Blev du provocerad nu?

Att provocera. Är inte mitt mål. Jag är dock medveten om ATT det finns de som blir provocerade av mig eller av det jag skriver och säger. Eller rättare sagt - som VÄLJER att bli provocerade. För det är så det funkar.

Upprinnelsen till den här funderingen just idag är att gårdagens inlägg provocerade någon. Hen valde att anmäla länken till inlägget (som jag hade på Facebook) som stötande. Alltså måste hen ha blivit rejält upprörd. (Provocerande att använda hen, eller hur? Jag gillar inte hen, men det passade ju fint här.)

I mötet med en annan människa speglas din egen själ. För mig är det en stor del av själva meningen med livet, det är där man ställer in sin kompass. Det är i det mötet jag lär känna mig själv. Där och då väljer jag om jag vill ha mer av själen jag har framför mig, eller inte. Hur hårt jag vill knyta mina band. Iakttar mina reaktioner och reflekterar över vad det ger, vad jag lär mig, hur det påverkar mig, hur jag utvecklas. Det finns så många intressanta möten, själar, människor att spegla sig i, att få av och ge till. Så många som jag vill ha mer av. När man börjar lyssna och låter dem komma riktigt nära. När man får samtala på djupet. När någon bollar tillbaka på ett intelligent sätt och ger mig något att fundera på. Jag lär mig något i varje möte. Vissa människor kan se rakt in i din själ. Medan andra inte fattar någonting. Välj vilka band du vill knyta.

Sen har jag en massa förebilder och inspiratörer som också är viktiga och fyller mig och hjälper mig med kompassen. Vi är alla delaktiga i varandras samspel. Vi är alla fria att välja vilka själar vi omger oss med och hur hårt vi knyter banden.

Ibland triggas jag också, med åren blir det dock allt mer sällan. Eftersom jag nuförtiden allt oftare känner att jag kan VÄLJA att inte bli provocerad. Jag kan istället fundera på vad det är som får mig att reagera. Sen kan jag välja om jag vill utveckla det eller inte. Jag kan ju också ofta välja bort personer i min omgivning, som jag inte tycker är utvecklande. Som jag tycker är energitjuvar. Som försöker trycka ner mig i leran eller som jag vet kör med back stabbing. Eller så vill jag ta en diskussion, men det kräver ju att jag vågar stå för min egen åsikt och formulerar mig. 

Allt kan ju provocera. Om du väljer att känna så. Det är en spegling av din själ. Av dig själv. Något händer i dig. Något som du kan ställa in kompassen efter. Provocerande. Eller hur?

Nöjd kvinna 40+ som gillar ägg och livet. Enormt provocerande.
För dig?

Dagens fokus var tropisk poolparty med dykning på programmet.

Extremt nöjd flicka 10 år.
Hoppas hon förblir en lika nöjd tjej hela livet och följer sitt hjärta
oavsett andras åsikter och förväntningar.

Rolf Lassgård – Var Nöjd Med Allt Som Livet Ger

Mera muskler tack!

Nu hörs det dunka dunka från Lidingöloppsstarten som är igång sedan länge. Det är 11 grader, blåser och marken är vattensjuk. Fy bubblan, säger jag. Vi skiter i folkfesten. På sin höjd att jag masar mig till något gigantiskt tält som säljer träningkläder till mässpris.

Själv har jag varit på gymmet och tränat. Och haft morgonens diskussion, efter att ha läst mer i min bok Träning & LCHF. Jamen, ni hör, ni behöver inte läsa den själva och P står för mothållet här, så det blir trovärdigt. Enligt den bör jag direkt efter ett BodyPump-pass få i mig 20 g rent protein. För att musklerna skriker sig hesa efter protein för att byggas upp efter de blivit nedbrutna under passet (inga nyheter direkt och inget kontroversiellt i det). Det får man LÄTTAST och SNABBAST i sig genom ett rent proteinpulver. Men där går gränsen säger P. Inte för att han sätter mina gränser... men jag kan hålla med, låt oss jobba med rätt och naturlig mat istället. Motargumentet för det är att man behöver tillföra protein på en gång efter passet och matsmältingen tar på gränsen till för lång tid. Nu har jag ju föresatt mig att hårdtrycka det här med LCHF och träning och inte bara snacka, så nu ska jag testa. I'm an All In Person.

Nu börjar de ju faktiskt synas lite. Di däringa musklerna.
Nu vill de ha protein.
Muskler har jag haft. Stark ha jag varit. Alltså innan jag var så sjuk förra året.
Men de är lite tydligare nu. Musklerna.
Det tackar jag LCHF för. 

Ägg är en bra proteinkälla. Mätt blir man också.
Alltid ett flak eller två i kylen!
Uppladdning idag var bacon, två stekta ägg, kaffe och Berocca.
En klassiker.

Proteinboost efter passet.
Långt från gårdagens lyxlunch. Men nu handlade det om snabba proteiner.
Två ägg, en halv burk tonfisk, lite skagen, fyra små tomater, två glas mjölk.
Nackdel - mer mjölksocker än önskat men gott om vassleprotein.

P tycker att de däringa musklerna kommer göra bra nytta när jag ska bära dykflaskor. Ehhh? Jag har alltid varit grym på att lyfta dykflaskor. Eller pjäxbagar, ölfat och gymnaster för den delen. Haft många såna jobb. Kan det ha något att göra med att han just varit och hämtat bilen full med just dykflaskor? Lovar, jag ska bära imorgon. Ett dilemma inför dykningen bara. Ingen av mina våtdräkter passar...

Eftersom jag inte vill ha någon tatuering fick jag istället ett nytt armband.
Kanske inte syns så tydligt, men silversmycket föreställer en dykare.
Så jag inte ska tappa fokus. Knutet i fallskärmsrep. Coolt!

Hur som helst. De VIKTIGASTE fördelarna med LCHF är inte att man förbättrar sina träningsresultat utan att man faktiskt håller sig friskare och har mer energi. Resten kommer som en fet bonus.

Dessvärre måste jag väldigt sorgligt meddela att nu har första ambulansen och akutbilen lämnat ön med fullt blåljus. Det där med att pressa kroppen runt 30 km med känslan av att vara jagad av en hund kan inte vara nyttigt. Du som ärligt kan säga att du njuter av ett Lidingölopp eller ett Maraton får faktiskt ge dig till känna!

Nu rullar bara Peter LeMarcs nya album Svag doft av skymning från Bosen. Men eftersom han vill sälja CD-skivor, så finns den inte på Spotify än. Jag kör ju iPod... och den finns på iTunes, om du kör som jag. Däremot kan jag inte bjuda er på fler låtar från den just nu. Och många av er är kanske glada för det. Hehe.

Såg Alicia Keys på Skavlan igår. Grym. Och blev väldigt tilltalad av Girl On Fire. Känner mig lite så. Så varsågod. Ha en fortsatt fantastisk dag. Be on fire! Nu lägger vi det mörka bakom oss. (Så gott det går.)

Alicia Keys – Girl On Fire

Från sorg till sniglar

Imorgon befinner vi oss i epicentrum. Eller precis i kanten. Vi bor ca 50 meter från starten på Lidingöloppets 30 km. Det stora loppet. Förra året var 43.230 löpare anmälda till loppen. Förvisso till alla distanser hela helgen. Men ni hajjar, med alla familjer, coacher etc. Det är MYCKET folk i krokarna. Och många Bajamajor. Och många som INTE använder Bajamajorna... Man kan kalla det folkfest, eller löparfest. Men efter min erfarenhet i veckan, måste jag nog luta åt att kalla det - vansinne. Neeeej, jag bara skojar. Fast varför är det så många som fasar? Som har ångest. Så många som pratar om att tänka att man blir jagad av en hund. Något man måste pressa sig igenom. Ett helvete att beta av. Jag är mycket tveksam. Jag tycker om att njuta. Springa lopp och bestiga toppar är inte min grej.

