Några spöken i garderoben?

Idag skriver Sanna Anandala, (kanske mer känd som Ehdin) på sin Facebooksida: "Det enda som hindrar utveckling är motstånd. Släpp taget, acceptera och rör dig framåt." Release, accept and move on, helt enkelt. Men är det så enkelt? Nej, vet du, jag tror att här har vi vår största utmaning. Det som vi alla brottas med. Mer eller mindre. Samtidigt är det så sant. För att leva lyckliga, MÅSTE vi kunna hantera motståndet. Vad är det som skapar ditt motstånd?

Du kanske har något, eller någon, i ditt förflutna som påverkar ditt känsloregister. Något som format dig. Något som håller dig kvar. Som knackar dig på axeln, som gör sig påmint. Något som var väldigt viktigt för dig i livet, som kröp under ditt skinn, som grep tag i dina känslor, ditt hjärta och din själ. Något som skapat så mycket hopp, kanske så många gånger. Något du hade velat ha kvar, så som det var, eller hade kunnat vara, i de bästa av världar. Men av en eller annan anledning tog livet en annan vändning, det du hade utvecklade sig till något annat. Det är sorgligt och ledsamt, but it's a fact.

Din vänstra hjärnhalva säger åt dig att du behöver traska vidare, göra avslut, acceptera and move on. Det är helt logiskt. Du förstår att detta är vad du behöver göra. Men så var det ju den där högra hjärnhalvan, den som står i förbindelse med hjärtat. Högern har svårt att acceptera. Högern har ett litet skrymsle där det förflutna flyttar in. Först boar det in sig alltför ogenerat. Det märker vänstern och hämtar fler flyttkartonger. Du försöker packa ner i flyttlådorna igen. Accept and move on. Vänstern undrar. Hur svårt kan det vara? Det är inte bra för dig. Lägg ingen krut på det där, det är det inte värt.
Du stänger dörrarna till skrymslet. Lutar dig mot dörren på utsidan och pustar. Så, nu så. Nu kan jag vandra vidare. Håller huvudet högt och tar bestämda steg i rätt riktning. Men där inne i skrymslet ligger motståndet och ruvar.

Jag sitter inte på svaren. Det här är svårt. Jag har två teorier dock. Dels tror jag att vi måste acceptera att högern har ett litet skrymsle för saker från vårt förflutna. Och framför allt inte bli alltför upprörda när det knackar oss på axeln, lära oss leva med vår historia. Inte tro att acceptans betyder eleminering. Det betyder bara att vi måste lära oss släppa motståndet och lita på vår intuition. Problemet är ju när det förflutna fortsätter påverka oss negativt. När pluskontot ständigt dräneras pga spöken i skrymslet. Där måste vi ta kontroll. Luta oss mot dörren och andas.

Min andra teori är att vi är olika rustade för att handskas med detta motstånd. För att lyckas hela vägen måste vi känna att vi klarar oss ändå. Utan vårt förflutna. Att vi klarar av att stå på egna ben. Vara jordade. Känna oss trygga i att vi finner nya vägar. Gilla och tro på oss själva. Oavsett spöken, skrymslen, mörka garderober, skokartonger. Punkt. Motståndet kommer inte lätta om du inte har check på självkänslan.

Du är stark. No matter what. Tvivla inte på din förmåga att hantera livet. Lyssna inåt, det du hör är rätt. Följ din intuition. Var inte bitter över det som varit. Lyft blicken och söka nya vägar. Gilla utmaningen. Tyck nyfiket att det är spännande.

Well, det var dagens fundering.

Dagen, som annars har innehållit:

En tur ner till Bosöns hamn. Lunch ombord på segelbåten Madicken.
Återigen strålande sol från en klarblå himmel. Viltskav och kantareller.
Jordgubbar och choklad! Jag tror sommarens sista dag är kommen
varje dag. Så jag passar på att njuta. Varje dag!

Micha, Madickens ägare och dagens kock, är yogalärare i medicinsk yoga.
Ett spännande och allt mer kommande område. Yogan har positiva effekter
på så många plan. Både fysiskt och mentalt. Bevisat sedan urminnes tider.
Men först nu börjar vetenskapen i västvärden våga sig på att forska på området.
Vad positvt förvånade de kommer bli. Grattis västvärlden!

Redan på morgonen kör jag förbi Stockholms Stadion. Ser ungdomarna vakna
på trottoaren. De som köar för bästa platserna till kvällens konsert. Coldplay.
Jag krånglar mig fram och förbi längs kravallstaket, vakter, tältstolar och sovsäckar.
DEN tiden är i alla fall förbi. Att sova på trottoaren alltså.
Men jag känner och känner igen deras förväntan. Passionen. Att gå all in.
Hoppas att det införlivades ikväll.

Och vet ni, jag tycker faktiskt att Coldplays Viva La Vida passar pussellikt bra med dagens djupa fundering. Kanske är det någon som sitter på pilarna och knackar oss på axeln?

Coldplay – Viva La Vida

En hudlös sensommardag

Jag skrev ju i min bok att jag ska omge mig med människor som fyller på mitt pluskonto med positiv energi. Människor utan fasad. Steg som för mig närmare kärnan. Jag har också lovat mig själv att sätta upp roliga, givande upplevelser på agendan. För att känna livet i mig.

Lunch med Ann på The Ecoist på Sibyllegatan.
Här hittar du hälsosam och ljuvligt god mat.

Igår åt jag lunch med Ann, en av våra yogalärare, och faktiskt den som fick mig att börja yoga från allra första början. Våra vägar har korsats i alla möjliga sammanhang under snart 20 år. Från början som gymnastiktränare, sedan har vi haft många och stora varumärkesprojekt ihop, Ann är nämligen även copyrighter i både svenska och engelska, innan hon en dag, då när jag var nära väggen, läste av mig och introducerade mig till yogans värld. Det förändrade mitt liv. Ann är en person med en nästintill magisk förmåga att se och läsa av andra människor, hon håller upp spegeln utan att döma. Hon är en guide i att släppa prestigen och hitta sig själv, en inspiratör som tillför energi på pluskontot. Ett möte med Ann, oavsett om det är över en lunch eller i yogasalen, berör alltid. Samtal nära kärnan. 

