minuskontot eller om du inte tänker låta dig påverkas negativt. Dvs, helt enkelt vägra sno poäng från pluskontot.

På samma sätt kan du faktiskt välja när någon säger något snällt åt dig. Dvs du kan låta bli att säga "Tack, vad roligt att du tycker det" och boosta ditt pluskonto och istället säga "Äsch, det var inte särskilt bra..." och fylla på minuskontot vid en given chans att sätta in på plus. Låt bli, det är jättedumt!

Ibland blir jag verkligt fascinerad av att det faktiskt verkar som om vissa personer aktivt väljer att sätta in på minuskontot, i varje enskilt val. Det är ledsamt. Och har ni märkt, de här är dem som hela tiden försöker få dig att fylla på ditt eget minuskonto. Låt dig inte luras!

Så här kan du känna igen dem:

1. De tycker en massa negativa saker om andra. Och framför allt, de har en iver dela detta med dig.

2. De blir arga, förnärmade och kränkta så fort de har chansen. Det finns massor av bra chanser och de tar girigt för sig.

3. De slår ifrån sig alla positiva kommentarer, beröm, bekräftelse. Men fiskar ändå efter mer. De vill ha och ha av din positiva energi, men lägger in det på minuskontot. Varning, varning, det påverkar även ditt minuskonto.

4. De är Jantelagens stolta ambassadörer. Riktiga paragrafryttare som håller fanan högt. (Punkt 1-3 ingår så klart i Jantelagen.) Hua!

Usch, nu känns det riktigt negativt. Hur kan vi då göra för att inte påverkas av de här energitjuvarna? Jo, det är faktiskt jättelätt. Om vi är medvetna om att vi i varje enskild situation kan välja, det är vårt val, om vi vill låta minuskontot eller pluskontot påverkas. Så kan vi helt enkelt välja att inte sätta in på minuskontot, välja att inte sno poäng från vårt värdefulla pluskonto.

Men ååhh, lätt att säga, tänker du kanske. Ok, börja med motivationen. Vill du känna dig lätt, pigg, glad med ett välbehag i kroppen? Ok, alla räcker upp handen. (Nej, ok, någon Jantelagsanhängare som demonstrativt sitter på händerna. So be it.) Så, då är det bara att börja öva. Du kan VÄLJA hur du vill låta dig påverkas i varje enskild situation, liten som stor, under hela dagen. Det är DITT VAL. Prova! Låt känslan i kroppen vägleda dig.

Gårdagskvällen från fönstret. Bra vy för reflektion. För mig.

Ni får Kents Dom andra, där Jocke Berg sjunger om "en pessimist i sitt livs form". Men vi kan alltså välja om vi tar på oss törnekronan. Eller inte.

Kent – Dom Andra

Del 2 - en timme senare...

Ok ok, för att reda ut några saker för dem som nu känner sig helt missförstådda. Ibland hamnar saker på minuskontot. Ligger och maler där. Suger energi. Asjobbigt! Obehagskänsla i bröstet. I hela kroppen. MEN. Ju bättre rustade vi var på pluskontot med positiv energi, innan vi hamnade där, ju bättre klarar vi av de här jobbiga situationerna. Och ju snabbare tar vi oss ur det negativa energisuget. Och faktiskt, vi hamnar inte där lika ofta. Själv värjer jag mig in i det sista, jag känner när jag är på väg in på fel konto. Något utanför mig själv, påverkar mig så starkt att jag inte klarar av att hålla emot. Det släpar mig mot avgrunden. Det är den absolut värsta känslan tycker jag själv. Det håller uppe min motivation att öva på att inte hamna där. Att välja insättning på pluskontot så fort jag kan, så att jag har marginal och är rustad att stå emot när det verkligen gäller. Och jag TROR att det går att nå hela vägen. Det är min strävan.

Att döma eller icke döma, det är frågan

Jag gjorde ett persolighetstest för en tid sedan. Ett i raden av alla som finns och används vid rekrytering.  Då skulle jag sanningsenligt svara på frågan om huruvida jag var "judjmental" eller inte. Alltså dömande. Det kändes svårt att svara. Det här är en akilleshäl hos mig.

När vi sorterar saker i fack, analyserar, klassificerar, sätter etiketter på folk. När vi värderar om saker, skeenden, människors agerande är rätt eller fel, bra eller dåligt, då är vi igång och dömer.

Vi tar det positiva först. Jag har kapitaliserat hårt på min förmåga att döma och modet att uttala det och driva förändring. Och då menar jag i mina yrkesroller. Jag har kristallklara bilder av visionen i huvudet, oavsett om det gäller perfekt utförda volter inför en tävling eller varumärkesarbetet på ett företag. Ju mer komplext och fler komponenter, desto roligare tycker jag utmaningen är. Jag har extremt höga krav. Jag har ett falköga som ser varje detalj som sticker ut och jag har förmågan och uthålligheten att se till att det blir rätt. Jag har kallats både "varumärkespolis" och "gestapo". Jag är superbra på att "hitta fel" och "korrigera" dem. Detta har gjort att jag har uppnått fantastiska resultat. Tack vare mitt detaljöga. Förmågan att döma.