I'm sorry, men imorgon blir det INTE så här. Det blir LERA.

Själv har jag förutom min lilla löprunda igår tränat spinning, BodyPump och pilates den här veckan. Jag njöt varje sekund. Utom när jag sprang. Om jag kan slå mig fram och gå mot strömmen i folkhorden imorgon bitti ska jag ta mig till gymmet och köra spinning plus BodyPump!

En ny bok anlände i brevlådan idag. LCHF & Träning - Bättre träningsresultat av lågkolhydratkost av Jonas Bergqvist. 

Jag har redan hunnit skumma den och nu är det dags för detaljerna. Jag vill citera ett stycke i inledningen: "Att påstå att du kan uppnå riktigt bra resultat av fettrik kost och kolhydratsnål mat inom idrotten är ibland som att svära i kyrkan. Och du som inte tror på detta påstående kan se fram emot en enda lång svordom i denna bok. Ensidiga resonemang tillsammans med starka industriella intressen har byggt upp propagandan för kolhydrater som den viktigaste energikällan för träningsprestation." Det här är en detaljera handbok i LCHFs påverkan på olika träningformer, skillnader på kondition och styrka. Återhämtning, muskelbygge, förbränning, mjölksyra och hormoniell doping (alltså naturlig "doping"). Ett långt avsnitt om de inflammatoriska sambanden och att man just håller sig friskare med LCHF och därmed slipper träningsuppehåll. Så jag känner bara check, check, check, check. MEN boken säger också att när man tränar kondition på elitnivå kan man behöva mer kolhydrater. Fast då pratar vi inte Lidingöloppets pastatält, där i skrivande stund hundratals kilo pasta intas. Jag har själv lassat pasta där i MÅNGA år. Boken verkar väl underbyggd, ifrågasättande, detaljerad, konkret OCH har ett bra språk. Så nu vet jag vad jag kan sätta tänderna i om jag vaknar med ett ryck klockan tre.

Idag har jag ätit fisk- och skaldjurssoppa på Melanders Fisk på lunchen. I know, lyx. På tal om LCHF, så var det den ENDA rätten på menyn som inte innehöll potatis. Men soppan med aioli var fantastisk! Långlunch med P och snack om livets vägval, sorg vs. bitterhet, skillnaden på sorg vid bortgång och sorg över missade drömmar och andra vansinnigt intressanta livsaspekter. Jo, jag vet, och jag uppskattar, och känner mig privilegierad som kan ägna en långlunch åt att vända ut och in på begreppen som snurrar. 

Fransk middag. Sniglar, ostar och charketurier.
Cause I love it. Very LCHF and very easy.

Hittade det här underbara klippet idag. Sniglar för mig tillbaka till början av 90-talet när jag jobbade i franska Alperna, då jag lärde mig älska dem, sniglarna alltså, samtidigt som jag lyssnade på Lisa Ekdahl. Där har vi en tjej som är nära sina känslor och tillsammans med Winnerbäck blir det jävligt magiskt.

Shit va mörkt det blev

Gårdagens fundering kring sorg fick mig att fundera lite kring hur det funkar. Det där med sorg. Eller hur JAG funkar. Jag har ju skrivit om sorg tidigare - Sorg. Den fruktansvärda känslan. Det är svårt att fundera på sorg när man är i mitt i den. Man behöver perspektiv. Sorgen är långvarig, men går ju in i olika faser. Och för mig funkar det precis som när man mekaniskt överanvänder positiva affirmationer, tills det faktiskt blir en sanning. För mig funkar det där med den positiva bojen. Hålla mig flytande med att välja rätt grejor. Positiva grejor. Även då jag känner att någon drar mig i anklarna och försöker få ner mig på botten. Tyngdkänslan i kroppen är bedövande. Sorgen sliter i bröstet. Vägen man gick på är som bortblåst, man fladdrar runt i ett vacuum. Men att då mekaniskt välja det positiva, även om det känns meningslöst just då. Bara för att jag litar på att det funkar. Precis som positiva affirmationer.

Vart efter släpper den värsta sorgen. Men visst, känslan av tyngd kommer ju över en i år. Sorgen sköljer verkligen brutalt över en när man minst anar. Hålet i bröstet består. Fast det blir lättare att hantera. Särskilt om livet är fullt av annat positivt. Våra sorgeämnen är ju en del av vår historia. Vi behöver kunna leva med vår historia. Utan att det drar ner oss i avgrunden. Vi har bara ett liv. Ibland glömmer vi det. Man är skyldig sig själv att göra det bästa av sitt liv. Med de förutsättningar man har för stunden. Du vet aldrig hur livet ser ut imorgon. Även när du har bästa fotfästet på Vägen och känner dig som en vinnare. Kan Vägen plötsligt och oanat ta en annan vändning. Så är det. Så är livet.

Sen tror jag vi har någon överlevnadsmekanism i hjärnan, som gör att vi inte minns det värsta. Man kommer inte ihåg i vilken ordning saker skedde. Man fattar inte hur man ens kunde andas. Där i glasbubblan, som man befann sig i. Hur kom syret in? 

Mannen som sätter ord på mörkret. Det hjälper. Mig.

Peter Lemarc – Gråta som en karl

Hur fan tänkte jag då?

Tio år. My god. Det är tio år sedan jag födde barn första gången! Ni vet, då när jag precis hade startat egen varumärkesbyrå. Som jag släpade den bebisen till kontoret! Första halvåret hade vi kontor på Drottninggatan. Men sedan när Stora B var nyfödd flyttade vi till tjusigt kontor på Grevgatan på Östermalm. Galet svårt att parkera. Starkt minne av hur jag släpade insatsen till den där stora Emmaljungavagnen uppför trapporna i det där tjusiga sekelskiftshuset. Och hur jag fick försvara mitt val att jobba. I mammagruppen på BVC (som jag sen la ner), bland vänner. Snark. Men DÅ. Då tog det på min energi. Fast annars var det lätt. Hon sov många timmar per dygn, amningen funkade och jag hade fullt fokus på att bygga företag. Kundmöten, presentationer, offerter, föreläsningar, callcenter för att boka våra möten, personalfrågor. Jag minns bara gasen. Babybjörn var en bra uppfinning vill jag minnas.

Mitt i detta var min pappa dödssjuk. Jag försökte spendera så mycket tid jag kunde hos honom. Nu tio år senare kan jag fundera på vilka minnen som fastnar när man är i sorg och vilka man omsorgsfullt lägger i sammetsask och placerar någon annanstans. För att överleva. Jag är ganska bra på att minnas det bästa. Att inte fastna i det mörka. Visst, det har sitt skrymsle där det boar in, och absolut, jag är nära mina känslor och sjunker i bottenlös sorg. Men när jag nått botten flyter jag till ytan och kravlar upp i närmsta livbåt. Är det inte ofta så att alla starka känslor kommer i koncentrat i livet. Kärlek och djupaste sorg, vägval och krav på fullt fokus. Då gäller det att hoppa på rätt båt och dra ut kursen. Väja för grynnorna och försöka få vind i seglen igen och inte befinna sig på båten som sjunker till botten. Eller bara ankra vid en positiv boj lugnt och stilla och välja rätt saker som seglar förbi. Lita på att det kommer en bättre tid. För just då känns det ju som om man ska gå under.

