Pax för ordet feminism

Jo, jag slängde upp fötterna på bordet på kontoret ikväll
och funderade på en sak.
Eller jag har nog funderat på det här i 10 år, så det blev långt.
Jag är också medveten om att jag är ute och vandrar på ett minfält.
Spännande!

Feminism. Ett laddat ord. Jag tycker det känns som de arga, bittra och gnälliga har lagt beslag på ordet. Jag vet, det är kampen för oss kvinnor. Kampen för jämställdhet. Kampen för mig och mina medsystrar? (Ytterligare ett laddat ord. Medsystrar. Fy.) Samtidigt har det å andra sidan blivit himla politiskt korrekt att säga att man är feminist. Ja visst, till och med de största mästarna i härskartekniker, som Göran Persson och Jan Guillou, viftar med feministflaggan. Haha. Eller hur?

Jag önskar istället att det fanns fler inspirerande förebilder som visar på kvinnor som lyckas. Lyckas leva de liv de vill och önskar. Innerst inne. Kvinnor som inte lever med känslan av att de "offrar sig". Offrar sig för sina barn, för sin mans karriär, offrar sina innersta drömmar. Är inte det feminism? Egentligen. Är inte det målet? Jag vägrar delta i någon kamp.

Jaha, hon menar egoistiska, individualistiska kvinnor? En dålig mamma och illojal hustru? Undra hur olika vi tänker här. Beroende på om du är man eller kvinna. Beroende på om du befinner dig i uppoffringens välkomponerade trädgård, eller om du är på väg ut genom grinden? Eller om du redan vandrar runt i den oändliga och fria naturen?

Nej, jag menar inget av detta. Jag menar att det ligger i att helt släppa prestigen. Till exempel om vem som drar in mest pengar till familjekassan. Det är ointressant. Kassan är ju ändå gemensam. Millimeterrättvisa kan aldrig leda till äkta jämställdhet. Ändå är det utgångspunkten i den feministiska debatten. Kvinnorna vill ha det precis exakt som männen. DÅ kommer vi vara jämställda. Millimeterrättvisan fortsätter. Systemet vill att vi ska dela föräldraledigheten lika. Vi ska ha lika dålig lön för samma jobb. (Jo, bra lön fixar man själv, lika dålig lön fixar systemet.) Sen fortsätter vi hemma och försöker vara jämställda: vi delar upp i din och min hämtvecka på dagis, vi lagar mat varannan dag, vi har lika många träningsdagar och jag har en helg tillgodo om du spelar golf med grabbarna. Är vi jämställda nu?

Fast när det kom till kritan var det ju ändå så, hon tog ut mest föräldraledighet och missade karriärchanser och lönelyft. Och innerst inne har han seglat och spelat golf mycket mer med grabbarna än hon har paddlat havskajak med tjejkompisarna.

Vems drömmar har företräde?

Jag tror mer på en feminism handlar om att bejaka sina egna drömmar, sitt driv och sina idéer, och att helhjärtat bejaka varandras. Utan millimeterrättvisa. Att var och en av oss får utrymme att vara sig själv, sitt sanna jag och den bästa versionen av sin person. Hela vägen. För den energi som då frigörs och de positiva effekterna är till nytta för alla i din omgivning. Jag undrar stilla varför det är fler män som förverkligar både sina karriärdrömmar, entreprenörsdrömmar och äventyr som seglingar och bergsklättringar? Var är alla coola kvinnliga förebilder? 

Jämställdhetsfällan slår igen över kvinnan som är i beroendeställning. Beroende av sin mans inkomst, beroende av sin mans status. Beroende eller ett upplevt beroende. Jag tror att jämställdheten börjar i kärnan. Din kärna. Att ha sitt eget driv, sina egna drömmar och sin egen självbild klar för sig. Oavsett omgivningen. Lever man sedan i tvåsamhet skulle jag vilja påstå att jämställdhet handlar om att bejaka varandras drömmar och att ha gemensamma. Och detta kan inte mätas i millimeterrättvisa. Att bejaka någon annans dröm betyder kanske att man står tillbaka en stund i sin egen, för att man också älskar att anamma sin partners dröm och se den gå i uppfyllelse. Det är inte en uppoffring. Den egna drömmen kommer få samma utrymme när möjligheten kommer. För den kommer om man har vågat uttala drömmen och om man lever jämställt. Då kommer din partner stå bakom dig till hundra procent och älska att se din dröm bli sann. Det är jämställdhet. För mig.

Det handlar också om att inte anpassa sitt liv efter SGI, Försäkringskassan, A-kassan, Arbetsförmedlingen, facket och jag drar till med skollagen också. Det är en falsk trygghet. Systemet föser in oss i fåran och får oss att ge upp. Ge upp vårt driv, våra drömmar och vår jämställdhet. Låt oss titta på ett exempel ur verkligheten.