Då tar vi det jobbiga, det negativa. Om man låter hjärnan härja fritt i sitt dömande, när man har en sån väl utvecklad förmåga, blir man dels inte särskilt poppis av omgivningen och dels blir det ett himla chatter i den inre dialogen. Det tar energi och distanserar dig från kärnan. You know, stop the mind chatting. Det här insåg jag i början av min resa i min personliga utveckling och jag har målmedvetet tagit steg för steg i att förändra den här instinkten hos mig själv.

Eftersom min hjärna vill analysera per automatik, så har jag bestämt mig för att låta den göra det, till en viss gräns, men bara genom att leta positiva sidor. Låta det som jag tidigare upplevde som negativa sidor hos folk passera över axeln, som tankarna på yogan. Att avhålla mig från att berätta för folk (mina egna barn t.ex.) när jag tycker något är fel, utan bara försöka föregå med gott exempel själv (ok, det lyckas inte alltid, men ambitionen finns och jag märker när jag faller i fällan). Vi har bl.a. en uttalad pedagogik på gymnastikskolan, att INTE påpeka felen, utan bara fokusera på rätt teknik. Så självklart egentligen, men svårare än man tror. Och när någon utför något på ett helt annat sätt än jag skulle valt själv, funderar jag på om jag kanske kan lära mig något nytt av det.

FAST, som entreprenör i mina egna företag, har jag fortfarande kristallklara bilder av visionen, och visst lyssnar jag bättre på andra nu än förr, men jag vet vart vi är på väg och jag vet hur jag vill ha det. Att se det positiva, betyder inte på något sätt att jag har blivit mindre skarp i min vision och genomdrivandet av densamma.

Ibland har man lusten att ventilera andra människors mindre goda sidor, de som irriterar oss, med andra. Det är en otrevlig vana. Man behöver inte ventilera det i tid och otid med omgivningen. Man kan observera och låta det passera. Känner man personen väl, och det är en sida som personen skulle tjäna på att förändra, kan man kanske hjälpa den att hålla upp spegeln. Men det hjälper knappast att ventilera det med någon annan. Och när någon annan försöker göra det med dig, kan du ju alltid balansera upp det med att påtala en bra sida hos den här personen, eller en förklaring till varför personen kanske inte agerade jättebra vid just det här tillfället. Inte spinna vidare på det negativa.

Just nu när jag skriver det här, undrar jag. Är den dömande egenskapen mer vanligt förekommande hos kvinnor? Och är inte just det otyglade dömandet ett svar på fenomenet kvinnors sänkande av varandra? (ref. till inlägget, Det finns en särskild plats i helvetet...) Skitsnacket. Förtalet. Ivern att sätta etiketter på varandra och hämningsfritt också uttala detsamma? Hua!

Summan av detta är att jag är medveten om den här sidan hos mig själv och att jag har jobbat på att ändra den, och tycker jag har kommit långt. Och jobbar ödmjukt vidare. Noterar när jag faller i fällan. Därav känner jag att det är svårt i ett personlighetstest att svara att jag är dömande, "judjmental", jag vill inte sortera in mig själv i det facket. Inte döma mig själv.

En låt på det? En favorit att yoga till, perfekt att låta tankarna flyga över axel till. Lyssna och boosta dig med positiv energi. Den är både på sanskrit och engelska. Budskapet är att "Everyone of us shine like diamonds in the sun". Och så är det.

Girish – Diamonds In The Sun

Är det ok att lyxa till det?

När jag var klar med mitt yogapass igår kom familjen ner till sjön. Jag blev påmind om att det var Johanna-dagen. En dag då vi brukar ha jordgubbstårta, eftersom både jag och Stora B heter Johanna. Men P hade slagit på stort och kom med jordgubbar och Moët. Det känns ju helt rätt. Alltså, Moët känns ju alltid helt rätt. Fast då slår något slags orosmoln ändå upp i bakhuvudet. Är det ok att njuta av lyx, glam och flärd, när man försöker vara nära sin kärna, vara ödmjuk och yogiskt buddistisk? Står inte det i kontrast till Moët, Tom Dixon-lampor och designer jeans? Att glida fram i en cab i Marbella någon gång ibland eller välja Oberoi, om man har möjlighet, när man är i Indien. Sånt som jag ju också gillar... Inte jämt, men ibland, när jag vill lyxa till det.

Då söker egot stöd hos andra likasinnade för att få sitt ok. Jag menar, Steve Jobs var ju buddist.  Faktiskt så behöver man bara höja blicken en aning i entreprenörsvärlden, så är var och varannan förebild mer eller mindre buddist. Det finns nog många svar på varför det är så, men i huvudsak grundar det sig nog, tror jag, på den här positiva spiralen jag pratade om igår. När man har kontakt med kärnan öppnar sig alla möjligheter, och det är ju bra när man är entreprenör, och rätt nyttjat med äkta passion, når man framgång. När man ödmjukt når framgång, vill man bidra och ge tillbaka. Så det är inte så konstigt att det finns ett helt nätverk som just kallar sig business buddister. Ja, inte minst de där moderna gurusarna. Ni vet, hela högen av indier som åkt till USA och som nu förser oss med böcker av klokskap och fyller föreläsningssalarna till bredden och tar 3000 kr biljetten. Starka businesskoncept, men skulle så klart inte ha någon framgång om det de sa inte gick rakt in i hjärtat på många och fungerade. Jag kan inte annat än beundra dem som lyckas kombinera goda gärningar, de som bidrar till en bättre värld, i stort och smått, med bra business. Jag själv är ju inte på långa vägar på samma level som dessa, mina förebilder, jag är bara i början av VÄGEN. Både som entreprenör och business buddist. Men bara det gör ju saken spännande och mig förväntansfull.