Är du nyfiken på att yoga med Ann?
På söndag håller vi en workshop på Lidingö och nästa vecka startar
vi flera yogakurser med Ann hos oss. Både för nybörjare och mer
erfarna yogis. Maila om du vill vara med!

På kvällen parkerar jag återigen bilen på Östermalm och går de vackra kvarteren fram i kvällssolen. På väg till Dramaten. I kväll spelas Fanny och Alexander. Fyra timmar tillsammans med Sveriges skådespelarelit. Bästa platserna. Love it!

En stund på Dramatens balkong i solen innan föreställningen är ett
måste som man inte bör glömma att ha marginal till en kväll som denna.

Jag är så glad att jag fick dela den här underbara kvällen tillsammans
med min fina kusin Josefin. Fortsatta samtal nära kärnan.

Det ÄR härligt med guld och vackra salonger. 

Fanny och Alexander, denna mustiga, svulstiga, mörka historia, fyller
Dramatens stora scen. Behöver Dramatens stora scen och nyttjar hela
dess potential. Teater när det är som bäst!

Jonas Karlsson (han spelar Gustav, den roll som Jarl Kulle hade i filmen) håller ett tal mot slutet. Han är så briljant, plötsligt håller hela salongen andan. Känslan av att han släpper manus, att han inte spelar sin roll längre, han talar ur hjärtat, helt naket. Jag tror var och en i salongen får känslan av att han talar till just en själv. Han håller en lång monolog om hur mycket han uppskattar "den lilla världen", att stanna upp och älska där man är. Den goda maten, sina barn, sin sysselsätting, de djupa samtalen, naturen. Att älska och vara älskad. Varsevarande. Shit pommes frites, tårarna rinner på Jonas, vi kommer på att vi slutade andas för tio minuter sedan och salongen drar ett kollektivt andetag ner i lungspetsarna. Sen kommer de stående ovationerna. 

Livet är inte alltid lätt. Då kan det vara en tröst att imorgon blir idag igår, som Jan Malmsjö sjunger i dagens låt. Jan Malmsjö, som medvetet lyckades få ensemblen helt ur balans i går kväll, han jobbade hårt för att få dem att brista i skratt, och lyckades. 

Vilken dag, jag känner mig hudlös. Mitt hjärta är vidöppet.

Jan Malmsjö – Idag - Igår (Cycles)

Ps. Om du tycker det verkar som jag bara käkar luncher och går på roliga evenemang och vältrar mig i djupa samtal, så kan jag berätta att det inte ger hela bilden. Jag har faktiskt lyckats jobba på kontoret riktigt många timmar, haft ledarmöten, hämtat och lämnat på förskolan, varit på utvecklingssamtal i skolan OCH tränat sex gymnastikgrupper den här veckan... det är TUR att dygnet har så många timmar när livet bjuder på så mycket! Ds.

What goes around comes around

Tänkte berätta storyn om de gyllene skorna. De som jag hade på festen i helgen.

OK, jag erkänner jag hade grymt dålig framförhållning. Två klänningar, men inga skor. Visst är det ofta så? Fredag eftermiddag. Fältöversten. Jag ställer mig frågan. Varför säljer inte skoaffärerna SNYGGA skor?

Kom då på att coola skodesignern Caroline Wiken, som jag känner genom en gemensam vän, har ett showroom på Karlavägen, dvs i närheten. Jag hade ju tänkt länge köpa ett par coola party clogs, men inte kommit till skott. Stegar ut på Karlavägen, samtidigt som jag försöker nå Caroline på mobilen. Redan innan jag når showroomet vet jag att det inte finns några skor i min storlek. Men jag bestämmer mig ändå för att gå dit.

Väl där förklarar jag mitt ärende och möts av den största generositet jag mött. Tjejen som jobbar där säger att hon själv, privat alltså, har flera passande party clogs i min storlek (å ja, nästan, men vad är väl en kväll i trånga skor). Jag kan låna dem över helgen om jag vill. Hennes man är hemma, jag kan åka hem till dem och hämta dem nu.

När man möts av sådan vänlighet från någon man inte träffat förut. Någon som inte ens vet vem man är. Kan jag bara tro på lagen om karma, lagen om orsak och verkan. Så skönt, så hoppfullt att träffa människor som sprider positiv energi. Jag är säker på att den här tjejen sprider positiva ringar på vattnet vart än hon går. Och visst skapar det en positiv effekt. Jag blir enormt glad, positiv och i min tur generös mot andra. Lagen om karma. What goes around comes around.

Gyllene skor från Sweet Caroline sprungna ur god karma.

Gårdagens morgon startade med strålande sol från en klarblå himmel. Även sådant sätter igång en positiv spiral hos mig. Sol, vind, vatten, kaffe. Det kan jag leva på hela dagen. MEN det magiska är att ofta när allt känns så där magiskt, så blir hela dagen positiv och fantastiskt. Lite är det ju så att ju mer positiv energi man har laddat med, ju klarare ser man och uppskattar saker runtomkring sig och ju fler positiva saker kommer till en. Och ju bättre rustad är man när de negativa sakerna slår till. Livet blir lätt. Man känner flow.

Magisk morgon ger magisk dag.

Lunch på Lidingö Golfklubb med en av mina inspiratörer.
En av mina medarbetare som är instruktör i yoga och pilates hos oss.
Vi diskuterar yoga, höstens kurser, sommaren, livet och lagen om karma.
Och nej, Lidingö Golfklubb är inte så tjusigt som det låter, mest pigga
pensionärer med snygg make up och lagt hår samt gubbar i rosa tröjor
(och några slipsar) i restaurangen.
Men ja, jo, förvånande många som spelar golf en vanlig tisdag kl 12.