Tidigt 2002, mitt i IT-bubblans explosion, gick byrån jag jobbade på i konkurs. Som så många andra coola bolag. Jag hade redan tankar på att starta eget, och nu hade jag ju stora kunder utan byrå, eller "konton" som det kallas i den världen. Och snart hade jag också en driven kompanjon. Vi skrev en tydlig affärsplan och kände oss förväntansfulla i att starta eget. Att hoppa utan fallskärm. I och med att bolaget vi varit anställda på gick i konkurs var det en del formalia som behövde göras tiden efter och kontakt med flera av instanserna jag nämner ovan var oundviklig. Det var trygghetsråd, a-kassa, försäkringskassa och arbetsförmedling. Den här erfarenheten gjorde mig för alltid obstinat, bedrövad och övertygad. Övertygad om att systemet är fel. Systemet drar ner folk i allmänhet och kvinnor i synnerhet i strukturer som tar ett järngrepp och skapar osäkerhet och osjälvständighet. Systemet släcker effektivt det eventuella hopp och driv som människor anländer med. Man ska rassla ner på ruta ett för att systemet ska gå igång. Inte komma där och ha någon slags egen plan. Hålla på och drömma. Phhaa! Ytterligare en detalj var att jag snart också blev varse att jag i det här skedet till råga på allt var gravid. Gud förbjude! Jag fick höra följande när jag presenterade min idé att starta eget, citat:

"Men guuuud stackare, flicka lilla (jag skulle snart fylla 32, hade universitetsexamen och var chef över ett grupp kompetenta varumärkesstrateger), vilket dilemma. Duuu, gå på A-kassa, det får du ju göra nu. Så kan du känna efter." eller den här favoriten: "Åhhhh, nej, men du, jag tror det löser sig för dig, du är ju ung och det FINNS jobb i vård, skola, omsorg. Det där med att starta eget är mer för långtidsarbetslösa och äldre."

Till och med jobbsökardatorn på Arbetsförmedlingen (som jag var tvungen (!!) att registrera mig i för att få ut min innestående lön) fick spelet och blinkade "Du har fyllt i för många kompetensområden. Du har fyllt i 47 kompetensområden. Du kan max ha 18 kompetensområden."

Du har för många kompetensområden. Och en övertro på dig själv.

OK, jag behöver väl inte säga att jag helt enkelt struntade i allt det där. Gick ut genom dörren och sket i alla starta-eget-bidrag och coachingträffar och obligatoriska jobbsökarkurser. Att jag helt enkelt trodde på mig själv och min affärsidé och startade eget med växande mage. Det enda jag behövde just då var ju att jag levde med någon som bejakade min idé.

Men att kliva utanför systemet, och kanske särskilt som kvinna, skapar starka känslor hos många i omgivningen. Kanske särskilt hos andra kvinnor. Intressant fenomen. Är det hos kvinnorna som befinner sig i uppoffringarnas välordnade trädgård? Mot sin innersta vilja? Om kvinnor ska ha samma förutsättningar som männen i att leva sina liv till fullo, tror jag en av nycklarna är att kvinnor bejakar andra kvinnor. Stop the back stabbing!

Ibland kan jag känna att kvinnorna försöker lura mig. Kvinnor som kallar sig feminister vill ha in oss i systemet. Vill att vi ska ha millimeterrättvisa. Mäta varje dag, varje timme, varje syssla, varje krona, med männen. Big misstake! Ni är liksom ute i trädgården och vattnar fel blommor. Det är ju därför Göran Persson med entourage vågar kalla sig feminister, de tycker det är utmärkt att fokusera på att springa runt med vattenkannan i den lilla välordnade trädgården. De är ju rädda för att vi ska börja öppna grindarna och springa ut på egna ben.

Lite passande läser jag en artikel i VD Tidningen idag (Nr 4 2012) med rubriken: Kvotering får tummen upp. Den tar upp professor Matthias Sutters (gästprofessor på Handelshögskolan i Göteborg) nya forskningsresultat som visar på att kvinnor som särbehandlas positivt kliver fram och tar större plats på ledande positioner. Men det intressanta i artikeln är faktiskt att studien visar kvinnorna väljer att inte konkurrera med männen och att män ofta har en övertro på sig själva. Övertro, undrar jag... Vad är det för ordval? (Det var ju vad de tyckte om mig på Arbetsförmedlingen.) Män tror på sig själva i större utsträckning än kvinnor. Att kvinnor INTE tror på sig själva och får (tycker sig få?) utrymmet att göra det är ju hela problemet. Det är inte feminism.

Kom igen brudar, ta för er. Ta plats. Tro på dig själv och din dröm. Offra dig inte.

Lana del Rey. 

Glömde ju helt dagens låt igår... men kanske var det ingen som kom så här långt ändå. För dig som orkat läsa ända hit kommer här belöningen, sommarens skönaste låt. Passar finfint med de här tankegångarna. Dessutom har jag fått den av min styvdotter, som är snart 26 år, ekonomichef och lever sin dröm om och om igen med stora häst- och ryttarprojekt. Cool kvinna! Bra förebild.

Lana Del Rey – Video Games - Album Version Remastered