Jag lånar ett längre citat av en av de moderna gurusarna, Deepak Chopra: "Framgång i livet kan definieras som den fortsatta expansionen av lycka och det gradvisa uppfyllandet av värdiga mål. Det finns många uttryck av framgång. Materiellt välstånd är bara en av komponenterna. Dessutom är framgång en resa, inte ett mål. Materiellt överflöd, i alla sina former, råkar vara en av de saker som gör resan roligare. (Där kom den, tack Deepak.) Men framgång innefattar också god hälsa, livsenergi och entusiasm, utvecklande relationer, skaparfrihet, psykisk och känslomässig stabilitet, en känsla av välmående och sinnesfrid."

Deepak säger att det är ok med lite materialistiskt överflöd.
Det gör vägen roligare, säger han. Tack Deepak,
då ska jag försöka njuta fullt ut.

Jag återupprepar gårdagens statement: High on life - without greed. Hmm, det kanske kan bli mitt nya mantra.

Dagens låt. Good Times med Chic. Ganska galet bra text. Med både lite djup och glamour och party. Att de dessutom producerat musik på skivbolaget Buddah Records är ju en passande detalj, som jag just upptäckte.

Chic – Good Times

Texten:
http://www.metrolyrics.com/good-times-lyrics-chic.html

Stop the mind chatting

Var och en av oss har alla möjligheter framför våra fötter. Nu blir några provocerade och säger att de inte har samma förutsättningar som alla andra. Men det vill jag hävda inte är sant. Vi kan alla uppfylla våra innersta önskningar.

För att känna att allt är möjligt behöver vi först och främst förflytta oss från att utföra våra handlingar utifrån vad andra tror, tycker och förväntar sig, till att utföra handlingar som inte strider emot vårt sanna jag. Att sluta att jämföra oss med andra. Att hitta ro och våga lyssna till den inre rösten. Att sluta vara orolig för vad andra ska tycka, sluta agera i rädsla för andras reaktioner. Låta det passera. Att lita på och lyssna till den som känner dig allra bäst. Du själv. Och våga hålla fast vid det.

Ett simpelt vardagsexempel. Hur många gånger har man inte tagit en portion mat, eller en bulle till, bara för att någon har stått där och lagat och bakat åt oss och ojar sig över att man inte äter tillräckligt? Fast du egentligen inte vill, tar du en bulle till. Du kan säkert hitta andra val du gjort i ditt liv, kanske viktiga val, som studier, arbetsmöjligheter eller stannat i ett förhållande, när du egentligen velat något annat. Din rädsla för andras reaktioner har styrt.

Man kanske känner att man inte ens säkert vet vad man vill. Man vill bara inte detta. Man vet inte, för man har inte haft tid för sig själv. Jag menar på allvar själv, i ensamhet och tystnad, för att låta tankarna landa. De inre tankarna, direkt från kärnan.

På yogan pratar man ofta om "to stop the mind chatting". Jag tycker det är ganska beskrivande. För visst är det så, när man är tyst, tränar, går på promenad, står och diskar, håller på att somna, så sätter det igång. The mind chatting. Vardagstankarna flyger kors och tvärs. Saker man glömt poppar upp och hjärtat slår ett extra slag. Man gör listor i huvudet på saker man måste göra senare, jäklar det är så MYCKET! Stresspåslag. En konflikt maler i bakhuvudet. Något någon har sagt suger all din energi. Oron för den där stora räkningen som kommer nästa månad. Hur ska man egentligen fixa den?

Visst man behöver bearbeta och sortera tankarna ibland, men man behöver också ro och stillhet i sinnet. Det skapar ett nytt utrymme.

En sätt att tänka, som har funkat för mig, är att vid vissa tillfällen varje dag, t.ex. när jag yogar, tränar, eller ska sova, bestämt mig för att öva på att inte plocka upp några tankar, alltså inte spinna vidare på lösningar, planer och oro. Visst de poppar upp, men jag försöker bara låta dem glida förbi, passera över axeln. I början hade jag papper och penna vid sängen, för jag var orolig att jag skulle glömma viktiga saker. Sen märkte jag att de kommer tillbaka, jag behöver inte plocka upp tankarna varje gång de pockar på uppmärksamhet.

När man får ro i sinnet öppnas väldigt spännande dörrar.

Sen kommer givetvis perioder då något händer som rör till i grytan, som rubbar våra cirklar, som jag skrev om igår. Då jäklar får man plocka fram hela verktygslådan igen. Och säga till tankarna på skarpen! Kanske är det just för att vi ska förhålla oss ödmjuka.