Boostad av positiv energi styr jag bilen mot Östermalm igen med
blommor och gyllene skor till min räddare i nöden. Blir stoppad av
vaktparaden vid ett trafikljus. Är det inte just saker som vaktparaden
som gör Stockholm så obeskrivligt charmigt ibland? Jag slår av motorn och njuter.
Tänker att man borde ha en elbil istället... tänk vad tyst det skulle vara om alla hade det.

Tillbaka till Sweet Carolines showroom och träffar Caroline.
Hon är mitt uppe i en plåtning av sina nya armband och skor
som ska exporteras till Australien.
Håll med om att det är galet snyggt alltihopa! Sköna är de också!
Skorna går att beställa precis som man vill ha dem.
Nu har jag beställt två par!
Nyfiken? Du hittar Sweet Caroline här.

Karma hävdar för evigt den mänskliga friheten... Våra tankar, våra ord och gärningar är trådar i det nät vi väver runt oss själva. (Swami Vivekandna)

Så väv ditt nät! Ha en magisk dag!

Studio 99 – Imagine

Med ett stänk av mjölksyra

Helgen spenderades på bröllopsfest i Finnhamn i Stockholms skärgård. Förutom bröllopsmiddag med tal som sig bör och dans till solen gick upp, så hann vi med roddtävling, klippklättring, fridykning och handstandstävling. Fast varken nattens drinkar eller klippklättringen känns värst i kroppen idag. För det gör tävlingen i 90 grader. Ni vet, att sitta mot en vägg med benen i 90 grader. Jag satt i drygt fyra minuter, till benen skälvde, och jag kan berätta för er att det gör fruktansvärt ont idag.

Så undrar ni så klart vilken klänning jag valde. Jag förstår, ni kan inte hålla er av spänning... (Not!) Men för den som undrar så hade jag den rosa till middagen och den röda till dansen. Varför välja en när man gillar båda?

Så här snygga var vi alltså innan middagen.
På mjölksyrestänkande ben.
Observera de exceptionellt tjusiga skorna från Sweet Caroline.
Klänningen sydde min mamma 1968. Viss coolhetsfaktor ger det.

Som ni förstår är det ett äventyrligt brudpar. De hade också seglat till Finnhamn i sin båt. Båten som de älskar så mycket. Så när en av kvällens uppgifter var att skriva ner i en bok, hur man trodde att brudparets liv skulle se ut om fem år, var det många möjliga scenarior som dök upp i huvudet. Så många roliga saker att fylla livet med. Det kommer förhoppningsvis vara underhållande läsning om fem år för brudparet. Fast det enda som spelar någon roll är ju vad de själva skriver ner i sin bok. Gör du det? Har du en bok där du skriver ner dina drömmar och planer? För det är ju faktiskt så att man behöver våga sätta sina drömmar på pränt. Det första steget i att förverkliga dem.

Det bästa med hösten tycker jag är att jag varje höst, varje år, har ett nytt oskrivet blad i boken framför mig. Som ett öppet hav utan båtar. Det gäller så klart egentligen i varje nytt andetag, fast på hösten är det så påtagligt och tydligt. Nystart. Möjligheterna är oändliga. Det finns så mycket att välja på. Jag tror också att det är viktigt att även välja om det man är nöjd med i livet. Aktivt välja det igen. Inte bara springa på i samma spår utan reflektion.

Mitt problem är snarare att jag vill för mycket. Behöver en riktning både i femårsperspektivet och i terminsperspektivet. Ibland dominerar det ena perspektivet och ibland det andra.

Hösten är som ett öppet hav utan båtar.
Vilken seglats är det som gäller den här terminen?
Villen kurs ska man dra ut?
Vågar man ge sig ut fast det blåser?
Vilka grynnor är farligast?
Vad hägrar i horisonten?
Vad är jag beredd att offra för att nå dit?

Kanske behöver man båda perspektiven för att känna det totala lugnet? Just nu känner jag att jag är helt fokuserad på termins- och ettårsperspektivet. Tunnelseende. Totalfokus. Känns som jag har kursen klar för mig fram till sommaren 2013.

Jag ställer mig själv några frågor att få ner i boken.
Vad är de viktigaste punktera att utveckla i mina bolag den här terminen?
Vad är det jag själv längtar efter och behöver uppfylla för att må bra det här året?
Vad behöver jag lära mig och bli bättre på den här terminen?
Vad finns det för nya saker som jag kan bidra med för att göra skillnad under det här året?
Vilka människor vill jag omge mig med för att nära min själ?
Vilka steg ska jag ta för att leva närmare kärnan?

Klipporna i skärgården har en magnetisk dragningskraft för mig.
Så mjuka och lena i all sin hårdhet. Så varma av solen.
Så stabila, så historiska, så vackra, så inbjudande.
Jag la mig ner på en klippa idag efter att ha blickat ut över det
öppna havet. Lät tankarna passera. Och landa. Kände vinden leka med
håret som glidit ut flätan och smekte mig i ansiktet.
Mer skärgård, tack!

Dagens låt är given. Brudparets val. Sammanfaller väl med mig själv. Sol, vind och vatten, höga berg och djupa hav. Det är mina drömmar vävda av.

Ted Gärdestad – Sol, vind och vatten

Skärgårdshelg

Veckan har gått i 180. Nu laddad för en helg i skärgården. Bara ägg och bacon först. Och kaffe.
Båt från Lidingö till Finnhamn. Solen strålar från en klarblå himmel. Fasan vilken lyx det är att bo så här. Så känner jag verkligen.

Har packat dessa. Precis som man brukar när man ska ut i skärgården... Vilken tycker du är snyggast?

Tom Boxer – A Beautiful Day - Radio Mix

Kort update

I min normala vardag har jag oceaner av tid. Jämfört med många andra. Och jämfört med hur jag hade det i mitt tidigare liv. Då, när jag var nära att snudda vid väggen. Men just den här tiden på året. Nu, när vi har kursstart på gymnastikskolan, har jag knappt tid att gå och kissa eller tänka en tanke från början till slut. Därför bli det inga långa tankar idag. Bara några bilder på vad som hänt sedan sist.

