Den nakna mannen

Ok, det är några som ligger på om Colting-rapport. Sen är det några som inte vet vem Jonas Colting är. I korta drag är han helt enkelt Extra Allt och All In. I min värld. Energin ligger utanpå. Han har ett driv som andra inte ens kan föreställa sig. En deffad, vältränad kropp, som han vunnit Ultraman på Hawaii med. Två gånger. Ultraman är alltså ett mega Ironman. Thriathlon snackar vi om. Ultraman består av 10 km simning över öppet hav, 421 km cykel, mest uppför, och avslutas med att springa ett dubbelt Marathon, 84 km.

Men Jonas är så mycket mer än vältränad. Han är välutbildad i träningslära och fysiologi och har övertygat och inspirerat många högpresterande elitidrottare att gå över till Low Carb-kost. Björn Ferry till exempel. För att man presterar bättre, får bättre kroppssammansättning och framför allt, mår bättre, håller sig friskare, ger sig själv mer kvalitetstid och bättre plattform att utgå ifrån.

Förutom att träna. Mycket. Anordnar Jonas tränings-camps, föreläser, skriver böcker, bloggar, inspirerar, engagerar och debatterar. Man kan kanske få för sig att det bara handlar om elit. Men det han gör är faktiskt att få vanligt folk i soffan att inse att det är bara att hoppa ur soffan och sätta igång. Vi kan alla göra ett triathlon eller ett marathon. Människan är gjord för träning. Vi är alla atleter, några är vältränade atleter, andra inte. Ännu. Det är aldrig för sent. Och vinsterna är så många. Han berättar om två av sina idoler. Den italienska nunnan som kör triathlon och efter några års harvande i 70-74-årsklassen, såg fram emot att komma upp i 75-79 år, så hon fick en ny chans att vara bäst igen. Eller indiern, som blev så fascinerad när han såg London Maraton, att han bestämde sig för att börja springa och träna till året därpå. Han sprang sitt första Marathon vid 89 års ålder, peakade vid 94, men fortsatte några år till, plötsligt var han den första 100 åringen som genomförde ett Maraton.

Jag vill i samma andetag säga att ibland kan han säkert upplevas som lite oslipad, och jag menar, blir folk provocerade av mig, så håll i hatten om ni möter den här mannen. Han kallar sin blogg för barnförbjuden. Titeln på hans första bok var "Jag vill ju bara se bra ut naken" (djupt ironiskt, eftersom han menar tvärtom), men han sticker liksom ut hakan. Men lika mycket som han sticker ut hakan är hans funderingar på bloggen nyanserade och djuplodade med ett stort och öppet hjärta. En naken själ med extremdriv och som lever som han lär. Äkta. I like a lot! Här hittar du bloggen.

Under kvällen som pågår mellan 17.30 fram till nästan 22.00, pratar han snabbt, engagerat, entusiastiskt och utan att stå stilla en sekund. Jag tvivlar nästan på att han kan stå stilla. Kvällen är uppdelad i tre delar 1) Livsstil och inspiration 2) Träning 3) Kost. Han trollbinder oss med känslan av att vi alla kan fixa det där. I alla fall bra mycket mer än vi tror. Vi får de mentala tipsen, löpteknik, skratt, dödande av gamla vanor och myter och kost. Massor av matinspiration.

Jag får så schysta aha-upplevelser. Jag fylls av självförtroende. Jag känner påtagligt att jag får verktygen att lyfta mig en nivå till. Addar nya målsättningar. Jag får återkomma till dem. Men igår fick han mig att göra något jag typ aldrig gjort. Drog på mig träningskläderna trots sen kväll (inte unikt), kolmörker, regn, isfläckiga vägar och nollan i luften (där har min gräns gått) och drog en repa. Jag fick ju nya löpartips, måste testa. Skitväder är ett av Coltings bästa motivationstips! Det är de kvällarna man minns. Sant. Och extra tillfredsställelse när man har genomfört. Sant. Check på det.