High on life - without greed.

Sitt sanna jag, är ju inte samma sak som sitt ego. Egot är din fasad, den roll du spelar. Den som vill bli omtyckt av andra, den som vill få godkänt av omgivningen innan den agerar. Vi har alla mer eller mindre av den varan. Ju mindre, desto närmare alla möjligheter. 

För ju närmare vi kommer vårt sanna jag, vår kärna, ju mindre betydelse har andra människors tyckande. Du blir immun mot kritik. Rädslan och oron dunstar. Det är så många hinder som bara poff, försvinner. Och då brukar möjligheterna öppna sig och energin ökar. Det blir en positiv spiral.

Jag känner att jag har slarvat lite med yogan den senaste tiden, så nu går jag ner till sjön och rullar ut yogamattan och låter tankarna glida över axeln.

Dagens låt blir Adeles Chasing Pavements, om just våndan att stanna kvar i något, som man innerst inne vet är fruktlöst, eller gå vidare. Adele är en fantastisk låtskrivare.

Adele – Chasing Pavements (album)

Idyll och sjukvård - IGEN!

Igår var en händelserik dag. För att vara på landet alltså. Vi bor i ett 1700-talstorp. Det är idylliskt. Men inte alltid så praktiskt. Och ibland påminns man om avståndet till civilisationen. Igår var det dags att göra provtryck nummer två på sjukvården i södra Dalarna.

Torp - idylliskt.

Sommaräng - idylliskt.

Pioner - idylliskt.

Mårbackapellargonier - idylliskt.

Smultron runt knuten - idylliskt.

Vedspis - idylliskt. Diska i balja, sakna avlopp - opraktiskt.

Insjö - idylliskt.

Gunga - inte särskilt idylliskt, men enligt Lilla D,
det absolut roligaste man kan göra. DET är tacksamt! 

Göra chokladbollar i emaljerad bunke - idylliskt.
Ta hand om fyra cholkladkladdiga händer
utan rinnande vatten - extremt opraktiskt.

Hoppa studsmatta bland björkarna - idylliskt.
Och enligt Stora B, bland det roligaste man kan göra.

Plötsligt var det något som störde idyllen. Det känns verkligen fel att skruva upp en monsterantenn på 1700-talstorpet. Men som min favorit Farbror Barbro i Nile City sa: Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet. Så är det väl så. Det finns inga genvägar till den perfekta bilden. Och är det OS så är det. Här tas tydligen inga risker... Men idylliskt? NOT. 

Utomhusmatlagning - idylliskt.
SÄRSKILT när man inte behöver göra det själv!

Fantastiska dofter spred sig över ängarna.

Så jag tog mig ner till vattnet för lite tid för mig själv. Så klart kan inte dagar få vara så här idylliska hela vägen. När pendel slår så här lång på plus, lurar det ALLTID något i andra änden, i minuspoolen. Jag kan nästan förnimma det. DET är ruggigt.

Men först njuta av en öl i solen. Jag VET, öl är som att dricka limpa! Stort NO, NO! Men ibland finns det inget godare än en kall öl. Vissa tillfällen kräver en öl, så då går idyll före LCHF.

Upp med boken. Som kontrast till all självutvecklande litteratur jag läst på sista tiden har jag införskaffat hela serien om morden Sandhamn. Bara att hänga mentalt i Sandhamn känns bra för själen. En plats som jag gillar skarpt och upptäckt mig ta min tillflykt till när jag snabbt behöver komma ifrån stan. Jag vet, det är fullt av människor med fasader, kindpussar och klichéer. Men det är något med de där ställena, något som Sandhamn, Marbella och Lidingö har gemensamt, som tilltalar mig och får mig att känna mig både hemma och bekväm. Och det är nog ändå en mix av miljö, atmosfär, havet, båtarna OCH intressanta människor. Å okejra, lite glam... (Nej, Lidingö är väl inte särskilt glammigt, men Marbella och Sandhamn har något glamouröst över sig som kanske får en att känna sig lite verklighetsförflyttad på ett angenämt, men temporärt, sätt.)

Men sen var det dags att samla familjen för fantastisk middag under ljuskronan. IDYLLISKT!

De grillade grönsakerna ackompanjerades av grillade fläskkotletter med bön- och basilikaröra. Inte idylliskt kanske, men gudomligt gott.

Då, PANG! Ni vet när en femåring drar klänningen över fötterna, tar spjärn mot bordskanten, tappar greppet och flyger in med hakan i bordskanten i 180. Ni vet, sånt som bara femåringar gör.  Idyllfaktor - noll. Blodet rinner, och det glipar ordentligt. Praktisk faktor att vara flera mil från sjukvård - noll. TUR att P hade haft fullt upp med att fixa den perfekta bilden och inte haft tid att dricka varken vin eller öl och kunde köra. Och TUR att jag har lite kompetens i akutbehandling.

Mot Ludvika lasarett! Idag fick vi komma in på jouren.
Nostalgi och idyllfaktor - fem!
Så snygga gamla instrument. T o m Lilla D blev uppiggad.