När jag tittar i backspegeln vet jag faktiskt inte hur jag klarade det. Men det gjorde jag. Och inte anade jag då att jag ett år senare även skulle ha begravt min pappa och startat Lidingö Gymnastikskola. Hur fan tänkte jag då? Vad gick jag på?

Ok, andra kvinnor hade dragit sin förlossningsberättelse nu. Short version. Igångsättning 14.00, värkar, vanka, akupunktur, andas lustgas. Bebis 09.30. Typ.

Resultatet blev i alla fall strålande. Stora B. Stor kärlek. Idag 10 år. Mäktigt.

Nyvaken i födelsedagshjälm!
Älskar dig över allt annat!

Kolatårta. (Nej, inte till mig.)

Lilla D gick upp tidigt och stekte bacon till sin storasyster på födelsedagen.

2002. Christina Aguilera sjunger I am beautiful, no matter what they say. Words can't bring me down. Hit of the year.

Christina Aguilera – Beautiful

Det gick åt helvete

Mycket snack och lite verkstad. Är inte min grej. Sagt och gjort. När Lilla D frågar om hon får cykla till förskolan, säger jag att visst och drar på mig träningskläder. Nu jäklar ska jag dra ett varv i spåret och se om det är som jag minns det. Eller kanske är det lätt nu, undrar jag hoppfullt?

Uppladdning: Bacon, två stekta ägg, två koppar kaffe, en Berocca.

Intention: Jag ska ha ett löpsteg hela vägen. Inte gå. Kom igen, det klarar du! Och en lugn andning. Jogga. Inte springa.

Haha, jag ser så pigg och förväntansfull ut. 

Jag hade ju redan joggat till och från dagis, så jag bestämde mig för 2 km.

Jaha, så joggar jag iväg. Känns bra. Foten, vars ledband jag hade av i somras, känns lite, men inte så att jag kan skylla på det. Så kommer första backen. Inte gå, jogga! Jag behåller löpsteget. Men tar så klart helt slut när jag når toppen. Andningen funkar inte, benen blir stumma. Jag springer l å n g s a m t för att återhämta mig. Fan! Trycker på lite igen. DÅ. Då efter en stund. Då kommer jag ihåg. VARFÖR jag avskyr att springa. VARFÖR det inte fungerar. Jag har förträngt att det ens fanns något som heter HÅLL. Hatar håll! Och vinden i håret, svetten i pannan, musik i öronen... pah! Det viner i öronen så jag tror att jag ska få öroninflammation, jag svettas INTE, och jag har ju inte Spotify på mobilen... (jag kör med iPod, men jag kan väl inte ha den i ena handen och mobil i andra?) Snark. Att ha triathlon som mål känns ungefär jämförbart med att följa med Richard Branson till rymden. Just nu. Men inget av detta är ju förvisso ouppnåeligt. ALLT är möjligt!

Fast det här är ju oslagbart. Största fördelen. Enda? 

Everything is possible. Jag ger inte upp!

Chris Medina – Possible

Born to run. Not!

Jag har aldrig fattat det där med att springa. Jag skulle gärna vilja älska att springa. Vinden i håret, svetten som rinner i tinningen, musik i öronen, mitt i den fantastiska naturen, tillgängligt när som helst. Men mitt motstånd är massivt. Jag har försökt och försökt. Det är ett livslångt trauma. Jag låg alltid sist på Piggelinrundan i lågstadiet. 1 km. Jag fuskade i mellanstadiet då vi alltid skulle springa "Kottla runt". Kottla är en sjö på Lidingö och det är ca 4,5 km runt. Jag smidde värsta planerna och simmade över sjön... Åhhh, nu blir mina gymnaster helt desillusionerade. De som jag peppat att springa samma sträcka MÅNGA gånger. Men ni var ju asbra på att springa. Och just DET var inte min förtjänst. Det är lätt när man jobbar med proffs. Som vi brukar säga.

På gymnasiet gick jag i en sk. friidrottsklass. Det betydde bland annat att några i klassen var löpare från runt om i landet och tränade på Bosön varje dag. Andra var hockeyspelare, fotbollsspelare och killarna var i majoritet. Även OM jag hade varit bra på att springa, hade jag legat sist i spåret. Men nu var jag ju inte det...

Nuförtiden när jag är på träningläger med mina gymnaster har jag i alla fall tagit steget att jag faktiskt springer med dem. Men då pratar vi 1,5 km, som uppvärmning. DET klarar jag. Men lite där går min gräns. Tror jag.

Dels blir jag stum i knäna och benen innan jag blir svettig. Dels tycker jag bara att det är tungt. Efter typ ingen tid alls. Jag vill att det ska vara lätt. Jag vill känna flow. Jag vill komma in i andra andningen. Jag kan lätt träna intervall på spinningcykeln i 60 min. Jag är asbra på att simma. Men jag KAN INTE springa. Tänk, kunde jag det, kunde jag ju köra ett triathlon. Det vore nåt.

Jag bor ju för sjutton gubbar precis vid löparnas paradis. Jag har 50 meter till Lidingöloppsstarten. 200 meter till alla löpspår inklusive elljusspår. Enorma möjligheter. Outnyttjade. Så den stora frågan är. Kan jag lära mig springa? Vad tror du?

Har hört talas om boken Born to Run, att jag skulle hajja om jag läste den. Jag gillar ju att läsa. Men jag har till och med ett motstånd att skaffa mig boken...

Inspire me please!

Bruce Springsteen

Mirakel

Alltså, den här mannen, Richard Branson. Han har så rätt. Det är ju precis så det är. Bra och framgångsrika företag bygger på att någon har en mission. En vilja att påverka. Att man tror på något. Brinner för något. Att man bryr sig och passionerat vill lägga hela sin själ i att göra skillnad. Det är ju det som är hela tjusningen. Love it!

Efter Robin Sharmas seminarium är jag lite nyförälskad i mina företag. Eller jag har alltid älskat alla mina bolag (ok, med ett undantag) gränslöst från start och varje dag. Men ibland behöver man fylla på med vitaminer, energi, inspiration och kärlek. Det gjorde jag i fredags. Glad att jag har skapat plattformen där jag kan påverka och leva ut min passion och förverkliga min mission. En plattform att skapa mirakel på.

En annan man jag gillar skarpt är ju Peter LeMarc och imorgon händer det. Imorgon släpper han sitt nya album. Yey. För att piska upp förväntan lite kommer lite feelgood och mirakel här. Men det bästa kommer efter miraklet, så om du vill lyssna, håll ut. I got sunshine on a cloudy day!

Nu ska jag gå och träffa mina älskade kunder på pilatesmattan och se om vi kan göra lite skillnad. Väntar mig mirakel!

Peter Lemarc – Vänta dej mirakel! - Live

Mackan? Hur leva utan mackan?

Mackor. Mmmmm mackor. Jag älskade mackor. Ostmackor. Leverpastejmackor. Kalles kaviar-mackor. Gärna grovt bröd. Men en nybakad baguette till ost och vin på fredagsmyset, jajamensan. För att inte tala om croissanter. Gud så gott. Lika bra på frukostmötet på jobbet som i liften i Alperna. För mackor är ju praktiskt. När blodsockret dippar i tårna, så går det så snabbt att bre en macka. Det har man liksom alltid tillgång till. Och så åker blodsockret upp fort som fan. En behaglig kick. För stunden.