Nu måste jag ta hand om vårt eget träningläger som pågår den här veckan. Och tänker att jag måste åka på ett av Coltings. Är det någon som ska med?

Ok, det här är inte min favvomusik. Men vilka coola brudar. Såg dem på TV i morse. Stor respekt. I love deras driv. Fast ganska mycket gillar jag musiken ändå. Party!

Icona Pop – I Love It

Vad har man det där lilla gummibandet till?

Alltså, det finns inget att skylla på. Framför allt inte tid.
Det krävs inte så mycket för att ha ett ganska välutrustat hemmagym.
Det här är mitt.
Ser ni det lilla röda gummibandet? Oerhört effektivt och
användbart. För att inte tala om lätt att ta med sig vart man än är.
Hotellrummet till exempel.
När jag hintade hemmaträning häromdagen kom en önskan om tips
 på vad man kan göra med gummibandet.
Ben önskades i första hand. Håll till godo.

Insida lår.
Knyt bandet runt något stadigt.
Håll bålstabilitet, för benet in framför ståbenet.

Utsida ben, höft. Bålstabilitet, balans.

Baksida och säte.

Baksida lår. Håll höften i golvet, knäna ihop,  för hälen mot sätet.

Den här är grym. Baksida, säte, bål,  balans, armar.
För benet snett bakåt, diagonalt. Variera med att köra vart annat ben
eller stå på ett ben och kör  flera rep i balans.

Samma sak men för benet rakt åt sidan.
Tar hela utsidan, höften.
Vartannat ben, växla tempo.

Kan inte snacka baksida ben utan att ta med den här.
Görs med fördel på pilatesboll, för att få fler muskler aktiva,
men visar mot soffan, för att visa att man inte behöver ha avancerade redskap.
Höj och sänk höften, mentalt fokus på och lyft med baksida lår, säte.

Sen finns det ju MASSA roliga saker att göra med
pilates viktbollar.

Ingen bild på benböj, men jag skulle värma upp benträningen med vanliga klassiska benböj. Benen höftbrett isär, sitt långt bak, tappa inte överkroppen! Naveln mot ryggraden. Kör!

Check på benen! Redo för slalombacken! Lycka till!

Den här funkar:

Fun. – Some Nights

Klart du ska till månen, älskling!

Barn, barn, barn. Alla har inte barn. Men vi som har barn. Visst kretsar livet och tankarna mycket runt barnen. Kärleken som man känner för sina barn. Den är obeskrivlig. Villkorslös och djup.  Och konstant. Från hjärtat ända ut i tårna. Närhet, närhet, närhet. Jag vill liksom andas in dem och hålla andan. I evighet. Amen.

Jag är så glad att det fortfarande finns en femåring i familjen som vill gosa in sig och somna i min famn. Som kommer på all världens klokskap och tittar mig djupt in i ögonen och förklarar hur det ligger till. Vars lilla varma hand söker min på väg till dagis. Varje dag.

Lika glad är jag över att se en tioåring bli självständig, växa och utvecklas. Envis, känslig, klok och omtänksam, utan tidsbegrepp med ett tydligt rättspatos kryddat med ett spanskt temperament. Som aldrig backar när det gäller sin egen åsikt. Som kan driva saker in i döden. Men blir sårad och missförstådd. Hon kommer få några tuffa år. Men jag ler inombords, det kommer gå fint.