Det här snygga tidtagaruret, 40 cm i diameter, fanns i rummet och jag undrar nyfiket om det var som konstinstallation eller om det faktiskt används. Summan av kardemumman var i alla fall att doktorn påstod sig inte kunna tejpa eller sy bättre än jag redan hade gjort. Jag tvivlar fortfarande lite på det, för jag tycker det glipar för mycket under tejpen. Det var ett rejält jack, och undrar om det inte hade blivit bättre med ett par stygn. Men jag fick i alla fall cred av Lilla D, som tycker jag är världens bästa mamma. Eftersom hon slapp sy.

Jag ger ändå sjukvården i södra Dalarna fyra starka tofsar av fem möjliga, den här gången också. Ringde 1177, som förberedde dem på att vi skulle komma och återigen stod de i princip och väntade i dörren när vi kom. Jag vet precis hur det hade varit på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm. In på Barnakuten, ta en nummerlapp, vänta 30 min, bli dirigerad till Närakuten, ta en nummerlapp, vänta fyra timmar bland snoriga, hostiga, febriga, blödandes, kräkandes barn och deras irriterade föräldrar. Så allt handlar om referensramar och mentalt kändes detta lätt, trots avståndet. Nu blir det en veckas badförbud för stackars Lilla D. Så här bakas det kokostoppar och sedan får vi väl gå ut och gunga!

Men vad var nu den filosofiska kroken på detta? Jo, jag känner ofta att när det är så där kräk-idylliskt så fåglarna och kaninerna dansar runt en som i Snövit. Eller man känner att livet är så där as-bra att man verkligen nått hela vägen och bara seglar ovanpå och njuuuter. Då händer det nästan alltid något. Något oväntat, omtumlande, som rör om i grytan. Det har jag lärt mig med åren och det gör att jag är lite på min vakt. Men kanske är det bara för att man ska förhålla sig ödmjuk och inte gripas av någon slags hybris. En kraft från ovan som rättar in en i ledet lite grann?

Dagens låt? En gammal Gesslefavorit:
Per Gessle – Ute På Landet

Kristider

"Guuud vad barnen har blivit stora." En klassisk fras nuförtiden, och inte fan känner man sig som 25 när man hasplar ur sig den meningen. Men hur snabbt går det inte? Man ser det på andras barn. På de där vännernas barn, som man inte sett på 2, 3, 4 år. För man ses ju inte så ofta nuförtiden. Plötsligt har barnen svischat förbi både låg-, mellan-, och gud hjälpe oss, det spännande högstadiet. Det går ju faktiskt lika fort med de egna barnen. Och våra liv.

Ett soldäck fullt av barn. Ja, faktiskt, även solen var på besök idag!
Jag inser att plötsligt är de 25 och har inte bott hemma på många år.
Alldeles nyss var de 12 och red ponny...

Jag tror på idén att vi gör bokslut och håller upp spegeln framför oss själva så där med ca 10 års mellanrum. Det är väl det som många kallar för kriser. Viktiga faser för vår egen utveckling, skulle jag vilja kalla det. Jag tror det är bra för oss att krisa lite och stanna upp och reflektera. För att förhoppningsvis använda det som en ny plattform för de kommande 10 åren.

Vid 20-ish hade jag ingen kris. Jag hade fullt upp med att plugga språk på universitetet, vara reseledare i Alperna, bartender i Marbella, språklärare på det spännande högstadiet, chef på Mc Donald's och gymnastiktränare. Samtidigt. Lite segling och dykning och ännu mera skidåkning på det. Vem hann krisa, höja blicken och reflektera då? Jag var som en batterikanin som aldrig behövde laddas, med hundra planer i huvudet inför nästa år, nästa säsong. Idag, när jag jobbar med många i den här åldern, ser jag att det krisas en hel del redan runt 20. Det gör mig lite ledsen. Jag får återkomma till dem.

30-årskrisen innehåller så mycket. Du har haft 10 år som vuxen. Det är kanske första gången du tänker "OJ, gick det så här fort?" (Och fortare kommer det gå!) Nu, vid 30-ish reflekterar man över sina val. Är det så här jag vill leva? Har jag hamnat rätt? Stor risk för major change, eller så är det precis nu man har hamnat rätt. Vid 30 börjar man ofta tycka att man faktiskt känner sig själv ganska bra. Hela livet har man ju framför sig. Dessutom. Det är runt 30 många bildar familj. Det är runt 30 man har fått fäste på arbetsmarknaden. Nu kör vi! Känner man kanske.

Själv tog jag och tok-krisade när jag var runt 30. Ändrade allt. Tryckte på livets reset-knapp. Det var omvälvande. Men bra. Och någonstans i den vevan lovade jag mig själv, dyrt och heligt, att inte göra våld på mig själv i fortsättningen. Att följa mitt hjärta. Att lyssna inåt. Men det går ju inte av sig självt. Jag får knacka mig själv på axeln ofta. Och jag måste hålla verktygen a jour, hela tiden. Jag måste sträva efter balans.