När jag la om min kost behövde jag ersätta mackan. Den hade ju dessutom blivit en vana. Så i början tog jag ett par Fin Crisp till tekoppen på kvällen. Men efter ganska lång tid, så slutade jag även med Fin Crisp. Jag behövde inte något till teet, jag behövde inte någon panik-macka på eftermiddagen. Suget hade försvunnit för länge sedan, men jag hade vanan kvar. Nu var jag nöjd ändå. Blodsockret dippade inte ner i tårna längre. Det är ju det som är skillnaden. Man är också mätt på ett annat sätt vilket gör att mackan inte kommer upp som ett alternativ. Behovet är eliminerat.

Konceptet macka är ju ändå trevligt ibland. Eller kex till osten. 

Då har jag ett exklusivt alternativ. Bra mycket dyrare än Fin Crisp, men bra mycket godare och helt utan sädesslag. Jag lovar nu är jag inte någon grodd-yogi, som säger ja och amen och halleluja till alla nyttigheter som presenteras men inte smakar gott. På riktigt. 

Väldigt gott. Men 75 kr förpackningen. I know.

Så här kommer ett receptet på att göra det själv. Det finns massa recept på det. Med olika frön. Linfrö kan man dock inte skippa för det är det som håller ihop det hela. I den Voltaries kex tokar de bara, ingen ugn (därav raw), den här varianten har dels fiberhusk och lagas i ugn.

LCHF-knäckebröd:

200 g solrosfrö

60 g linfrö

100 g sesamfrö

2 msk fiberhusk

lite salt

5 dl vatten

Blanda allt och låt stå 10 min. Linfröna blir geleiga. Bred ut smeten på bakplåtspapper, blir två plåtar.

Grädda i 70 min på 160 grader i varmluftsugn.

Så!

Det här är ingen matblogg. Det här är ingen matblogg. Det här är ingen matblogg. Haha. Vad är det som händer? Men nu var det ju faktiskt ni igen som vill det. Eller hur? Säg till när ni har provat! Jag har INTE provat att baka detta... Än. Kör på lyxvarianten.

Den här hänger inte ihop med brödet. Men jag tycker texten är fantastisk.

Timbuktu – Flickan och kråkan

Ingen vanlig syn...

Öppna ögonen noga, för det här är ingen vanlig syn. Dykarmamman lagar mat. Nej, jag vet, jag är pinsamt sällan aktiv i köket. (Så pinsamt sällan att P tyckte han skulle dokumentera det...) Men det är mycket som har hänt sedan jag fick mer energi och började brinna för en strärkelsefri kost.

Jag kanske inte skulle kategorisera mig som dålig på att laga mat (du ska aldrig nedvärdera dig själv). Jag säger snarare som Pippi, "Hur ska jag veta om jag kan spela trumpet när jag inte har prövat?" 

Nu är jag liksom på väg till en ny nivå när det gäller maten. Jag vill djupanalysera sambanden mellan LCHF och träning och hårdtrycka det i praktiken. Och jag vill också hitta en matlagning och mathållning som funkar för hela familjen. Så förutom Ferrys OS-uppladdning i Ferry Foods, har jag inhandlat ytterligare ett par böcker, bland annat Monique Forslunds LCHF för hela familjen.

Jag menar, om JAG mår så bra och kan räkna upp så många fördelar. Varför är jag inte beredd att lägga om kosten för barnen? Jag vill citera Monique i hennes förord: "LCHF-kosten är helt vanlig, naturlig mat. Med LCHF håller vi en jämn blodsockerkurva vilket inte påfrestar insulinsystemet. Vi äter oss mätta och framför allt håller vi oss mätta en längre tid och sötsuget försvinner." Vad skulle hända med barnens humörsvängningar och godissug försvann, om även de drog ner på kolhydrater och ökade fettintaget? Om deras blodsockernivå hölls jämnare och de var mättare längre? Haha, nu vet jag att några blir provocerade. Det är meningen. Låt oss fundera på detta. På allvar. Och nu utlyser jag en tävling. Vet du vad Cathrine Z Jones svarade på frågan varför hon inte ger sina barn socker? (Om du vet det, eller vill gissa, svara i kommentarsfältet så kan du vinna ett ex av Nakendiscot.)

Om du vill veta mer om Monique, så hittar du henne här.

Kvällens meny hämtade jag från både både Ferrys och Moniques böcker:

Förrätt: Parmesankex med löjrom, creme fraishe och rödlök
Huvudrätt: Fetaost- och oreganofyllda kycklingfiléer inlindade i bacon serverat med zucchinispagetti och tomatsallad.
Efterrätt: Chokladmousse på 85% choklad med grädde och hallon.

Brukar inte göra LCHF-desserter. Har liksom skippat den delen helt.
Nöjt mig med mörk choklad.  Givetvis valde jag en rätt som innehöll detsamma.
200 g Lindts choklad, 85%, smält i vattenbad
1 äggula
1 krm salt
1/2 dl kokosolja
Rivet skal från en apelsin
5 dl lättvispad grädde
Färska hallon till garnering
Mumma blev det!

Gäster runt bordet: vännerna Åsa och Henrik med barn. Så fyra vuxna, fyra barn. Allt gick hem, men zucchinispagettin var kanske inte barnens favorit. Och barnen åt parmesankex au naturelle. 

Passade på att baka lite äggmuffins fyllda med västerbottenost, serranoskinka, soltorkade tomater, färsk oregano och rödlök också. Nu ska jag inte ta åt mig HELA äran i köket för P lagade också mat. Men normalt är jag mer ansvarig för att tända värmeljus... ok, jag ska skärpa mig. Det var ju faktiskt kul!

En burk med matmuffins finns nu om mellis behövs imorgon.
Godkänt betyg av Stora B som fick prova. Yey!

Men jag LOVAR, detta kommer inte utveckla sig till någon matblogg. Just nu är jag lite lyrisk bara, så låt det spilla över!

En annan sak som ändrat sig det senaste halvåret: Jag, som är en inbiten kvällsmänniska, vilket betytt galet morgontrött. Alltid varit. Vaknar tidigt. Som attan. Utvilad. Märkligt.

Avslutningsvis vill jag bara dela med mig av de här underbara blommorna som fortfarande blommar i full prakt på Mariatorget på Söder. Njöt av dem både i fredags och lördags. Älskar dahlior. Verkligen älskar.

Veckan som kommer släpper den store poeten Peter LeMarc sitt nya album. När jag var bjuden på hans smyglyssning för några veckor sedan fastnade jag särskilt för två av de nya låtarna. Den ena heter Memphis i himlen. Jäklar vad bra den är. Jag får magsug och svårt att hålla tillbaka gråten. Här i smygsläppt naken, avskalad version. Blunda och njut. Sov gott.

Det. Är. Ingen. Uppoffring.

Det är oerhört kul att det här med stärkelsefri kost intresserar så många! Frågorna strömmar in. Men VAD äter du? Är det inte jobbigt? Vad har man till istället för potatis/ris/pasta? Önskan om mer inspiration har kommit. Så jag bjuder på kvällens middag. Nej, det är verkligen ingen uppoffring.

Babyspenat, rödlök, gul paprika och körsbärstomater, massor av olivolja
och vitvinsvinäger, nymalen peppar och lite flingsalt.
Nykokt smörslungad sparris på det.

Lammfilé som smälter i munnen.

Portobello med grädde.

En god och tung Rioja.

Mogen camembert och en brie på getmjölk.

En kaffe och en liten chokladbit på det. Det är ju ändå lördag. 

