Fast i ekorrhjulets förbannelse?

"Tillbaka till ekorrhjulet?", säger min granne och ler ett ansträngt leende medan han packar matkassarna ur bilen. "Fan, vad fort det gick!", fortsätter han med nedstämdhet i rösten. Sommaren kom och gick och nu är allt som vanligt. Kalendern är fulltecknad. Lämna, jobba, hämta, handla, skjutsa, laga mat, träna, tvätta, TV, sova. Och gud förbjude, VAB! Det har vi inte tid med. Helgerna är uppbokade till november. Renovera vardagsrummet, byta fönster, ta upp båten, provköra ny bil, förbereda lantstället för vintern, hälsa på föräldrar, barnens idrottstävlingar, Lidingöloppet. Utrymmet för spontanitet och frihet är som bortblåst. Känslan av ekorrhjul infinner sig. Alla filosofiska tankar från sommaren, tankar på förändring, nystart, att leva ett bättre liv, närmare kärnan, tappar plötsligt fäste. Det finns ingen tid. Vi faller in i gamla mönster. Det är som det är. Det där får vi ta tag i en annan gång.

Vad händer med oss då? När det där livet vi egentligen vill ha, inte får något utrymme. När vi fortsätter som vi alltid gjort, fast något ligger och skaver. När vi övertalar oss själva att det är så här livet är. Vilken känsla uppstår i kroppen? Vilken del av hjärnan jobbar? Dör hjärtat långsamt, eller lägger det sig bara i dvala? Vad är det som gör att ekorrhjulet känns som ett negativt energisug i hela kroppen trots positivt innehåll? Jag menar visst kan man gilla sitt jobb och älska sin familj och ändå känna att ekorrhjulet suger?

Är det insikten i att vi lever, eller genomlever, vardagen med fokus på framtid. Fouks på helgen som kommer, på nästa semester. Fokus på vad vi ska göra med vårt liv när barnen blivit stora. Kanske på pensionen till och med. Då ska vi... minsann. Äntligen. Men livet, det är ju det som händer här och nu. Varje dag.

Det är lätt att skylla ekorrhjulet och försakade drömmar på småbarnslivet.
Eller att fokusera på hur livet ska bli när de blir stora.
Men livet är ju här och nu. Med gullungarna.
Att leva det liv man vill innerst inne. Tillsammans.

Är det känslan av att man själv inte håller i taktpinnen? Är det något som händer i kroppen när vi fokuserar på att bara utföra, när vi betar av dag efter dag, som blir till veckor och år? När vi fokuserar på vad vi äger och presterar och glömmer bort vikten av att fokusera på vilka vi är och vad vi vill utveckla och vad vi behöver för att må bra. Relationer, kärlek, meningsfullhet, utveckling och glädje.

Att göra det man gillar allra mest och tycker är viktigt. Det du brinner för innerst inne. Och kanske framför allt, ha kontroll över sitt eget liv. Leva det liv man själv vill. Inte det andra och omgivningen förväntar sig och kräver.

Det som tär allra mest på vårt välbefinnande, vet du vad det är? Jo, maktlöshet. Att inte hålla i taktpinnen. Att känna att man inte bestämmer över sitt eget liv.

De här tankarna kommer till oss ibland. Som en hjälp på vägen. Som ett steg i vår personliga utveckling. Kanske viftar vi undan dem år efter år. Men någonstans på vägen, när tankarna pockar på uppmärksamhet kan vi inte hålla oss längre. Kanske, och inte helt ovanligt, har det hänt något drastiskt i vårt liv. Först då kanske vi känner modet inom oss. Vi har alla en inre röst som viskar. Viskar och vinkar. Vinkar vänligt och visar oss vägen. Det är vårt sanna jag.

Först handlar det nog om att bara våga lyssna till den inre rösten. VAD är det jag saknar. VARFÖR känner jag mig inte till freds med mitt liv TROTS att jag har allt. ALLT, vad är det? Vad är det som är viktigt. Egentligen. För mig.

Jag har reviderat livet ett antal gånger. Bestämt mig för att inte göra våld på mitt sanna jag. Att leva utan att spela ett spel, utan filter, utan fasad. Bestämt mig för att hålla i taktpinnen. Anammat min inre resa. Det intressanta är att när jag tror att jag har skalat av alla filter, händer plötsligt något nytt. Jag får en ny insikt, något gör att ytterligare ett skal faller till marken.

Det är lite som att ha en egen varumärkesplattform. Det kräver ett gediget och grävande arbete att ta fram plattformen och hitta kärnan. Men sen gäller bara en sak. Stay firm to who you are.

Trots att jag då och då får ta ett ordentligt snack med mitt sanna jag. Trots att jag ödmjukt inser att man aldrig når hela vägen. Att livet kommer fortsätta ge mig nya prövningar. Så har varumärkesplattformen gjort det lättare. Mina konturer är tydligare. Jag blir allt mer sällan ifrågasatt av min omgivning. Ingen försöker längre sno min taktpinne. Det gör resan lättare. Lättare att följa den som viskar och vinkar. Än tidigare. Tack.

De flesta som upplever ekorrhjulet har dessutom barn och många lever i en relation. På något sätt. Sätten kan variera. Fast jag tror att känslan av ekorrhjul och gnagande missnöje likväl kan infinna sig hos den som lever utan barn. Eller som singel. Det krävs fortfarande mod och självinsikt för att leva sitt liv fullt ut.

Det där med livet, drömmarna och relationen får bli ett eget kapitel.

Dagens låt blir Pink Floyds Wish You Were Here. Melankoliskt och ekorrlikt.

Pink Project JB Production – Wish You Were Here