Men det är nog ändå lätt att tappa bort sig själv igen, om man inte håller i och har balans. Det tror jag många känner. Det där fina greppet vid 30, vad hände med det? När man har varit gift och förälder och karrärist i några år. Ni vet tandkrämsreklamen: "Jag är inte bara MAMMA, jag är TANDLÄKARE också" "Jaha, men vem fan är JAG?" Så det är väl inte konstigt att man vaknar upp någon gång runt 40 och undrar vad som hände. När man dessutom kommer på att nu är nog halva livet levt. (Jag vet, 40 är det nya 25, men det är tyvärr bara en upplevd känsla, inte i faktiska år). Hur var det nu med allt jag ville göra? Den jag ville bli. Drömmarna och planerna. Hur var det med check på allt det där? Eller man HAR faktiskt kört check på det man trodde man ville och upptäcker att det ändå känns tomt. Det var inte villa, tjänstebil, chefspost och det perfekta äktenskapet som var nyckeln till lycka.

Man funderar, kanske bestämmer sig för att göra en Klassiker... Funderar lite till, jobbar som en galning, så man inte hinner fundera, tänker att barnen ska nog bli klara med högstadiet först, så jag ska nog fundera lite till. Livspusslet tar all kraft och håller oss i ett järngrepp. Så tänker man kanske att just nu är det ju ändå inte läge till några större förändringar, inte läge för livets reset-knapp... Hur skulle det se ut? Det skulle inte funka alls, det är faktiskt helt orealistiskt. Så undertrycker man sina behov, sina drömmar och funderingar lite till. Ner i skokartongen. Långt bak i garderoben.

Gör inte det.

Klassikern (eller vilket sidoprojekt man nu bestämmer sig för) ger en viss tillfredsställelse. Och egentligen är det inte så dumt att göra en Klassiker. Eller åka på retreat några veckor. Eller börja skriva. Man behöver lite tid för sig själv. Att fundera. Att manifestera. Ta ett steg på vägen.

Man behöver också balans. Balans mellan kropp och själ. Balans mellan intellekt och adrenalin. Balans mellan familjeliv och egenliv. Balans mellan att bli villkorslöst älskad och att få älska av hela sitt hjärta. Att bli sedd och uppskattad för den man är. För det är vi värda. Var och en av oss. Så låt oss fylla åren efter 40 med kärlek, modet att följa vårt hjärta och en helvetes massa balans! Det fixar vi!

Ni får min favvokärlekslåt för tillfället, i vacker kristallklar tolkning av Carolina Wallin Pérez:

Carolina Wallin Pérez – Utan dina andetag

Check på behoven

Idag går det bra att stödja på foten. Den är blå och svullen, gör ont när jag rör den i sidled. Men jag klagar INTE. Det kunde varit värre. Jag kan gå på den. Så lite storslagna naturupplevelser (stort behov, chek!) på det tillsammans med goda vänner och givande samtal (stora behov, dubbelcheck!). En bastu, styrketräning (stort behov, check) och aningen sol. Så är det ganska gött att leva. OK, jag har brottats mentalt med att det har regnat på tok för mycket hittills i sommar. Mitt väsen kräver sol. Ganska mycket sol (megabehov, inte helt check...). Men släng hit någon timme här och där så jag kan tanka lite mot min bara hud, så okejra!

Säfsen by summer.
Denna lilla pärla till skidort som även är vacker och mångfacetterad på sommaren. Ett väldigt välskött koncept, som jag borde nämnt bland andra goda exempel i inlägget om väl genomtänkta varumärken. Det blev en utflykt hit idag. 

Sedan fick foten vila! Och jag fick min dos av närhet till vatten (stort behov, check!)

Och mitt väsen, själen och huden fick sitt en liten stund. Delcheck!

Magisk solnedgång, som så ofta. Jag tröttnar inte.
Jag mår alltid lika bra av att drunkna i den (check!).
Ingen bäver idag, men vi såg faktiskt både bäver och lom igår!

Intressant det där. Att ha check på behoven. Jag har som en lista med mina behov som rullar som en film innanför ögonlocken. Måste ticka av. Måste ha check på behoven. Annars, om jag inte har check på behoven, är det som ett gäng myror letar sig in i kroppen. Först ligger de lite obehagligt som en klump i mellangärdet och tar sats. Känns allmänt olustigt, men sen, om det går för lång tid, om listan rullar utan att få gehör. Inget check. Ja, då börjar myrorna springa runt i kroppen. Obehagligt. Gäller att ha check på behoven!

Ibland känner man myrorna, men kan inte sätta fingret på vad man saknar. Det gäller att stanna upp ibland och fundera över listan. Sin egen lista. Ibland kanske man har undertryckt sina behov. Andras kanske har gått före. Man upptäcker att man inte har givit sig själv det man behöver. Man har inte stått på sig. Inte prioriterat. När man kommer på det är det hög tid till nya prioriteringar. För dem där i vår närhet, de får ut så mycket mer av oss om vi har check på behoven. Och myror ska vara i skogen. Ingen annanstans.

Dagens låt blir en gammal Le Marc om just solen, jag håller med, det är i solen man ska gå. Både bildligt och bokstavligt. Stort behov av bra tänkvärda texter med lite djup och mörker, tackar Peter Le Marc för att han ofta ser till att jag får check på det behovet! Nu bingen (sömnbehovet är inte så stort, litet check). 