Vi rullade bilflottan på Viking Line och landade i Mariehamn.

Började med att spela golf. I KNOW, inte min grej, men jag ska då berätta att
jag vann i mitt lag. Och yes. Det är alltid skönt. Då är även golf toppen!
Å det var faktiskt väldigt kul!

En väl bevarad pärla till gymnastikhall hittade vi också!

Vi enades om att vi har världens roligaste jobb.

Att roa sig och jobba är lite samma sak ibland. 

Nu är vi alla fall igång och har dragit upp dammluckorna för alla 700 barn. Extremt taggade! Vi svarar på mail så tangenterna glöder och telefonen går varm. Sen remmar vi till varsin sal och tränar barn. Många kära återseenden efter sommaren och många nya förväntansfulla. Kan man ha det bättre?

Just det, en låt. Eftersom vi har det så vansinnigt härligt och lekfullt på jobbet, och är upp och ner mest hela tiden, så passar den här lite extra bra. Det är inte bara ledmotivet till Nicke Nyfiken, det är en underbar text på alla plan. Verkligen. Lyssna! Kanske får du luft under vingarna!

Jack Johnson – Upside Down 

I love my job!

En kort stund vid datorn. I soffan. Kaffe. Förbereder mig mentalt på årets kanske mest pressande arbetsdag. Men jag gillar deadlines. Få det sista på plats. En känsla av kaos som övergår i kontroll och tillfredsställelse.

Imorgon bitti åker jag till Åland i tre dagar med alla fina medarbetare för utbildning och kick off. Föreläsningar, grupparbeten, äventyrsgolf, träning, träning, träning, teknik, lekar, pedagogik, motorik, kommunikation, kundservice, säkerhet, försäljning, ledarskap, mental träning, listor, schema, manualer, policies. Allt ska på plats.

Nästa vecka ska vi ta emot 700 barn. Sju hundra barn. Vad hände? Det är galet och fantastiskt, jätteroligt och underbart. Jag älskar det vi gör. Jag älskar att se barn utvecklas. Glittret i ögonen. Glädjen i kroppen. Hur de lyser inifrån när de klarar nya övningar. Hur självkänslan växer när de blir sedda. Hur självförtroendet växer när de vågar. Hur stolta föräldrar sträcker på sig och torkar en tår i ögonvrån.

Lilla D in action.

Vår varumärkesplattform. För givetvis har vi en varumärkesplattform. Vilar på fem kärnvärden. Passion, Ansvar, Kompetens, Kommunikation och Säkerhet. Fem ord. Fem ord som ALLT vi gör kan relatera till. Fem viktiga ord som vi hela tiden kan bolla det vi gör mot. Fem ord som visar vilka vi är. Lätta att komma ihåg på handens fem fingrar.

Handens fem fingrar, som också är avslappningsmusik på vår kurs Mikrogymnastik där 2-åringar gympar tillsammans med en förälder. Den får mig fortfarande och varje gång att reflektera över hur fantastiskt det är att ha barn. Ynnesten att vara förälder.

Jag känner en glädje i bröstet över att jag har världens bästa jobb!

Lisa Nilsson – Handens Fem Fingrar

För den som vill se mer av den lilla gymnastikskolan så finns det här. Lidingö Gymnastikskola.

Have a beautiful day!

Förlåt! Jag älskar dig!

Käraste,

Jag vill bara skriva en rad och uttrycka min ödmjukaste kärlek till dig. Och du, FÖRLÅT! Verkligen, förlåt, för att jag har baktalat dig och hånat dig, sagt att jag hatar dig. 

Vi började en sån fin relation i slutet av 90-talet när du hjälpte mig komma i form på allvar efter mina korsbandsoperationer och en tröstlös rehab som jag aldrig såg något slut på. Vi sågs ofta, du peppade mig och fick mig att må så bra. Sen kom det annat emellan. Ridning, step up, barnafödande, dykning och yoga. 

Sen plötsligt köpte jag ett gym 2008. Där stod du, röd och fin, förväntansfull över att träffas igen och trodde det skulle bli ett kärt återseende. Jag tyckte inte du passade in. Du kändes mal placé. Jag ville byta ut dig mot yogamattor och rökelse. Förlåt för att jag la ut dig på Blocket och t o m sålde dig en gång i tiden. Jag vet inte vad som föll mig in. Jag gissar att jag försökte hålla mig till mitt koncept och bygga varumärke utan att tänka på att jag sårade dig.

Gymet, som blev en yogastudio, var en kort kärleksaffär. Förälskelsens skimmer övergick alltför fort och våra vägar skiljdes snabbt. Jag hade inte en tanke på dig då. Sen lämnade jag landet.

Mycket vatten har flutit under broarna och allra mest har jag faktiskt yogat, dykt och styrketränat. Men förra året så sa min kropp ifrån igen efter lång sjukdom. Kändes som jag inte kunde göra någonting. Då viskade du i mitt öra. "Jag kan hjälpa dig igen. Minns du sist, när du nästan hade tappat hoppet? Minns du hur kul vi hade?" Och så började vi ses igen. Först någon gång varannan vecka, sen varje fredag och plötsligt alla tillfällen vi kom åt. Tack fina du för att du tog emot mig med öppna armar och hjälpte mig igen. Det förtjänade jag inte. Nu älskar jag dig allt djupare. 

Som jag har längtat efter dig i sommar. Veckorna kändes så långa. Men vet du, jag gjorde illa mig i foten i somras. Hade av ledbanden. Men det är bättre nu. Och jag känner full tillit till dig. Du kommer hjälpa mig igen. 