Nej, som sagt, vad skulle vara jobbigt eller uppoffrande med detta? Det är ju det bästa. Njut och må bra!

Nu när jag är klar med Nakendiscot får jag ju sätta fart med den här.
Medan den är på allas läppar.

Höga tofsförväntningar. IGEN.

P har valt kvällens låt, som han tycker passar bra på mig. Jag fattar ingenting...

Queen – I Want It All

Kåt, glad och tacksam. Och lite müsli.

Karin tyckte att hon levde ett gott liv med sin man och två barn i villan på Lidingö. De hade hög standard, bra jobb, shyssta bilar, åt gott och drack fina viner, hade många vänner och åkte på spännande resor världen över. Då säger hennes man plötsligt att han vill skiljas.

Karin Isbergs bok "Nakendiscot - Eller hur jag överlevde skilsmässan och gick från känslomässigt korkad till kåt glad och tacksam" är en brutalt naken skildring av Karins reflektioner, upplevelser och insikter i och med hennes och makens separation.

I mitt inlägg Fan va vi har det bra! (det mest lästa inlägget faktiskt), berör jag lite hur yta och fasad kan hindra oss från att se det som är viktigt i livet. Hur man lurar sig själv när man inte är sann mot sig själv. Och så var det för Karin. För även om det var hennes man som droppade bomben, så var det början på Karins inre resa och ett stort nytt kliv i hennes personliga utveckling till ett mer sant liv. Närmare sig själv och närmare sina sinnen.

Du behöver inte fundera på skilsmässa för att läsa Karins bok.
Den ger en massa bra vinklar och frågeställningar på hur man vill leva sitt liv.
Vad man vill ha ut av ett förhållande. 

Det är lätt att man i ett förhållande väljer att vara ett offer (se Sharamas definition i mitt inlägg igår). Man tar inte ansvar utan VÄLJER att säga: "Usch var du luktar illa när du har rökt!" eller "Varför måste vi alltid titta på TV på kvällarna" istället för att VÄLJA att säga: "Jag vill gärna kyssas, men tycker inte att det är mysigt när du har rökt." eller "Jag skulle bli jätteglad om vi tog en kvällspromenad tillsammans." (hämtat från Karins bok.)

Karin avslutar boken med en rad budord. Jag skriver under på allihopa. Här kommer några utvalda:

• Jag är ansvarig att leva mitt liv så som jag vill leva det.
• Jag är ansvarig att identifiera och tillgodose mina behov.
• Jag är ansvarig för att lösa mina problem och lära mig leva med dem jag inte kan lösa.
• Jag är ansvarig för vem jag älskar och hur jag väljer att uttrycka min kärlek.
• Jag är ansvarig för vad jag gör mot andra och vad jag låter andra göra mot mig.
• Jag är beredd att vara öppen och sårbar inför dig, att låta dig se mig precis som jag är och låta dig komma riktigt nära.
• Jag är beredd att ge mig hän till dig, till lusten, till livet. Att bejaka dig, mig, vår kärlek och alla underbara möjligheter som livet kommer att ge oss.

Här hittar du mer om Karin Isberg.

Nu till något helt annat. Müsli. Jag har fått flera frågor om kost efter inlägget "Jag vill ju bara se bra ut naken..." Vad äter jag till frukost t.ex. Jo, mycket ägg och bacon blir det. Varvat med turkisk yoghurt med müsli. Vad har man då i müslin när man ska undvika stärkelse och socker? Och gillar barnen müslin? Ja, barnen älskar müslin och här kommer receptet. Dock utan mått, för jag bara höftar.

Valnötter, mandlar, pumpakärnor, solrosfrön, linfrön, riven kokos och gojibär.
Mycket nötter och linfrön, lite mindre solros- och pumakärnor.
Smaksätt med nyttiga gojibär och eller kokos. Jag kör med båda.
 

Häll ingredienserna i en burk med marginal, vänd och skaka på burken.
Klart! Servera med turkisk yoghurt som har högre fetthalt än vanlig
yoghurt. Så har du mätta och glada barn fram till lunch.

Det krävs en stor poet för att få ihop de här två delarna i inlägget. Så jag har tagit hjälp av en av mina husgudar.

Per Gessle – Pratar Med Min Müsli (Hur Det Än Verkar)

Lev ditt bästa liv

Munken som sålde sin Ferrari. Räck upp en hand om du har hört talas om honom. Jaha, nu räckte 80 % upp handen. Har du läst den? (Det är en bok alltså.) Där blev hälften kvar. Över 3 miljoner ex har i alla fall sålts. (Coolt!) Och har du inte läst den än, så har du något att se fram emot.

För mig var boken en bra pusselbit i min egen inre resa. Jag fick bekräftelse, verktyg och struktur på många av mina tankar. Den hjälpte mig att sätta några nya mål och den har inneburit en aldrig sinande källa av samtalsämnen med andra som också läst den. Intressanta, givande och utvecklande samtal.

Robin Sharma. Så heter han som skrivit boken. En kanadensisk indier som är advokat i botten. Men som sedan hittade en helt annan livsuppgift. Att inspirera människor i hela världen att leva sitt bästa liv. Till skillnad från t.ex. Deepak Chopra, som mest är allmänt andlig, om vi ska kategorisera gurusarna, så är Sharma den moderna business- och ledarskapsgurun. Där det handlar om att designa sitt bästa liv på alla plan, dvs både personligt och professionellt. Och det är ju det där som många har svårt med. Att hitta en bra balans, att vara 100 % i familjen, 100 % professionell och 100 % sig själv. 100 % passionerad. All in på alla plan och känna sig exceptionell och till freds. Vem vill inte det? Ja minsann, nu var det plötsligt alla händer i luften!

Robin Sharma trollbinder drygt 600 personer på Rival i Stockholm.
Businesskvinnan i mig räknar ut att han omsätter ca 2 MSEK idag.
Good for you! Alla känner nog att det var värt vartenda öre. Win win!
Utan tvekan fem gurutofsar!

Jag har jobbat på min inre resa ett bra tag nu. Hållit i taktpinnen och svingat med livets trollspö. Men jag är ju inte bara mamma, entreprenör, varumärkesstrateg och yogi, jag är språkvetare också och DÄR kom jag osökt in på parallellen mellan att lära sig språk och sin inre resa. Jag pratar förutom engelska, flytande spanska eftersom jag har bott och jobbat i Spaninen och studerat spanska på universitetet, jag har också studerat franska, tyska och italienska och behärskar dessa hyfsat. Jag har haft tid och möjlighet att reflektera över inlärningens trappa. I språk är det så tydligt. Man tycker att man har blivit ganska bra. Man kan prata och klarar sig och förstår (nästan allt, upplever man). Men just som man börjar bli lite kaxig och känner sig asbra, så kommer det över en. Jag. Har. Så. Långt. Kvar. Och så sköljer ödmjukheten över en. Tills man når nästa nivå. Man förstår allt på TV inkl ironi, man kan obehindrat ringa och prata affärssamtal i telefon och har inget problem att hålla ett föredrag. You're on top of it! BANG! Jag. Fattar. Ingenting.

Samma sak är det alltså med den inre resan. Det är som trappsteg. Först tycker man att det där livet man egentligen skulle vilja ha är helt ouppnåeligt. Man börjar läsa in sig på vad man behöver göra, sätter upp mål, check på delmål, målar upp visioner stora som väggmålningar, missionerar passionerat, gör sin läxa. Tar ett par steg på vägen och tycker att DET här går ju jättebra! BANG! Man tar sig vatten över huvudet och tappar helt balansen och ifrågastätter sig själv och sin förmåga. Men sen ser man att det där var en lärdom i risktagande. Sätter nya mål och plötsligt är man på nästa trappsteg. Och så håller det på. Precis när man tycker att livet är på rätt väg, så släpper någon där uppe ner en utmaning. En prövning. Både personligt och professionellt.