Peter Lemarc – När vi gick i solen

Det finns en särskild plats i helvetet...

Så, nu till dem som tog en nummerlapp häromdagen. De som står strax bakom männen med härskarteknikerna. Kvinnorna, som sänker andra kvinnor. Ni vet, Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra (vilket också är titeln på en bok i samma ämne av Marklund och Snickare).

Marita Ulvskog skriver under Almedalsveckan i sin blogg: "Ny talskrivare åt Annie Lööf? Hjälper tyvärr inte. Trovärdighet noll. Skulle funka i Top Model, men inte i verkligheten."

Emma Wiklund fick höra av en mamma på dagis när hon ska på en längre affärsresa, att "Guuud vad du är duktig som åker till USA i tolv dagar, jag skulle aldrig klara av att vara borta från mitt barn så länge!" Trevligt tonläge, brett leende. Men budskapet är vasst. Och som Emma undrar, vilken pappa skulle säga så till en annan pappa på dagis när han ska på affärsresa?

Själv tog jag inte ut föräldraledighet med detsamma när Lilla D föddes, utan skulle ha Stora B på förskolan full tid, eftersom jag var inne i en fas i mitt entreprenörskap där jag behövde jobba mer än vanligt, det var liksom bara så. Min största kund på varumärkesbyrån höll på med en utlandsetablering och jag var djupt involverad. Jag var inte ledsen över det, tvärtom, jag gillar det jag gör och jag var engagerad i uppdraget. Jag gillar min livsstil. Och att sköta mina arbetsuppgifter med ett spädbarn var inget problem, jag kan i stort jobba när som helst och var som helst. Jag var inte beredd på att detta skulle väcka så starka känslor hos mina medsystrar (ett ord som jag i övrigt ogillar, lika mycket som "styrkekram"). Jäklar i havet. Jag fick höra allt från "Vad HÄRLIGT att du kan styra ditt liv precis som du vill" eller "Åhhh, vad driftig du är, jag skulle ha svårt att knyta an till mitt barn om jag jobbade samtidigt, men du är ju så stark och fantastisk som klarar att ha så många bollar i luften" med falskt leende och blixtrande ögon, till citat: "Det borde vara förbjudet enligt lag att jobba när man precis har fött barn", med hög röst i hallen vid lämning, så så många som möjligt skulle höra.

Det senare var ju lite mer straight forward. Det gillar jag bättre, för då är det bara att låta piskan vina. Det vanligaste är dock breda innerliga leenden, och oärliga komplimanger levererade med ett ett fantastiskt trevligt tonläge. Jag vet precis hur förklädnaden ser ut. I den tjusiga handväskan ligger den imaginära dolken. Och vana klackar styr sina steg mot suven. Dolken åker fram på nästa parmiddag.

Vad är det som gör att kvinnor aktivt väljer att sänka varandra? Det är ju samma sak på arbetsplatserna. Männen lyfter varann, håller med och väljer en annan man. Medan kvinnorna snackar skit bakom ryggen, sprider falska rykten, spär på små saker så de blir stora, hittar fel hos varann snarare än starka sidor och när de får påverka, väljer de INTE en annan kvinna, utan en man... Vad är det för felprogrammering i huvudet på det kvinnliga könet? Det stämmer NATURLIGTVIS inte hela tiden och överallt. Jag har en hel hög med goda förebilder. Men jo, det är vanligt. Vanligare än männen förstår.

Självklart förstår jag att de vassa kommentarerna bottnar i ett eget missnöje. Men ändå. Det är så vansinnigt trist och destruktivt. Tänk vilken kraft vi skulle skapa tillsammans om vi lät bli att ge varandra vassa kommentarer. Lät bli att förtala varandra. Att istället på riktigt se varandra och glädjas. Att faktiskt på allvar vara sann och ärlig och lyfta och hjälpa varandra.

Jag har gått på dem så många gånger. Trott att det varit ärlighet, inte förstått mig på fasaderna och Spelet. Men jag har lärt mig nu. Jag är bättre på att sålla agnarna från vetet.

OJ, jag höll på att glömma dagens låt! Fick tänka till. Det har varit ett himla skitsnack runt Madonna den senaste veckan tycker jag. TÄNK vad vi fascinerats av henne, vilken föregångare, vilket driv. Visst hon kanske borde tagga ner, och visst Lady Gaga har tagit över tronen. Men hallå, man behöver ju inte spy all världens galla över den här exceptionella kvinnan. Ni får en låt från hennes storhetstid:

Madonna – La Isla Bonita

Att längta till botten

Som sagt, man vet inte vad framtiden bär med sig och när man blir sjuk eller skadar sig, så får man ju oftast tänka om. För ett år sedan höll jag fortfarande på att återhämta mig från denguefeber och hade så ont i kroppen att jag inte kunde lyfta armarna ovanför huvudet utan smärta. Utan motstånd.  Idag, ett år senare, känner jag mig precis tvärtom, attans vältränad i armar och axlar. Jag känner mig så klart nöjd över den bedriften, men framför allt tacksam. Tacksam att jag inte har ont, att det gick att komma tillbaka. För då för ett år sedan kändes det hemskt och jag började tvivla. Nästan som om the bottom was nådd, fysiskt alltså, ont över allt. Och tänk, nu idag kan jag ha sån nytta av den erfarenheten. Att ha gått från botten till topp. Jag kanske hade deppat ihop totalt om jag inte haft det så färskt i minnet. Det är så klart inte alls kul att ha skadat fotleden. Men nu är det så och jag känner mig säker på att jag rehabar detta över sommaren. Idag kan jag faktiskt stödja lite på foten. Se där!