Man vill ju så himla gärna göra rätt. Ge dem den bästa grunden. Självkänsla, självförtroende, mod att följa sin inre kompass, utrymme att utvecklas. Visst är det svårt? Men jag tänker så här. Var barnets största supporter. Tro på dem. Ha gärna en övertro på dem. Riktigt naiv övertro. Var övertygad om att de kommer göra stordåd och åka till månen. Men låt dem hitta vägarna själva, låt dem finna den inre drivkraften och passionen. Kratta inte manegen, så den är utan motstånd. Låt dem lära sig lösa livets gåtor på vägen. Låt dem upptäcka att ingenting är omöjligt. De kan fixa sin väg bara längtan till målet finns där. Och vägen kan vara jäkligt kul. Ja, jag tror att det funkar. Nu ska jag bara konsekvent hålla mig till det. Inte falla i groparna och döma och förklara att de måste anpassa sig. Inte curla och kratta. Inte skälla när de gör tokiga saker pga att de provar sina vägar och skaffar sig livserfarenhet. Lätt är det inte. Jag tror jag skriver det här för att påminna mig själv. Och dela med andra. Vet ni? Mina barn ska åka till månen. Visst är de fantastiska?

Andas in. Och låt dem springa.

Jag träffade Jonas Colting igår. Han fick mig att tro på mig själv ännu mer. Klart jag kan göra ett triathlon! Varför skulle inte jag kunna springa? Hitta dina arenor där folk tror på dig. Där du får utrymme att tro på dig själv. Kliv av från de plattformar där folk inte tror på dig. Ducka för dem som irriterar sig på dig. Lämna dem därhän.

Mer Colting kommer. Måste samla tankarna lite bara.

Så, iväg med dig nu och gör stordåd!

Lisa Nilsson – Handens fem fingrar - 2010 Remastrad

Barnens pappa är en idiot

Det är titeln på en bok av och om Petra Aritons skilsmässa. Och det korta svaret efter att ha läst boken är JA. Jag måste hålla med, den här pappan var en stor idiot under en lång tid.

Bokens titel har beskrivits som årets bokmässas mest
provocerande. Men jag tycker man kan välja.
Välja att bli provocerad, eller nyfiken.

Boken är uppbyggd av e-mails. Jag har lite lätt ont i magen varje gång jag öppnar boken. Det känns som jag tjuvläser privata e-mail, som jag inte har med att göra. Jag får också inblick i en värld, långt, långt ifrån min egen. Det är ingen feel good. Men nyttigt.

Hur man reagerar i kris, har jag lärt mig, är helt omöjligt att förutsäga. Däremot tror jag att man kan vara mer eller mindre väl rustad för kriser. Men exakt HUR man reagerar, det vet man inte förrän man befinner sig där. Jag har blivit förvånad över mig själv, därför är jag enormt ödmjuk. Hur lätt det faktiskt är att tappa konceptet och riktningen. Hur viktigt det är att någon tar mig över axlarna och tar tag i rodret tills jag har fått grepp igen. Men allra viktigast för att snabbt få fotfäste tror jag är att man känner sig själv, vet vad man vill, och kravlar sig upp på sin egen väg.

Efter att ha läst två skilsmässoböcker i höst, den här och Karin Isbergs Nakendiscot, och pratat mycket relationer med mina vänner, inser jag att det är nog rätt vanligt att man lever i osunda förhållanden, där man har tappat bort sig själv. Man vet mycket väl att man inte är lycklig i sin relation, det var länge sedan man var fullt lycklig, men rädslan för att vara ensam och gå sin egen väg, oron över en separations alla konsekvenser, är större än modet att ta klivet in på sin egen väg. Petra skriver "att inse att det (relationen) bara är en "bluff" känns som det allra svåraste". Man håller kvar, fast man innerst inne vet att det är fel. En bluff.

Den inre resan, att finna sig själv, att gilla sig själv, att veta vad man vill, egentligen, att sträva efter att uppfylla sina egna behov, för att känna sig genuint lycklig. Är inte lätt. I en dålig relation, blir det än svårare att jobba med sig själv och få check på behoven, eftersom man kanske undertrycker så många behov, att man är så oerhört långt ifrån, att man inte vet vart man ska börja. Eftersom man kanske har allt fokus på att hitta strategier för att klara av att hantera den situation och relation man befinner sig i. Och kanske fullt fokus på något som faktiskt håller en flytande. Barnen. Jobbet. Träningen. Spegeln som man borde hålla upp, lägger man i en skokartong i garderoben. Tillsammans med alla andra spöken och ouppfyllda drömmar.