Idag var dagen jag sett fram emot så mycket. Äntligen skulle vi ses igen! En kort förmiddagsdate. Och det var precis så där underbart som jag hade föreställt mig. Klick klick, spinningskorna i pedalernas fästen. Pulsklockan på plats. Call me maybe på högsta. Let's go spinning. Piiip... piiip... what? Jaha, det var bara dykdatorn på armen som slog på dive mode av svetten!

Förlåt! Jag kommer inte lämna dig igen!
LOVAR!

Carly Rae Jepsen – Call Me Maybe

Va fan e en guru?

Gurusarna. Vad är en guru? Egentligen. En ställföreträdande Gud? En pragmatisk Jesus? En andlig ledare?

När jag funderade över den frilansande andligheten, dvs att andlighet inte behöver hänga ihop med religion, utan den som bara är din. Då var jag ju också inne på att man kanske behöver något slags koncept att hålla sig till i alla fall. Trots allt. För att komma igång med andligheten.

Det är ju så att de allra flesta av oss är followers. I större eller mindre utsträckning. Vi har ett behov av att någon drar upp visionerna och visar oss vägen. Vi tycker det är tryggt att följa någon vi tror på, någon som säger hur vi ska göra. Det är ju därför religionerna funkar så bra. Det är ju därför visionära ledare når sådan framgång. Många followers kopplar till och med av sitt kritiska tänkande och vilar så till den milda grad i att följa någon annan att de nästan slutar att tänka själva. Det är därför många hemska saker sker i världen...

I andra poolen har vi dem som driver själva, går sin egen väg och sällan följer någon. Men även dessa tycker att det är skönt att följa ibland. Även om man kan vara jävligt kräsen... I andra sammanhang har jag inget överhängande behov av att följa. Fast just när det gäller andligheten och ledarskapsutveckling är jag ödmjuk och tar tacksamt emot mer visdom. Fullt medveten om att jag har många djup att utforska och sidor att slipa på. Och tycker det är galet spännande att få nya pusslebitar. Hit med dem!

När det gäller vår strävan att finna kärnan, få flow i livet, följa vårt hjärta och finna lyckan, så är det ju så, att den enda som sitter på svaren, det är du. MEN på vägen kan det ändå vara bra med en smula ledning. Känslan av att bolla med någon. Lite bekräftelse. Några visioner. En fingervisning om hur vi kan göra våra vägval. Så känner jag.

Jag är inte fanatisk anhängare av någon, snarare typ lite hang around runt flera. Mina gurusar, som jag ofta upplever sitter på pilarna, är Paulo Coelho, Robin Sharma och Deepak Chopra. I fallande ordning. Mitt hang around sträcker sig till att jag läst en bok av dem var och läser lite bloggar och citat. Basta. Ingen fanatiker. Fast jag erkänner villigt att Aleph av Coelho och Munken som sålde sin Ferrari av Sharma är två av de mest insiktsgivande böcker jag har läst. Det fick många pusselbitar på plats.

Så visst var det lockande när jag såg att Robin Sharma skulle slita sig från New York för ett tag och hålla seminarium i Stockholm i september. Nu är jag ju inte typen som går och drar på mina beslut, så efter lite research och övervägande, så anmälde jag mig idag. Han är ju dessutom polare med Richard Brandson, som jag gillar skarpt. Det sänkte tröskeln. Ett ledarskapsseminarium med titeln Lead Without Title. Många fantastiska saker utlovas (naturligtvis!), bland annat detta: Hur du lär dig nya och praktiska sätt att locka fram ditt bästa jag, att leda från var du än befinner dig och bli en vital del i att forma både din egen och andras framtid. Det låter ju väldigt handy. Eller hur? Vi får väl se. I'll keep you posted.

En guru my style. Eller va då guru?
En klok och driven ledare som är bra på att paketera visdom.
Robin Sharma

Jag skriver i alla fall under på den här:
....Commit to excellence. Become massively innovative and wear your passion on your sleave. They might call you different or wierd or even crazy. But please remember, every great leader (or visionary or brave thinkier) was initially laughed at. Now they are revered.

I see crystal visions... Me too!

Fleetwood Mac – Dreams

From the bottom of my heart. Thank you!

Vilken upplockning! Ni minns kanske att jag inte var så impad av invigningen. (Sorry.) Jag blev först lite orolig nu också, när Churchill började mässa. Men sen, vilken final! Tight. Spektakulärt. Coolt. Effektfullt. Som det ska vara. Och vilken konsert! Det ville aldrig ta slut. Men med feel-good-känsla i magen! Thank you London! Thank you for the music, the circus, the party. Fabulous show! (Även om några av artisterna hade passerat bäst före. Men shhhh, det översätter vi inte. Och hallå, ÄVEN om de helt missat att bjuda in Duran Duran.)

Finns det något som är så känslosvallande som idrott? Äkta engagemang. Äkta känslor. Tårar, glädje. Timmar och åter timmar som tillsammans blivit till år. Många år. År av engagemang. För att försöka uppnå sin DRÖM. Det är det som gör att vi alla plockar fram ett oanat känsloregister. Även i soffan. Och vi som ägnat oss åt någon tävlingsidrott (även som tränare) vet att känslan av att lyckas med sin dröm i idrott är helt ojämförbar med någon annan lyckokänsla. Nirvana.

I min bok ser det ut så här när jag summerar OS i London 2012.

Det  här OS:ets mest spektakulära stod den här holländska killen för.
Epke Zonderland heter han och vann herr herrarnas räckfinal.
Jag skrek rakt ut och tappade andan. Chockad, lycklig och imponerad.
Har aldrig sett något liknande. Gymnastik när det är som bäst.

Den största svenska bragden stod Lisa Nordén för. Silver i triathlon. Vilken brud.
Vilken resa. Vilket fokus. Vilken fysik. Och vilket snack om förlorat guld.

Jag sa till en vän idag att man inte ska säga det förväntade.
Men den går ju inte att låta bli att hylla OS mest omtalade.
Han är kung. Han är cool. Han levererar. Outstanding.