Lagom jämntjock! Likadan på andra sidan. TROTS massivt tryck.
Kan ju bara gissa hur den skulle sett ut obehandlad.
Dra alltid åt hårt som f-n och snabbt om du skadar en led!

Å så armarna, efter gårdagens träningspass.
De som jag inte kunde lyfta utan smärta förra sommaren.
Much better now.

Men lite synd om mig tycker någon i alla fall, då en ny leksak snabbt åkte upp på väggen, så jag kan ligga här i sängen med foten högt och drömma om roligare saker. Väldigt omtänksamt. (Tror inte alls det har med stundande OS att göra... men det ser jag å andra sidan grymt mycket fram emot.) Materialistisk lycka! Det ämnet har jag ju redan avhandlat.

Jag kan verkligen vara tantigt fascinerad över teknikens under. 

Att ha Niclas Andersson dansandes på Koh Haas botten, på väggen,
kan ju pigga upp vem som helst. Mig i synnerhet.

Här får ni hela den fantastiska filmen Dancing Around Koh Lanta. Tack Niclas. Jag ligger här och längtar till jag får dansa där igen. Den enda botten man kan längta till är havsbotten!

Yippi, jag kan inte stödja på foten!

Nu har jag provtryckt sjukvården i södra Dalarna. Betyg: fyra starka tofsar av fem möjliga.

Har fortfarande sjukt ont i foten när jag vaknar trots konstens alla regler. Tryck, pelott, dauerlinda, högläge, smärtstillande. Kan inte stödja. Fullt medveten om att smärtan vid ledbandsskador är större än fraktur känner jag att jag ändå vill ha check på att det inte är en fraktur, utöver ledbandsskadan, som är uppenbar.

10.33 ringer jag till Grangärde vårdcentral

10.35 ringer en trevlig sjuksköterska tillbaka och säger att kan kan få en tid 11.00

11.00 träffar kompetent läkare, som gör stabilitetstest, ser mig i ögonen och säger "Det här känns instabilt, klart misstänkt fraktur. Linda på den där foten igen, du verkar kunna det, så ska jag fixa alla remisser du behöver och kollar att vi har tillräckligt med gips hemma om du skulle behöva..."

En till röntgen, och en till operation. Det kändes så där. Men effektivt.

11.45 har jag, inklusive entourage, kört till Ludvika lasarett. Där verkar det som de står och väntar i dörren på mig. Nästan som på Pukhet Bangkok Hospital (lite mindre glammigt bara). Inga dräkter, inga leenden, ingen presentation. Men kompetent och effektivt och ljusår billigare (för mig), hittills har jag bara pröjsat 150 kr. Tjip tjop, fem plåtar senare klockan är 11.55 när jag sätter mig för att vänta på att röntgenläkaren ska granska bilderna. Hon har nog dessvärre gått på lunch...

Röntgenläkarens lunchrast ger mig tid att tänka. Jag observerar mina tankar. Det första jag tänkte igår kväll när jag låg i gräset och hade kräkont och fattade att det här var inte alls bra var: Shit - nu kan jag inte träna! Men sedan dess hade hjärnan presenterat en massa möjligheter. Hallå, du tränar varken mage, rygg eller armar med foten, juu! Nej, det är sant. En massa förebilder till gymnaster jag tränat genom åren som idogt kommit till salen månad efter månad med knäskador och annat passerade revy på näthinnan och sa att det finns inga såna ursäkter. Så det kändes ok. Men när jag fick den där remissen till operation - i fall att - så ramlade jag ner i rehab-hålet! NEJ, inte operation, ingen rehabskit, inga små jobbiga ben i foten som ska skruvas ihop, jag har redan tillräckligt med titanskruvar i skelettet. VILL INTE! 

Men nu hade jag en sån himlans tur. När röntgenläkaren var tillbaka från lunchen lät hon meddela: Inga frakturer syntes på röntgen. Snacka om att jubla inombords. Trots att jag inte kan stödja på foten. Bara en ledbandsskada! Yippii! Jag är sååå glad och tacksam! Även lite glad över att sjukvården för en gångs skull var snabb, kompetent och effektiv. Dessvärre har jag lågt förtroende för den svenska offentliga vården och dess organisation, så det är ju trevligt, och lite hoppfullt, när man blir motbevisad.

Och  jag ska inte skylla på något för att inte träna, så först ska jag bara pusta och fira lite. Kanske ta en Ipren till också. Sen ska jag hoppa iväg (på ett ben) och köra lite armar!

Å då ska jag dra på lite musik som man blir glad av!

Flo Rida – Whistle