Ofta är det ju just en kris, t.ex. en skilsmässa, som blir starten på den inre resan. En ny chans att slå in på en väg som skulle kunna göra en lycklig. På riktigt.

När jag jämför Karin Isbergs och Petra Altons resor är det väldigt tydligt och intressant. Karin har redan innan skilsmässan insett att hon behöver jobba med sig själv och har precis påbörjat sin inre resa, när hennes man meddelar att han vill skiljas. Hon har nära till arbetet med kärnan och kommer relativt snabbt vidare till en känsla av att vara stark och kan njuta av att fylla sina egna behov. Även om det naturligtvis är galet jobbigt och känslomässigt uppslitande på alla sätt att gå igenom en skilsmässa. För Petra däremot tar det två år med ilska, bitterhet, misskommunikation och ekonomisk millimeterrättvisa i fokus. Ett förhållningssätt som främst drabbar barnen. Drabbar dem hårt. Så enormt sorgligt och onödigt. För mig är det ofattbart, hur man kan separera utan att ha barnens absoluta välbefinnande i primärt fokus. Ofattbart. Jag kan faktiskt inte sätta mig in i det. Efter två års klafsande i geggamojan med idioten, åker Petra till London på kurs och äntligen börjar hitta hon sig själv och känna sig genuint lycklig. Det beskrivs i ett kort och avslutande brev i boken, men det är ju det jag är mest intresserad av. Vad var det som fick dig att öppna din inre dörr? Hur klarade du av att släppa den enormt jobbiga ryggsäck som du dragit på dig? Men det får vi inte veta i boken. Jag vet dock att Petra idag har kommit vidare, har en bra relation med idioten, är lyckligt omgift och driven egenföretagare. Det gläder mig. Mycket.

Jag utvecklas själv genom att våga läsa om de här kvinnornas öden och tankar. Först kände jag att jag växer mest av att läsa Nakendiskot. Igenkänning. Min egen miljö. Inspiration. Karin lyser av styrka och drivkraft. Slukar boken på två dagar. Med Barnens pappa är en idiot, känner jag nästan tvärtom. Jag vill sluta läsa de bittra e-mailen. Jag får ont i magen. Jag kan inte sätta mig in i hur man kan hålla på med millimeterrättvisa om ungarnas nya skor, eller 50 kr till en present, eller hur man ska slita på vinteroverallen. Jag jobbar mig ändå genom boken, det tar ett par veckor. Och inser långsamt att det är väldigt nyttigt för mig att få inblick i hur det också kan se ut. Att inse att det finns de som brottas med idioter, och då är det väldigt svårt att kliva upp en nivå. Inser att det finns så enormt mycket avundsjuka och bitterhet, som jag inte har, inte kan minnas att jag någonsin haft, i mitt liv. Jag har förståelse för att det är svårt att få perspektiv då man är fast i ett nät av negativa känslor. Och jag blir än mer övertygad om betydelsen att våga jobba med sig själv, oavsett vilken situation man befinner sig i. Att ge sig själv tiden att lyssna inåt. Ge sig själv engagemanget att fylla sina behov. Det gör det lättare att hantera svåra situationer. Lättare att följa sitt hjärta och komma närmare flow. Bättre rustad.

Jag känner tacksamhet över att det finns modiga människor som vågar dela med sig av jobbiga situationer, så att andra kan få hjälp att utvecklas. Tack.

Den här gamla godingen sätter ord på känslorna.

Ratata – Glad att det är över - Single Version

Mycket snack och mycket verkstad

Ni som har läst bloggen en tid minns kanske att jag satte en intention för hösten. Att fylla den med Utveckling, Inspiration, Meningsfullhet och Glädje. Som pärlor på ett band.

