Jag vill ju bara se bra ut naken...

Om ett par veckor är det precis ett år sedan jag slutade med socker och stärkelse. Jag gjorde det för att bli frisk och må bättre. Det är inte meningen att man ska ha ont i leder, känna sig stel när man vaknar på morgonen, känna sig trött som en klubbad säl på eftermiddagen, ha ett motstånd för att gå och träna och en onaturlig dragningskraft till kylskåpet på kvällarna och till råga på allt åka på infektion efter infektion. Det är fel. Jag kände att jag behövde en rejäl kursändring och drog ner på kolhydraterna. Potatis, ris, pasta, bröd, socker, majs och morötter kapades från dieten. Alla lättprodukter ersattes med standardprodukter.

Till en början handlade det mycket om vad jag skulle ersätta kvällsmackan med. När, om och hur mina undantag skulle se ut. Kan man vara krånglig när man är bortbjuden? Hur gör jag på företagarfrukostarna? Vad säger jag när man föreslår lunch på bageriet Gateau?

Jag gjorde vissa undantag ibland (men sällan). Samtidigt som jag satte upp en policy för mig själv. Jag gör inga undantag för någon annans skull. Dvs jag äter inte ett bakverk för att någon annan stått och bakat, jag äter inte för "åtgångens skull" etc.

Jag lovar, det tog inte mer än någon vecka, så kom energin. Den positiva, höga energin. Jag var påtagligt piggare, dipparna, då jag känt mig som en klubbad säl, på eftermiddagen fasades bort och ersattes med lust. Sömnbehovet minskade. Lust till mycket ökade, bland annat lust att träna. Jag har alltid gillat att träna. Alltid haft träning som en del av mitt liv. Tränat andra. Men ändå i perioder och ganska ofta känt ett motstånd att komma iväg för egen del. Nu kom suget. Efter träning.

Ytterligare några veckor tog det, så hade det andra suget försvunnit. Jag hade slutat vandra in i köket och planlöst stirra in i kylskåpet efter något att stoppa i munnen på kvällen. DET var en större befrielse än jag kunnat föreställa mig. Jag hade väl inte upplevt det som ett stort problem. Att vara sugen. Men att SLIPPA vara sugen. Att känna sig nöjd, mätt och pigg. DET var ett uppvaknande.

Jag la inte heller om kost för att i första hand gå ner i vikt. Även om jag visst hade några kilo till godo, som jag gärna hade blivit av med. Efter tre månader tittade jag på vågen. Nej, det kunde man ju inte säga att den här stärkelsefria dieten gav något viktras direkt... Fast antagligen är det så, att det tar kroppen ungefär så lång tid. Tre månader. Att ställa om sin förbränning. Att drivas på fett istället för kolhydrater. För sedan började vågen röra på sig. Och det var också skönt.

En iakttagelse som jag ser nu, efter ett år, är inte bara att jag har gått ner i vikt, blivit piggare och starkare. Jag har haft perioder tidigare i livet då jag varit vältränad, smal och stark. Men dels har jag aldrig varit så här uthållig. Jag har inte gillat konditionsträning. Aldrig upplevt det där med "andra andningen". Nu orkar jag så påtagligt mycket mer. 60 minuter spinning är underbart. Återhämtning. Jag både återhämtar mig snabbare under ett pass, vilket jag ser på min pulsmätare, än jag någonsin gjort tidigare. Dels känner jag mig bara stark och träningssugen dagen efter ett rejäl träingsdos, inte sliten eller trött i kroppen. Träningsvärk. Jag får inte samma träningsvärk när jag utsätter mig för tuff styrketräning. Muskler, jag har aldrig tidigare bygg muskler på det här sättet, och det har varit lätt.

Men herregud, det här går ju emot allt vad alla har sagt om kolhydraternas viktiga roll vid träning, förbränning och uppladdning vid och tuffa prestationer! Alltså, hur mycket pasta har jag inte lassat upp på otaliga löpares tallrikar kvällen före Lidingöloppet?

Sista grejen... träningsavbrott på grund av infektioner och inflammationer. Det har ju varit en stötesten. När man precis kommit igång och tränar bra, åker man på en förkylning. Det tar någon vecka innan man känner sig helt fit igen. Det blir trögt att komma igång, man tappar rutinen att gå och träna, och så kommer man igång och känner att det är trögt, åker på en halsfluss...  Och någon muskelinflammation i axeln, eller fotleden. Voltaren, Ipren, vila. Så där har det varit för mig. INTE LÄNGRE. Jag har inte åkt på en enda infektion under det här året. Och det är ju en av sakerna som förespråkarna är tydligast med, det finns ett inflammatoriskt samband. Jag fick runt årsskiftet hjälp av en naprapat att bli av med alla led- och muskelproblem på djupet, och sedan har inget av detta heller återkommit. Halleluja!

Hmm, hittills har jag känt mig nöjd med att jag mår bra. Fascinerad över kostens effekter. På mig. NU vill jag insupa alla fakta, kunskaper och inspiration från andra om sambandet mellan just träning, prestation och lågkolhydratkost. Jag vill kunna brinna för det här fullt ut och inspirera andra, och då vill jag ha på fötterna, strukturen, sambanden och faktan och svar på tal.

Igår kväll läste jag Björn Ferrys berättelse om sin väg till OS med lågkolhydratkost och fick mycket av det jag känt bekräftat. Fler böcker på nattduksbordet och föreläsning med Jonas Coltning inbokad. Alltså, lets go all in. As usual.

Jag vill ju bara se bra ut naken.
Är titeln på Jonas Coltings bok.
Han kör Ironman på LCHF.
En extrem på så många sätt.
Det gillar jag.

Fotot är lånat från Jonas hemsida. 
Länk till honom hittar du ovan.

Gårdagens personalmöte med huvudledarna inleddes med,
ja just det, spinning!
Libanesisk mat på det. Ingen cous cous för mig.
Sen tänkte vi bara kloka tankar och
kom på kreativa lösningar.

Nej, mitt primära syfte var inte att se bättre ut naken.
MEN jag är ju bra mycket nöjdare med den här kroppen.
Än den jag hade för ett år sedan. Så är det.

Det har blivit en del spinning under året. Den här låten har jag trampat mycket till. Den är fylld av energi, glädje, dans och lust. Love to make love to you baby.

Jennifer Lopez – Dance Again Feat. Pitbull