Jag tror på att se svårigheterna just så. Någon vill ge mig en prövning. Ibland känns det som sitt livs prövning. Men om väggmålningen var tillräckligt stor och sann, så kommer jag tillbaka till den. Tacksam för det jag lärt mig. Jag kanske får måla om den lite, göra den lite större och i starkare färger. "If people are not laughing at your vision. It's not big enough!" (Sharma)

Så några steg att börja med (förutom att läsa Munken som sålde sin Ferrari) enligt Sharma. Han uttrycker det ungefär så här: Att leva ett exceptionellt liv, att leva sin fulla potential och uppnå sin vision är enkelt. Det är inte lätt. Men enkelt.

• Fokusera på de få saker som är viktigt i livet, både personligt och professionellt. Skala bort allt annat. 
• Fokusera på vad DU vill uppnå. Skit i vad alla andra strävar efter eller tycker. Sätt ditt mål.
• Var inte ett offer. Var en ledare. (Offer känns igen på att de gnäller, hittar ursäkter och är rädda för förändring. Ledare ser sin del, inspirerar andra, skapar resultat och älskar förändring. VÄLJ vad du vill vara.)
• Inhämta kunskap. Läs minst 30 minuter om dagen. Böcker, bloggar, gå på seminarier som utvecklar dig.
• Ha förebilder och träffa dem. Boka in dem!
• Träna varje dag och ät rätt. Det ger dig extra timmar på dygnet. Använd timmarna väl.
• Utveckla dina styrkor istället för att fundera på dina svagheter.
• Förändra världen på ett revolutionerande sätt. Brinn för det du gör.
• Håll dina löften. Var sann mot dig själv. Att inte vara det är ett brott.
• Ha roligt. Älska. Var passionerad. 

Det här är min anteckningsbok. Den är sprängfylld nu efter både Sanna och Robin.

Dagens fokus var just detta.
Vägen till framgång i arbetslivet OCH på det personliga planet.
Så nu har även den här boken landat i min hög på nattduksbordet.
Börjar bli fullt där nu... Älskar att läsa. Att utvecklas.

Jag var på Sharma-seminarium. P la sig istället för första gången under nålen
och gjorde sitt statement: Follow your dreams. På thai.
Om inte DET är att vara tydlig med sin vision, så vet jag inte.

Själv bär jag en munk (entreprenörernas beskyddare från Bangkok) runt min hals.
Som en ständig påminnelse.

Jag ÄLSKAR när folk och organisationer levererar proffsiga saker. Och det fick jag uppleva idag. (VARFÖR händer det så sällan?) När man vågar ta ut svängarna, när produktionen är tight, cool och proffsig. In i minsta detalj. När man lever sitt varumärke och är konsekvent. TACK för den upplevelsen! Bland annat spelade man bra musik, både före seminariet och i pausen, som långsamt accelererade i både volym och tempo. Bland annat den här passande låten. Som är en favvo!

Galt MacDermot;Tom Pierson – I Got Life

Jag vill ju bara se bra ut naken...

Om ett par veckor är det precis ett år sedan jag slutade med socker och stärkelse. Jag gjorde det för att bli frisk och må bättre. Det är inte meningen att man ska ha ont i leder, känna sig stel när man vaknar på morgonen, känna sig trött som en klubbad säl på eftermiddagen, ha ett motstånd för att gå och träna och en onaturlig dragningskraft till kylskåpet på kvällarna och till råga på allt åka på infektion efter infektion. Det är fel. Jag kände att jag behövde en rejäl kursändring och drog ner på kolhydraterna. Potatis, ris, pasta, bröd, socker, majs och morötter kapades från dieten. Alla lättprodukter ersattes med standardprodukter.

Till en början handlade det mycket om vad jag skulle ersätta kvällsmackan med. När, om och hur mina undantag skulle se ut. Kan man vara krånglig när man är bortbjuden? Hur gör jag på företagarfrukostarna? Vad säger jag när man föreslår lunch på bageriet Gateau?

Jag gjorde vissa undantag ibland (men sällan). Samtidigt som jag satte upp en policy för mig själv. Jag gör inga undantag för någon annans skull. Dvs jag äter inte ett bakverk för att någon annan stått och bakat, jag äter inte för "åtgångens skull" etc.

Jag lovar, det tog inte mer än någon vecka, så kom energin. Den positiva, höga energin. Jag var påtagligt piggare, dipparna, då jag känt mig som en klubbad säl, på eftermiddagen fasades bort och ersattes med lust. Sömnbehovet minskade. Lust till mycket ökade, bland annat lust att träna. Jag har alltid gillat att träna. Alltid haft träning som en del av mitt liv. Tränat andra. Men ändå i perioder och ganska ofta känt ett motstånd att komma iväg för egen del. Nu kom suget. Efter träning.

Ytterligare några veckor tog det, så hade det andra suget försvunnit. Jag hade slutat vandra in i köket och planlöst stirra in i kylskåpet efter något att stoppa i munnen på kvällen. DET var en större befrielse än jag kunnat föreställa mig. Jag hade väl inte upplevt det som ett stort problem. Att vara sugen. Men att SLIPPA vara sugen. Att känna sig nöjd, mätt och pigg. DET var ett uppvaknande.

Jag la inte heller om kost för att i första hand gå ner i vikt. Även om jag visst hade några kilo till godo, som jag gärna hade blivit av med. Efter tre månader tittade jag på vågen. Nej, det kunde man ju inte säga att den här stärkelsefria dieten gav något viktras direkt... Fast antagligen är det så, att det tar kroppen ungefär så lång tid. Tre månader. Att ställa om sin förbränning. Att drivas på fett istället för kolhydrater. För sedan började vågen röra på sig. Och det var också skönt.

En iakttagelse som jag ser nu, efter ett år, är inte bara att jag har gått ner i vikt, blivit piggare och starkare. Jag har haft perioder tidigare i livet då jag varit vältränad, smal och stark. Men dels har jag aldrig varit så här uthållig. Jag har inte gillat konditionsträning. Aldrig upplevt det där med "andra andningen". Nu orkar jag så påtagligt mycket mer. 60 minuter spinning är underbart. Återhämtning. Jag både återhämtar mig snabbare under ett pass, vilket jag ser på min pulsmätare, än jag någonsin gjort tidigare. Dels känner jag mig bara stark och träningssugen dagen efter ett rejäl träingsdos, inte sliten eller trött i kroppen. Träningsvärk. Jag får inte samma träningsvärk när jag utsätter mig för tuff styrketräning. Muskler, jag har aldrig tidigare bygg muskler på det här sättet, och det har varit lätt.

Men herregud, det här går ju emot allt vad alla har sagt om kolhydraternas viktiga roll vid träning, förbränning och uppladdning vid och tuffa prestationer! Alltså, hur mycket pasta har jag inte lassat upp på otaliga löpares tallrikar kvällen före Lidingöloppet?