Ett sätt att få saker gjorda för mig är att få ner det på pränt, inte bara tänka i huvudet, utan verkligen skriva ner mina mål. Och gärna dela det med andra. Det gör att intentionerna lättare blir verklighet. Det är ju lätt att tänka, drömma och planera i huvudet, men svårare att genomföra. Det är nog lite av en träningssak. Nuförtiden har jag väldigt nära mellan tanke och handling. Och jag tror just att det beror på att jag övat mig att systematiskt tänka, skriva, berätta, genomföra. 

Den här hösten har det känts extra lätt. Nästan over flow på pärlorna på bandet. Igår var det ju Inspiration. Big time. Det finns ju ingen hejd på all inspiration jag har insupit under hösten i form av seminarium, föreläsningar, förebilder, litteratur och intressanta möten, och på måndag ska jag ju som sagt lyssna på Jonas Colting. Så stort check på Inspiration. Det har varit enormt givande. 

Idag var det dags för Utveckling. Jag och en av våra instruktörer, Kerstin, går på PT i Pilates för att utveckla oss själva och i förlängningen våra kurser. Idag var det dags för redskap på mattan. Om jag säger så här, självklart är jag redan övertygad om att Pilates är en extremt givande träningsform, men efter det här passet är jag ännu mer frälst och Kerstin och jag bubblar av energi, idéer och mjöklsyra. 

Min medarbetare Kerstin. En stor inspirationskälla för mig.
Man ska inte prata om en kvinnas ålder, men jag kan ju bara
säga att jag önskar och hoppas att jag är i samma form som Kerstin
om 23 år.
Som ni förstår är Kerstin också en stor och uppskattad
 inspirationskälla för våra kunder.

Glädje: middagar, luncher, konserter och mingel har jag ju strösslat livet med under hösten och snart ska jag se Eva Dahlgren och åka på konferens till Las Palmas, bara en sån sak! Check på Glädje.

Sen var det ju det där med Meningsfullhet. Det viktigaste. Dels måste jag säga att det där med Nakenmiddag tog ordentlig skruv. Vilka nakna samtal jag har haft efter det. Varmt, nära och meningsfullt. Återigen, kommunicera vad du önskar och det blir verklighet! Ni minns kanske också att jag lovade att erbjuda fler att gå HLR-kurser. Check, det har jag gjort. Vi hade dessutom stort fokus på Hjärt- lungräddning på Lidingömässan. Men jag vill bidra mer, och ett större Meningsfullhetsprojekt jag har dragit många varv i hjärnan en längre tid är på gång att ta form på riktigt. Dags att skriva ett rejält PM. Vilken cliff hanger. Jag längtar efter att få berätta mer när tankarna hamnat på pappret.

Så, vad var summan av kardemumman? Jo, jag tror på att ha ett öppet hjärta, jag tror på att snacka vitt och brett om sina intentioner och jag tror på att skriva ner det man vill ska hända i livet. Jag tror på dig. Jag tror på mig själv. Och jag tror på att vi kan skapa våra bästa liv och bli den bästa versionen av oss själva. Jag tror på att bejaka och inspirera varandra, att dela med sig av sina tankar och drömmar. Jag tror att de lättare går i uppfyllelse då. Amen.

Stiftelsen – Vart jag än går

You can do it!

Två tredjedelar av alla svenskar svarar i Företagarnas undersökning att de har drömt om att starta företag, 66 % alltså. Bara 4 % gör det. Författaren Denise Rudberg säger att i princip ALLA hon hamnar bredvid på en middag säger att de också har funderat på att skriva en bok. Jamen, GÖR det då!

Idag var det dags för inspiration. Igen. På Rival. Igen. Bästa lokalen! Dreamers and Doers hette konceptet och den som kom med en dröm om att starta företag kan inte ha fått en bättre spark i rumpan, en bättre "ingenting-är-omöjligt-känsla", eller bättre boost för att hoppa utan fallskärm. Men just själva hoppet, det måste man ju trots allt göra själv.