Jag tycker det är intressant att reflektera över baksidorna också, som ett historiskt dokument. (Konstaterade nämligen nyligen att jag gjorde det för fyra år sedan, precis när jag hade startat bloggen.) Så jag börjar med det positiva, dessa olympiska spel har inte osat lika illa som i Peking. London tog snabbt tag i dumheter som läggmatcher i badminton, protester i fäktning, felmätningar i slägga, som kunde vuxit till riktiga skandaler. 

Men VARFÖR får man ingen ordning på domarna i brottning? Vad är det för mörka krafter som styr? Som gör att fyra års satsning och idrott enligt reglerna inte har någon betydelse eftersom domarna dömer helt öppet bort vissa utövare. Helt ofattbart.

Trots att de tittar så här nära, så har de svårt att se rätt.
Fast i ärlighetens namn, jag fattar inte riktigt varför
man överhuvudtaget satsar på den här sporten. En sport, som går ut på
 att man ska förhålla sig så PASSIV som möjligt. Och där man i tid och
otid dessutom tvingas finna sitt huvud på något mindre
hygieniskt ställe hos motståndaren... Nej, som sagt.

Men TUR att det är slut nu. Jag har verkligen INTE TID att titta på TV mer nu. Nu ska här jobbas, yes, yes, yes! Och vilken TUR, vilken YNNEST att jobb är TRÄNING. Till stor del. Och så lite, ja just det, träning på det!

Yoga, Body Pump, Pilates, Spinning, Core, Yogalates, Crossfit och
redskapsgymnastik så klart! Så att jag kan fortsätta stå på händer!
I evighet. Amen.

Och allsång med Freddie Mercury. Wow, är ett understatement. Tack igen London. Vemoden är som bortblåst. Nu är jag bara as-peppad! Nu rockar vi!

Queen – We Will Rock You

The final countdown

Det obarmhärtiga slutet var oundvikligt. Nästan två månader i Dalarnas idyll till ända. Och ikväll avslutas OS. Herregud, allt på en gång. The final countdown.

Fast det är något visst att glida över bron. Lidingöbron. Jag älskar ju den här ön. När jag åker över bron efter lång bortavaro är den dominerande tanken att det är så VACKERT. Havet, båtarna, öarna, lummigheten, småstadskänslan, hästarna. Vackert så det värker i bröstet. Hemma. Men fan Lidingö, kom igen, sänk garden, lätta på fasaden, chocka mig. Det är höst nu, nytt oskrivet blad, ta chansen.

Har inte sett varken en Porsche Cayenne eller en Merca med måsvinge på två månader. Men nu är vi ju, ja just det, back in reality. Och visst gillar jag ändå den här mixen. Jag gillar framför allt att han som äger bilen varken är klädd i röda byxor eller har backslick, utan kommer ut i slitna shorts och hoppar in i bilen med en varmkorv som dryper av ketchup. Puh, skönt! Det finns hopp!

Nu hoppar jag in i Toyotan och kör till kontoret. I know it's söndag. Men det var ju just det. Back to life, back to reality. Nu är det plattan i mattan som företagare som gäller.

Mauros kanske inte största hit, men om Lidingö, är tänkvärd. Lyssna!

Mauro Scocco – Lidingövägen

Vemod och tacksamhet

Sista dagen på den här långa Dalavistelsen. Åhh, ni vet känslan av vemod i bröstet. Känslan av att hålla kvar, ha allt kvar. Bara lite till. Men man måste kapitulera. Kapitulera inför vardagen som väntar tålmodigt och säger: "Du skall vara tacksam över det du fick. Back to reality." Och även om reality också är toppenbra. Så gör det ont. Att släppa taget. Kommer jag vakna med ett ryck i veckan och tänka att det bara var en dröm?

Så här börjar nästan varje morgon. Ägg, bacon, kaffe och ett försök att skaffa
mig en överblick på hur mycket som står på dagens agenda.
139 mail i inkorgen idag. Förr kunde det stressa mig enormt. Nu gör jag gröna, röda, blåa pluppar.
Tänker att blå pluppar tar jag efter äggen. Det var inte så många.
Jag är evigt tacksam att jag lever i internetålder. Att jag kan vara en semi-nomad.
Den största delen av mitt arbete går att utföras var som helst, när som helst. Det är frihet.

Idag är dagen då vi klipper det sista gräset den här semestern.
Gräs här är som mailboxen. Det finns inget slut. Det fyller på i en härlig ström.
Man får kategorisera i sektioner. Och försöka känna sig nöjd.
Återigen tacksam för tekniken. En åkgräsklippare ger TID.

Tvätta sista tvätten. Jag NJUTER och känner tacksamhet över att kunna tvätta på landet.
Innan vi hade tvättstuga på landet hade vi ett berg av smutstvätt
att släpa hem i slutet av sommaren. Och du, vet du att tvättmaskin är en
av de viktigaste faktorerna för välfärd? För att tvättmaskinen frigör TID.
Tid att disponera på t.ex. utbildning. Den föreläsningen av Hans Rosling är en favvo. 

På fredag åker jag till Åland för att hålla en tre dagar lång ledarutbildning.
Jagar lite ny inspiration. Så jag klämde den här boken igår i solen.  Hittade ingen.
Ny alltså. Inspiration har jag.
(Beror kanske på vemodet i bröstet. Inget ont om Mia.)

Igår kväll såg himlen ut så här och jag känner mig tacksam över
alla fantastiska solnedgångar och naturupplevelser som den här
sjön har bjudit på i sommar. Det skapar en sån plattform för mindfulness,
eller varsevarande, som Björn Lindeblad, exmunken, hellre tycker vi ska använda.

En sista sommardusch med Buddha. Tack för alla påminnelser om ödmjukhet.
Ödmjuk inför livet. Att jag är frisk och stark. Det var jag inte förra sommaren.

Igår blev det också ett sista glas Chardonnay till solens sista sommarstrålar.
De har inte varit så många i sommar. Jag har tacksamt försökt fånga dem som varit.
Och eftersom jag har fått tvättbjörnsbränna av mina
överdimnesionerade solglasögon, så måste det ju ändå varit en del sol.
Tack solen! Mitt behov är så stort.