Sista grejen... träningsavbrott på grund av infektioner och inflammationer. Det har ju varit en stötesten. När man precis kommit igång och tränar bra, åker man på en förkylning. Det tar någon vecka innan man känner sig helt fit igen. Det blir trögt att komma igång, man tappar rutinen att gå och träna, och så kommer man igång och känner att det är trögt, åker på en halsfluss...  Och någon muskelinflammation i axeln, eller fotleden. Voltaren, Ipren, vila. Så där har det varit för mig. INTE LÄNGRE. Jag har inte åkt på en enda infektion under det här året. Och det är ju en av sakerna som förespråkarna är tydligast med, det finns ett inflammatoriskt samband. Jag fick runt årsskiftet hjälp av en naprapat att bli av med alla led- och muskelproblem på djupet, och sedan har inget av detta heller återkommit. Halleluja!

Hmm, hittills har jag känt mig nöjd med att jag mår bra. Fascinerad över kostens effekter. På mig. NU vill jag insupa alla fakta, kunskaper och inspiration från andra om sambandet mellan just träning, prestation och lågkolhydratkost. Jag vill kunna brinna för det här fullt ut och inspirera andra, och då vill jag ha på fötterna, strukturen, sambanden och faktan och svar på tal.

Igår kväll läste jag Björn Ferrys berättelse om sin väg till OS med lågkolhydratkost och fick mycket av det jag känt bekräftat. Fler böcker på nattduksbordet och föreläsning med Jonas Coltning inbokad. Alltså, lets go all in. As usual.

Jag vill ju bara se bra ut naken.
Är titeln på Jonas Coltings bok.
Han kör Ironman på LCHF.
En extrem på så många sätt.
Det gillar jag.

Fotot är lånat från Jonas hemsida. 
Länk till honom hittar du ovan.

Gårdagens personalmöte med huvudledarna inleddes med,
ja just det, spinning!
Libanesisk mat på det. Ingen cous cous för mig.
Sen tänkte vi bara kloka tankar och
kom på kreativa lösningar.

Nej, mitt primära syfte var inte att se bättre ut naken.
MEN jag är ju bra mycket nöjdare med den här kroppen.
Än den jag hade för ett år sedan. Så är det.

Det har blivit en del spinning under året. Den här låten har jag trampat mycket till. Den är fylld av energi, glädje, dans och lust. Love to make love to you baby.

Jennifer Lopez – Dance Again Feat. Pitbull

Svårprioriterad glädje

Glädje. Sanna pratade i söndags om vikten av att bejaka det som gör en glad. Det man tycker är riktigt roligt att göra. Hur starkt det faktiskt påverkar vårt välbefinnande. Starkare än vi kanske anar.

Första steget är ju att identifiera vad man blir glad av att göra. Det finns ju många plan och bottnar i det. Men jag tror det funkar att vara ganska avskalad. Jag blir glad av att dansa, rida, dyka, åka skidor, träna och testa nya grejor och lära mig nya saker, träffa kompisar som får mig att skratta och där jag kan vara mig själv hela vägen, att gå på musikaler och konserter, lite glitter och galm, med mera, med mera.

Sen kan man ju vara lite mer preto så klart. Det är en enorm glädje att se andra utvecklas, att vara med sina barn, att ge, att bidra, att dela. Att ta emot och ge kärlek utan filter. Allt detta ser jag som en djupare och mer utvecklande glädje. Fast hemligheten i den sunda glädjen är att OCKSÅ bejaka de koncentrerat roliga avskalade sakerna. Det DU älskar att göra för dig själv, som gör DIG glad. Och det är ju dessa saker som är svåra att få till och prioritera. Fast de egentligen är ganska enkelt.

Vad är det då som gör att vi lätt och ofta prioriterar bort det som vi tycker är så roligt? För mig har det ibland varit känslan att jag inte kan "unna mig" rent roliga saker när det finns annat viktigare, som jag borde göra. Vissa kanske slutar att göra det där roliga när man får barn. Varför vet jag inte. Är det någon slags vuxenpoäng man försöker samla? Eller så blir det bara allt mer sällan. Livet kommer emellan och plötsligt har det gått år.

Sanna bad oss skriva en lista. Lista det som gör oss glada. Gör det du med! Jag kom på att min "Saker-man-inte-får-glömma-bara-för-att-man-är-mamma-lista" som ligger i min högerspalt här på bloggen är på ett sätt en sån lista. För så är det ju kanske, vissa saker faller lätt i "glömska" när man blir förälder.
Att faktiskt fatta papper och penna, eller datorn, och skriva ner vad som gör en glad, gör att man sätter igång processer, börjar fundera på vad man tycker är kul. Kanske hade man faktiskt glömt något?

Steg två blir sedan att fundera på hur man kan få till lite mer glädje i praktiken i sitt liv. Dvs hur ska man prioritera in listan i vardagen? Sätt en intention. And do it! Jo, det kan du visst. Jo, det ska du visst prioritera. Jo, det är du visst värd. Punkt.

FÖR ATT, du kommer bli gladare, vilket kommer ge dig energi, vilket stärker dig, du kommer vara lättare i sinnet, tänka klarare och känna dig mer tillfreds. Då blir du också en bättre och mer uppskattad förälder, medarbetare, partner, you name it. Det är viktigt för hur du mår. Viktigt för din hälsa. Jag tror att det är lätt men farligt att undertrycka det här behovet. För jag skulle vilja säga att det är ett behov. Vi behöver tillföra avskalad glädje för att må bra. Om du inte får det dör en del av dig själv och du är inte längre den du en gång var.

Jaha, du tror och oroar dig för att någon kommer missunna dig det här? Hmmm, kan det i så fall vara så att den som du tror kommer missunna dig egentid för roligheter, själv är i stort behov av roligheter? Kanske han eller hon också behöver göra en lista?

Själv har jag av någon anledning känt ett extra stort behov av roligheter den här hösten och bokat in och tagit alla chanser jag kommit åt för att fylla på förrådet med positiv energi.

Igår, lunch på Berns Asiatiska med en av de roligaste och finaste vännerna,
en av dem som känner mig allra bäst, som jag kan vara mig själv med, som lyssnar och är klok och som får mig att skratta. Det gjorde mig väldigt glad!
Vägg i vägg med Berns ligger China teatern. Där går Dirty Dancing.
Den skulle jag vilja se. Den tror jag att jag skulle bli glad av.
På så många sätt. Haha! Inte bokat än. Däremot ser jag fram emot
Jesus Chirst Superstar med Ola Salo ganska snart! Bokat!

Det här mötet gör mig själaglad. Varje gång.
Längtar. Måste prioriteras.

En av de bästa gåvor du kan ge någon är möjligheten för den andra personen att göra det den tycker är roligt! So make someone happy today! And don't forget yourself.

R. Kelly – If I Could Make The World Dance - Album Version with DJ Skit

Ps. Lyssna på HELA spåret. To the end. Ds.

Sanna Ehdin - den sanna hälsogurun

Igår var jag på en intim föreläsning med Sanna Ehdin. Det var en del av Yogayamas Teacher Training, som jag gavs möjlighet att delta i.

Sanna är fil.dr i Immunologi och har en lång forskarkarrär bakom sig. 1999 skrev hon boken "Den självläkande människan" för att inspirera och berätta för människor att makten över sin egen hälsa ligger till största del i var och ens händer. Att vi med kost och rätt val i livet kan hålla oss betydligt friskare. Hon knyter ihop medicinsk forskning med ett holistiskt förhållningssätt till vår hälsa. Knyter ihop västerländska krav på beprövad erfarenhet med österländska bevisade resultat. Efter 1999 har det har det blivit många böcker och Sanna har sålt runt en miljon exemplar översatta till tiotalet språk.

