Det gick åt helvete

Mycket snack och lite verkstad. Är inte min grej. Sagt och gjort. När Lilla D frågar om hon får cykla till förskolan, säger jag att visst och drar på mig träningskläder. Nu jäklar ska jag dra ett varv i spåret och se om det är som jag minns det. Eller kanske är det lätt nu, undrar jag hoppfullt?

Uppladdning: Bacon, två stekta ägg, två koppar kaffe, en Berocca.

Intention: Jag ska ha ett löpsteg hela vägen. Inte gå. Kom igen, det klarar du! Och en lugn andning. Jogga. Inte springa.

Haha, jag ser så pigg och förväntansfull ut. 

Jag hade ju redan joggat till och från dagis, så jag bestämde mig för 2 km.

Jaha, så joggar jag iväg. Känns bra. Foten, vars ledband jag hade av i somras, känns lite, men inte så att jag kan skylla på det. Så kommer första backen. Inte gå, jogga! Jag behåller löpsteget. Men tar så klart helt slut när jag når toppen. Andningen funkar inte, benen blir stumma. Jag springer l å n g s a m t för att återhämta mig. Fan! Trycker på lite igen. DÅ. Då efter en stund. Då kommer jag ihåg. VARFÖR jag avskyr att springa. VARFÖR det inte fungerar. Jag har förträngt att det ens fanns något som heter HÅLL. Hatar håll! Och vinden i håret, svetten i pannan, musik i öronen... pah! Det viner i öronen så jag tror att jag ska få öroninflammation, jag svettas INTE, och jag har ju inte Spotify på mobilen... (jag kör med iPod, men jag kan väl inte ha den i ena handen och mobil i andra?) Snark. Att ha triathlon som mål känns ungefär jämförbart med att följa med Richard Branson till rymden. Just nu. Men inget av detta är ju förvisso ouppnåeligt. ALLT är möjligt!

Fast det här är ju oslagbart. Största fördelen. Enda? 

Everything is possible. Jag ger inte upp!

Chris Medina – Possible