Arrangören 4good, ett nätverk med 16.000 kvinnor, som sprider lite mer solsken i livet! Vilken genialisk ambition! 

Denise Rudberg, rutinerad författare idag, bjöd ödmjukt och personligt
på sin jobbiga uppväxt, bland annat på Lidingö. På hur många var
skeptiska till hennes dröm om att skriva. På historier om mäns härskartekniker.
Åhhh, ni vet, det är en av FÅ saker jag triggar på.
Summan av detta är att det finns många, mindre positiva saker,
som VERKLIGEN fungerar som drivkraft. Rätt hanterat kan det leda
till stor framgång.
Yey Denise!
Hennes korta slutsats var KÖR!
Lev fullt ut, älska fullt ut, när någon tvivlar på dig, bara KÖR!
Men hitta också någon som tror på dig, där du kan tanka och boosta.

Känner igen mig en hel del och vi fick en trevlig pratstund i pausen.
Jag är numera ägare av hennes två senaste deckare, signerade.
Den ena har jag läst, men inte den senaste, så nu blir det mer läsa av!

Vågar du berätta om din dröm, eller om vad som inspirerar dig,
så kan du få den första boken!

Sen var det dag för Marina Hansson, en av tre delägare, som startade
Åre Chokladfabrik för 22 år sedan. För att slippa leva i ovisshet om
säsongjobb, slippa pendla till Stockholm för sommarjobb,
kunna bilda familj och fortsätta åka skidor!
Idag omsätter de 33 MSEK och ser till att många fler Årebor
har fasta åretruntjobb. Yey!
Marina berättade med värme om hur man hanterar kompanjonskap
genom livets alla faser och vi förstår att de fortfarande
njuter av att pumpa puder! Like a lot.
Företag + Livspussel + Skidåkning = SANT

Renée Voltaire undrade hur hon tänkte när hon satte sitt eget namn som
varumärke. Kanske just därför är hon nog den mest kända i sammanhanget.
Inte alltid en fördel dock.
Renée, som ser till att vi numera har moderna, hälsosamma råvaror
tillgängliga i nästan varje butik i hela Sverige.
Renée bjöd med värme även på sitt recept på balans i livet:
Ta massor av semester, jobba var du vill i världen,
ha inte dåligt samvete, du har slitit hårt för att komma dit du är och
DU bestämmer. (Gillar henne skarpt känner jag.)
På riktigt. Vi skulle nog ha väldigt kul ihop.
Här kommer hennes sammanfattning (som lika gärna kunde varit min)
Lev som du lär.
Tänk med hjärtat.
Älska dina anställda.
Lyssna på dina kunder.
Leverera kvalitet.
Yoga
Älska det du gör, det SKA vara roligt att gå till jobbet!

Renée, så fort jag inte orkar baka fler fröbröd ska jag köpa dina, trots priset,
jag hajjar varför de kostar som de gör! Värda varenda krona!

Kristina Lidhe, Lexingtons grundare och VD, tar upp det jag ofta pratar om
med just kvinnliga entreprenörkollegor. Tänk större!
Kvinnor har av någon anledning svårare att ta risker. Svårare att se
sig själva prestera stordåd. Starta ett litet företag ja, men ett stort?
Nej, jag är nöjd så här, i min lilla butik. Och visst det kan vara lagom och
perfekt. Men många skulle kunna skala upp sina affärsidéer, söka nya marknader,
skapa franchisingkoncept, starta fler butiker, eller vad det nu rör sig om.
Jag håller med. Tänk stort!
Behöver jag säga att Lexington finns i hela världen? Way to go girl!