Jag är också tacksam över att min projekthjärna har hittat ett nytt projekt. Att blogga. På ett nytt vis. Behövde en ny grej. Tacksam över all fantastisk feedback jag får från er som läser. Förundrad över att ni är så många som läser. Tacksam över alla texter som knackar mig på axeln och vill bli skrivna. Men jag vet inte riktigt vart jag är på väg. Ska jag fortsätta med det här?

Jag skulle vilja ge er En Vouges "Back to life, back to reality", men hittar den inte på Spotify. Eller kanske en metafor som Gessles "Jag skulle vilja tänka en underbar tanke", som fångar känslan brutalt och obarmhärtigt. Efter lite beslutsångest ändrar jag mig till ytterligare en Le Marc. Det här blev en Le Marc-sommar. Som snart får sitt klimax. Mer om det när det närmar sig.

Peter Lemarc – Välkommen hem!

Vet ni, egentligen är jag en musikdyslektiker. En sån som känner igen musik, men inte vet vad det är. Tack vare appen Shazam och tack vare Spotify (tack Daniel Ek) har min relation till musiken nått en ny dimension. Och nu stort tack till Lisa som nu upplyst mig om att det var Soul 2 Soul som gjorde Back to Life först. Så här kommer den. Så som jag hörde den i huvudet. (Men jag sjunger för dåligt för att sjunga in den på Shazam. Riktigt kass är jag på att sjunga faktiskt.)

Soul 2 Soul – Back to Life

Det är sexigt med driv

Vi kan lära av varann. Jocke Bergs strof om att lära av varann hänger kvar i huvudet från igår. Ja, tänk vad det är viktigt. Det finns inget mer spännande än att dela med intressanta människor. Möta nya människor. Särskilt dem som vågar prata om riktiga grejor, dem som kan sänka garden och lätta på fasaden, bjuda på sig själva och vara sårbara. Det är dem vi vågar öppna oss för. De som öppnar dörrar till vårt inre. Finns det något mer spännande, läskigt och underbart?

Det kan också vara givande att enbart lyssna på dem som vågar. Däri ligger tjusningen av att lyssna på Sommar i P1. Och att man kan lyssna precis när som helst, var som helst, med slutna ögon, fullt fokus.

Jag inspireras, inte helt otippat, av dem som vågat hoppa utan fallskärm. Entreprenörer och visionärer med stort driv som trott på sig själva, sin idé och lyckats. Det är imponerande, inspirerande och sexigt. Tycker jag. Min nya idol den här sommaren heter Petter Stordalen, hotellkungen. Lyssna på honom!

Entreprenörernas rockstar.
Jag är svårimpad. Petter lyckas.

Jag har också i sommar imponerats och inspirerats av Daniel Ek, Spotifys grundare och Yngwie Malmsteen, gitarrgeniet, för deras driv och äkthet och förmåga att förklara hur det är och vad som krävs och modet att gå sin egen väg. No matter what. Emma Wiklund, fd modellen och numera entreprenören, för ganska mycket igenkänning och för hennes välskrivna manus. Hannes Holm, regissören och manusförfattaren, för hans mod att vara så personlig när han berättar om sin uppväxt på Lidingö. Ett annat Lidingö än det förväntade. (Och du Hannes, jag såg upp till dig och tyckte du var hård!) Soran Ismail, komikern, för en sorglig och välberättad påminnelse om hur dåliga vi är i Sverige på att acceptera olikhet.

Men igår lyssnade jag på en ny favorit som gled in på förstaplatsen före Petter. Eller kanske delad första plats. Han kompletterar Petter. Och jag känner starkt. Jag är en både-och-människa. (Återkommer till det.)

Mannen som glider in på guldpositionen heter Björn Lindeblad. Eller Björn Natthik Lindeblad. Handelsstudenten och AGA-koncernens blivande yngste finanschef, som blev skogsmunk i Thailand. Han berättar om the mind chatting, om att hitta kärnan och följa sitt hjärta, om att stanna i sorgen. Om att känna tvivel och då våga finna svaren. Inuti sig själv. Ja ni hajjar, jätteintressant. Lyssna! Men lova en sak. Lyssna hela vägen. Ända till han berättar om livet efter 17 år i celibat. Om att träffa sin soulmate. Och hitta hem. Gåvan när allt känns rätt. Aleph.

Björn Lindeblad beskriver det så bra. Den fantastiska känslan,
när man plötsligt ser saker klarare, hör saker tydligare, känner starkare.
Det finns möten med människor som bokstavligen drar av ett filter
från vår fasad. Som öppnar dörrar till vår själ. DET tycker jag är magiskt.

Det är många sommarpratare som bara fått en kvart av min tid i sommar också. Lämnar dem. Så onödigt att berätta om dem som inte inspirerade mig eller inte lyckades fånga mitt intresse. Men för att fastna i min bok måste man kunna kommunicera väl också.

Däremot är jag väldigt intresserad av om vilka som fångade ditt intresse. Som inspirerade dig. Och varför.

Stor kärlek. And don't worry. It's wasteful.

Jewel – Hands

Tid, hur knäcker vi den magiska ekvationen?

Är det inte så? Tid är allt. Vi jagar tid. Dygnet har för få timmar. Vi hinner inte med allt vi vill. Vi måste ständigt prioritera. Ständigt skvalpandes i bakvattnet. Ofta prioriterar vi bort vår egentid. Oss själva. Jobbet, barnen, hemmet, åtaganden i klubben och barnens skolor går före. Allt det som tar av vår energi (nej, inte bara självklart men i stort ger vi mer än vi får). Träning, meditation, vänner, närhet, drömplanering och annat, som är så viktigt för energipåfyllnad hamnar långt ner på listan. Har vi tid över är vi ju ändå så trötta, så soffan blir vårt val. Been there, done that, got the t-shirt.

