Shit va mörkt det blev

Gårdagens fundering kring sorg fick mig att fundera lite kring hur det funkar. Det där med sorg. Eller hur JAG funkar. Jag har ju skrivit om sorg tidigare - Sorg. Den fruktansvärda känslan. Det är svårt att fundera på sorg när man är i mitt i den. Man behöver perspektiv. Sorgen är långvarig, men går ju in i olika faser. Och för mig funkar det precis som när man mekaniskt överanvänder positiva affirmationer, tills det faktiskt blir en sanning. För mig funkar det där med den positiva bojen. Hålla mig flytande med att välja rätt grejor. Positiva grejor. Även då jag känner att någon drar mig i anklarna och försöker få ner mig på botten. Tyngdkänslan i kroppen är bedövande. Sorgen sliter i bröstet. Vägen man gick på är som bortblåst, man fladdrar runt i ett vacuum. Men att då mekaniskt välja det positiva, även om det känns meningslöst just då. Bara för att jag litar på att det funkar. Precis som positiva affirmationer.

Vart efter släpper den värsta sorgen. Men visst, känslan av tyngd kommer ju över en i år. Sorgen sköljer verkligen brutalt över en när man minst anar. Hålet i bröstet består. Fast det blir lättare att hantera. Särskilt om livet är fullt av annat positivt. Våra sorgeämnen är ju en del av vår historia. Vi behöver kunna leva med vår historia. Utan att det drar ner oss i avgrunden. Vi har bara ett liv. Ibland glömmer vi det. Man är skyldig sig själv att göra det bästa av sitt liv. Med de förutsättningar man har för stunden. Du vet aldrig hur livet ser ut imorgon. Även när du har bästa fotfästet på Vägen och känner dig som en vinnare. Kan Vägen plötsligt och oanat ta en annan vändning. Så är det. Så är livet.

Sen tror jag vi har någon överlevnadsmekanism i hjärnan, som gör att vi inte minns det värsta. Man kommer inte ihåg i vilken ordning saker skedde. Man fattar inte hur man ens kunde andas. Där i glasbubblan, som man befann sig i. Hur kom syret in? 

Mannen som sätter ord på mörkret. Det hjälper. Mig.

Peter Lemarc – Gråta som en karl