Jacqueline Kothbauer, Mediababe, lärde oss hur vi ska använda
Facebook, Twitter, Linkedin och våra bloggar.
Att bygga varumärke, både företagets och sitt eget.
Var personlig. Att vara tillknäppt privat och ha FB-konton som Fort Knox är
väldigt omodernt och VAD är de som har det rädda för? Egentligen?
Folk vill ju ha mer äkthet. (Nakenmiddag, you know.)
Men vi vill också ha äkta, personliga företag och företagare! So get online.
Givetvis är jag ytterligare en bok rikare, som jag snabbt ska läsa och
efter denna dagen, några FB-kompisar rikare.

Per Lange lockade till sig mest skratt. Men var kanske även den
som gick mest på djupet.
Vet ni vad vi är allra räddast för? Jo, högst upp på listan:
1) Att tala inför publik
2) ?    3) ?
4) Döden
Det säger rätt mycket. Jag sällar mig inte till majoriteten.
Eftersom jag älskar att prata inför publik.
Per guidade oss genom en resa att släppa kontrollen, vara närvarande,
på allvar, och påminde om att när vi har kontakt med kärnan,
DÅ är allt möjligt. Det är då vi får flow. Det är ju där vi vill vara, eller hur?

Den enda talaren jag inte lyckades fånga på bild in action var Jennie Liljefors.
Det berodde på att jag var ganska tagen av hennes berättelse och fick torka
mina tårar flera gånger.
Drömmen om ett annat liv i Italien. Drömmen om en yogastudio.
Drömmannen. Drömfamiljen. Drömlivet. Motgångar. Kriser. Kärlek. Yoga.
Det vällde över oss och även över Jennie själv. Väldigt äkta, väldigt nära kärnan.
Och våra energier drogs till varandra över ett glas cava efter den här galet fullspäckade dagen.

Min barndomskompis och delägare i 4good, Marie Thorslund, intervjuar
Douglas Roos, kanske mest känd i de här kretsarna från TV-programmet Örnnästet.
Grundare av Ladbrokes, investerare, jurist och träningfreak som
sprungit ett otal Marthon och genomfört en Ironman.
I like a lot!

Från en Ironman till en annan. På måndag är det Jonas Colting som gäller. Lite mer av en ensamvarg får jag för mig. Fokus är bara förnamnet. LCHF, hårdträning, antijante och lite provokation. Ingenting är omöjligt. Looking forward.

Just nu känner jag mig bara boostad, bekräftad och behaglig. Och jag hoppas att det är många Dreamers som nu känner att de också kan ta steget fullt ut och bli Doers. För hoppa, det måste man göra själv.

Tack till 4good, som sytt ihop ett toppevent! Nyfiken? Mer info här.

Ytterligare en man, för vem ingenting är omöjligt, är ju James Bond, och idag hade den senaste filmen, Skyfall, Sverigepremiär. Så vad passar väl bättre än ledmotivet till Skyfall, med ingen mindre än Adele, som dagens låt?

Let The Sky Fall – Skyfall

Får man gilla en begravning?

Någon skrev att Gardells TV-serie Torka aldrig tårar utan handskar var som att gå en hel termin på KBT terapi. Det ligger något i det. Tror det har satt igång processer hos många av oss. Jag är fylld av känslor i så många perspektiv. Det är många budskap som är värda att lyfta. Attityder, inte minst. Att förneka sina barn. Att inte älska villkorslöst som förälder. Det övergår mitt förstånd. Jag KAN INTE sätta mig in i det. Och modet. Modet, att i dessa attityders tid följa sitt hjärta, välja kärleken och leva livet fullt ut. Jag önskar att så många fler vågade göra det idag också. Det är ju svårt med de bästa av förutsättningar. Att göra det då, som homosexuell. Och avslutningsorden säger väl allt om det: Det var de som älskade mest. De av kärlek besatta. Som frosten tog. Jäklar i havet vad vackert.

Jag är lite ledsen att jag inte hann läsa böckerna först. Vem hann det?