En viktig del som Sanna länge försökt förklara är hur obra det är att stoppa i sig socker och stärkelse (som ju spjälkas till socker), hur det påverkar energin negativt, hur sockertoppar och dippar stressar kroppen, hur det skapar ett onaturligt sug med sin bas i hjärnans beroendecentrum, och att det finns ett inflammatoriskt samband. Där satt vi, alla redan frälsta. Inga som käkar onödiga carbs liksom...

Då prasslar det till. Tjejen bredvid mig halar upp en påse från Pressbyrån. Efter lite mekkande får hon fram... ett pain au chocolat! DET tycker jag var både modigt och kul! Nu är ju inte yogis några dömande själar, så det var inga höjda ögonbryn. Men många log nog lite inombords.

Sen gick två timmar snabbt som vinden. Vi hade kunnat lyssna, prata och diskutera och praktisera en hel dag. Lätt. Det var kost och metabolism, nanopartiklar och ekologi. Hur livet påverkas beroende på om hjärnan eller hjärtat är i centrum och att det där med energin som vi alla upplever (hög och låg, positiv och negativ, och dess effekter), men inte kan skära i med skalpell, finns där på riktigt och hur vi kan påverka den. Emotionell vs. andlig insikt hann vi också med. Puh. Jag har MÅNGA sidor med kloka anteckningar att bearbeta. Känner mig glad och privilegierad att jag fick vara med.

Den här boken läser jag just nu. Rekommenderas!

Jag och Sanna pratade om att det vore kul att ha en öppen föreläsning på Lidingö inom en inte allt för lång framtid. Sanna har bott på Lidingö många år, men nu förtiden bor hon i Kalifornien, så det kräver lite planering, men både hon och jag tycker det vore jättekul. Maila mig om du tycker det är en lysande idé!

Efter en sån eftermiddag infinner sig ett stort lugn. Det känns helt ok att dörren till hjärtat och själen står på vid gavel. Jag känner mig inte sårbar. Bara varm. It's good to be alive!

Michelle Featherstone – Good To Be Alive

Fast i ekorrhjulets förbannelse?

"Tillbaka till ekorrhjulet?", säger min granne och ler ett ansträngt leende medan han packar matkassarna ur bilen. "Fan, vad fort det gick!", fortsätter han med nedstämdhet i rösten. Sommaren kom och gick och nu är allt som vanligt. Kalendern är fulltecknad. Lämna, jobba, hämta, handla, skjutsa, laga mat, träna, tvätta, TV, sova. Och gud förbjude, VAB! Det har vi inte tid med. Helgerna är uppbokade till november. Renovera vardagsrummet, byta fönster, ta upp båten, provköra ny bil, förbereda lantstället för vintern, hälsa på föräldrar, barnens idrottstävlingar, Lidingöloppet. Utrymmet för spontanitet och frihet är som bortblåst. Känslan av ekorrhjul infinner sig. Alla filosofiska tankar från sommaren, tankar på förändring, nystart, att leva ett bättre liv, närmare kärnan, tappar plötsligt fäste. Det finns ingen tid. Vi faller in i gamla mönster. Det är som det är. Det där får vi ta tag i en annan gång.

Vad händer med oss då? När det där livet vi egentligen vill ha, inte får något utrymme. När vi fortsätter som vi alltid gjort, fast något ligger och skaver. När vi övertalar oss själva att det är så här livet är. Vilken känsla uppstår i kroppen? Vilken del av hjärnan jobbar? Dör hjärtat långsamt, eller lägger det sig bara i dvala? Vad är det som gör att ekorrhjulet känns som ett negativt energisug i hela kroppen trots positivt innehåll? Jag menar visst kan man gilla sitt jobb och älska sin familj och ändå känna att ekorrhjulet suger?

Är det insikten i att vi lever, eller genomlever, vardagen med fokus på framtid. Fouks på helgen som kommer, på nästa semester. Fokus på vad vi ska göra med vårt liv när barnen blivit stora. Kanske på pensionen till och med. Då ska vi... minsann. Äntligen. Men livet, det är ju det som händer här och nu. Varje dag.

Det är lätt att skylla ekorrhjulet och försakade drömmar på småbarnslivet.
Eller att fokusera på hur livet ska bli när de blir stora.
Men livet är ju här och nu. Med gullungarna.
Att leva det liv man vill innerst inne. Tillsammans.

Är det känslan av att man själv inte håller i taktpinnen? Är det något som händer i kroppen när vi fokuserar på att bara utföra, när vi betar av dag efter dag, som blir till veckor och år? När vi fokuserar på vad vi äger och presterar och glömmer bort vikten av att fokusera på vilka vi är och vad vi vill utveckla och vad vi behöver för att må bra. Relationer, kärlek, meningsfullhet, utveckling och glädje.

Att göra det man gillar allra mest och tycker är viktigt. Det du brinner för innerst inne. Och kanske framför allt, ha kontroll över sitt eget liv. Leva det liv man själv vill. Inte det andra och omgivningen förväntar sig och kräver.

Det som tär allra mest på vårt välbefinnande, vet du vad det är? Jo, maktlöshet. Att inte hålla i taktpinnen. Att känna att man inte bestämmer över sitt eget liv.

De här tankarna kommer till oss ibland. Som en hjälp på vägen. Som ett steg i vår personliga utveckling. Kanske viftar vi undan dem år efter år. Men någonstans på vägen, när tankarna pockar på uppmärksamhet kan vi inte hålla oss längre. Kanske, och inte helt ovanligt, har det hänt något drastiskt i vårt liv. Först då kanske vi känner modet inom oss. Vi har alla en inre röst som viskar. Viskar och vinkar. Vinkar vänligt och visar oss vägen. Det är vårt sanna jag.

Först handlar det nog om att bara våga lyssna till den inre rösten. VAD är det jag saknar. VARFÖR känner jag mig inte till freds med mitt liv TROTS att jag har allt. ALLT, vad är det? Vad är det som är viktigt. Egentligen. För mig.

Jag har reviderat livet ett antal gånger. Bestämt mig för att inte göra våld på mitt sanna jag. Att leva utan att spela ett spel, utan filter, utan fasad. Bestämt mig för att hålla i taktpinnen. Anammat min inre resa. Det intressanta är att när jag tror att jag har skalat av alla filter, händer plötsligt något nytt. Jag får en ny insikt, något gör att ytterligare ett skal faller till marken.

Det är lite som att ha en egen varumärkesplattform. Det kräver ett gediget och grävande arbete att ta fram plattformen och hitta kärnan. Men sen gäller bara en sak. Stay firm to who you are.

Trots att jag då och då får ta ett ordentligt snack med mitt sanna jag. Trots att jag ödmjukt inser att man aldrig når hela vägen. Att livet kommer fortsätta ge mig nya prövningar. Så har varumärkesplattformen gjort det lättare. Mina konturer är tydligare. Jag blir allt mer sällan ifrågasatt av min omgivning. Ingen försöker längre sno min taktpinne. Det gör resan lättare. Lättare att följa den som viskar och vinkar. Än tidigare. Tack.

De flesta som upplever ekorrhjulet har dessutom barn och många lever i en relation. På något sätt. Sätten kan variera. Fast jag tror att känslan av ekorrhjul och gnagande missnöje likväl kan infinna sig hos den som lever utan barn. Eller som singel. Det krävs fortfarande mod och självinsikt för att leva sitt liv fullt ut.

Det där med livet, drömmarna och relationen får bli ett eget kapitel.

Dagens låt blir Pink Floyds Wish You Were Here. Melankoliskt och ekorrlikt.

Pink Project JB Production – Wish You Were Here