Dygnet har ju bara 24 timmar. Hur skapar man då mer tid? Och HUR ska man kunna klämma in allt man önskar och vill? Det är jättelätt att hitta ursäkter. "Jamen, så här är det." "Jag har ett betydelsefullt jobb som måste ta så här mycket tid." "Småbarnsåren är så här, det är bara att acceptera, det blir bättre sen." Men det DÄR är ljug! Eller ljug... Det är en bortförklaring. Kanske har man sagt det och befäst det så många gånger att det blivit en "sanning".

Jo, det är förstås så att det rent tekniskt finns 24 timmar. Och visst har vi massor av viktiga "måsten". Men en av nycklarna till mer tid är ju hur vi mår och vilken ork vi har under dessa 24 timmar för att kunna få ut mest av dem och hur vi lyckas njuta av dem där och då. Inte enbart jaga framtid, tänka på nästa semester och härda ut och klara av vardagen. Nu när semestern lider mot sitt slut, kanske de här frågorna pockar på uppmärksamhet.

Var kan vi då köpa oss mer tid? Jag menar, hit med den webbutiken, så plockar jag fram VISA-kortet! Så kände jag förut. Nu har jag hittat ett par nycklar att sätta på knippan.

Energi. Minns ni resonemanget om plus- och minuskontot? Så energitjuvarna känner vi och övar oss på att hantera. Ytterligare en positiv effekt av att ha ett fullt pluskonto är faktiskt att vi får mer tid. Jo, det är sant! När dina batterier är laddade, när du inte har dina tankar på saker som suger negativ energi, när du äter rätt och slipper dippar, som tar din energi (bokstavligt), när du tränar regelbundet, då minskar din trötthet, t o m ditt sömnbehov. Du FÅR ett par timmar varje dygn och de timmar du är vaken är du piggare och har större förmåga att göra goda prioriteringar. Den positiva spiralen är igång.

Låter ju enkelt. Eller?

Jag vet dock alltför väl att det där med prioriteringar är en akilleshäl. Trösklarna kan vara höga. Det är så lätt att känna att allt det där som fyller på energi är någon slags lyx. Något man UNNAR sig. Känner man så är det här den första omprogrammeringen måste ske. In med ny mjukvara 2.0. Träning, vänner, närhet, drömplanering etc etc är INTE något vi unnar oss. Det är livsviktiga behov som du och jag behöver för att må bra, för att kunna ge och älska och vara passionerade i det vi tar oss för, för att njuta av nuet, för att ha fullt på det positiva kontot. Det är vårt viktigaste "måste". Och vår belöning är mer tid.

Jag är så trög! Att jag inte har fattat det här så mycket tidigare. Shit, vad mycket tid jag hade haft, då när jag behövde den. Alltså, missförstå mig rätt, jag har alltid haft ett enormt driv, haft hundra bollar i luften. Späckat schema, fullt engagemang. Men jag missade ju att ladda batterierna. Att fylla på pluskontot. Jag hade inte behövt snudda vi den berömda väggen för drygt 10 år sedan.

Egentligen har jag väl fattat allt det här rent tekniskt för typ sex år sedan, men ÄNDÅ inte haft mina prioriteringar rätt. Ehh, hur svårt kan det vara? Det har alltså tagit mig drygt fem år av full insikt att även lyckas i praktiken. Att erövra nyckel efter nyckel. Som i någon slags livets Fångarna på fortet har jag försökt klura ut vad varje cell går ut på för att erövra nästa nyckel. Fler celler återstår och djupare in kan man gå. Plötsligt när man klurar i en cell, och börjar bli ganska bra på den, så ser man, långt där inne finns det en dörr till. Coolt.

Nu är det 10 månader sedan jag på allvar valde bort socker och stärkelse i alla former.
Jag var skeptisk. Nu är jag övertygad. Det första som hände var att jag fick energi.
Det var tydligt. Inga dippar, soffans dragningskraft försvann, sömnbehovet minskade.
Energin ökade så enormt påtagligt. Jag fick mer tid. Och en nyckel.

Umgänge. Att samspela med andra. Så utvecklas vi. Stort behov.
Den här sommaren har varit en ynnest med många givande vänner. Lycka.
Att dela, en av livets viktigaste nycklar. För mig.
Det fyller på med energi och det är vårt skyddsnät.

Egentid, meditation, kontakt med kärnan, andlighet. När vi lyckas glänta på den dörren.
Då väller energin in. Det är INTE hokus pokus. Det är en sån galet cool upptäckt.
Fetaste nyckeln.

Träning. Den magiska ekvationen. En timme träning ger två timmar energi.
Så sätt ett mål. En halvtimme eller en timme om dagen.
Timmar att disponera på de andra livsnödvändiga behoven. Och så är cirkel igång.
Lovar. Helt sant.
Kanske strategiskt den bästa nyckel att börja med
eftersom den ger så mycket tid att erövra de andra nycklarna.

Satt i bastun igår, efter den där träningen ovan. Spånade lite drömmar.
Just nu drömmer jag om en kajak. Att lägga i här utanför och glida iväg i total tystnad.
Träning, meditation, naturupplevelse i ett.
Små och stora drömmar är mina guldnycklar, det skapar mitt driv och min väg.

Jo förresten, det var en sak till. Du vet uttrycket "Tid är pengar". Det stämmer. Det finns alltså en sak till du kan göra. När du står inför valet tid ELLER pengar. Välj tid ibland.

Idag får ni lyrik på hög nivå. Jocke Berg igen. Brett tolkningsbar. Vi är äldre nu, ge oss en chans. Kanske en chans att göra nya livsval. Stockholm ligger öde och världen håller andan. Hösten är här med andra ord, ett vitt, oskrivet blad. En möjlighet att utforska nya celler. Vi kan lära av varann. Så sant, så sant. Vilken färg har själen egentligen? Jaaa du... Snurra min jord igen. Here we go again. Bring it on.

Kent – Pärlor