Karaktären Paul svarar på frågan, eller rättare sagt, klipper frågan "Om du fick leva om ditt liv..." med det rappa "Du får inte leva om ditt liv. Det är det som är själva grejen." Och det är ju det som är själva grejen. Det du har är här och nu. Ibland blir det oss övermäktigt. Ett sånt ansvar att förvalta att vi inte riktigt mäktar med. Det är lättare att tänka hur bra det ska bli sen. Eller fantisera om vad vi skulle göra om vi faktiskt fick leva om vårt liv. Men att ta ansvar för den här dagen. Att optimera den, i kvalitet och kärlek, Amen. Puh. Lämna, jobba, handla, skjutsa, träna, TV, sova. Frågor på det?

Igår ägnade jag största delen av dagen på att förskaffa mig ett mätbart resultat på en liten del av min livskvalitet. Jag var på Flyg- och dykmedicinskt centrum och gjorde "Den stora hälsoundersökningen". Moaahhhaaa. Herregud. Domedagen, kändes det lite som. Jag har ju inte fått så många resultat än. Ser med spänning (och viss skräck) fram emot kuvertet med "Den stora utvärderingen av provresultaten".
Så här långt kan i alla fall konstateras att synen, järnvärdet och konditionen var på topp.

Många sladdar innanför BHn som bevisade att jag är i samma
form som en frisk, vältränad 20 åring.
(Eller i betydligt bättre form, faktiskt. Men vem vill skryta?
Det kan ju uppfattas vara provocerande.)
#nöjd, som jag skrev på Twitter... fler bilder där.
Jag betänker att jag för ett år sedan hade sådana smärtor i axlar, nacke, rygg
att jag hade problem med att lyfta armarna ovanför huvudet.
Så det blir en #tacksam, också.

Paul. Min nya litterära förebild.
Får man säga att man älskade hans begravning?
Och jag älskar körsbärsblommorna i Kungsträdgården.
Älska, älska, älska mera. Älska fullt ut.

Dagens låt är "Mitt enda liv" i coolaste gospel från Pauls begravning. Inget jag hittar någonstans. Men ni som såg igår har nog inte svårt att återkalla låten i huvudet. Skruva upp volymen!

Nu, några dagar senare, släpper Jonas Gardell låten på Youtube. Håll till godo!

Make the best of your day. Stor kärlek!

Vart tog friheten vägen?

Frihet. Det är nog det jag strävar efter. Är det inte det vi vill ha? Är det det som skapar 40-årskriser? Avsaknaden av frihet alltså. Känslan av att man är låst där man är. Att man kan påverka så lite.

Har man inte frihet på agendan är det lätt att långsamt och varsamt finna sig låst. Inte se vägarna. Bara känna väggarna komma närmare. Den idyll man hade föreställt sig, ställer krav, som man inte kunde förutse. Kanske en insikt i att hus, bilar, äktenskap, lantställe, barn, chefsjobb och allt annat man strävat efter inte innebar den totala lyckan. Kanske upplever man att man blivit av med sin frihet. Kanske totalt.

Huset och lantstället kräver jobb. Mycket jobb. Och slukar pengar. Bilarna slukar bara pengar. Chefsjobbet kräver din tid och gnager i samvetet. Hinner aldrig lägga så mycket tid som förväntas. Och framför allt, någon annan bestämmer i slutändan. Chefen på jobbet. Och barnens skola. Jo, så är det, du kan inte ta semester när du vill, bara på barnens skollov. Familjen får inte heller den tid den skulle behöva. Gulliga familjen har blivit Familjen AB. Vid veckomötet planeras vem som hämtar och lämnar. Skjutsar och handlar. Vem som jobbar sent eller är på jobbresa. Vem fixar det som måste fixas under veckan? Vem hinner träna? Nej, inte den här veckan. Heller. Hinner vi med lite passion? Nej, inte det. Någon sa till mig, idag faktiskt, att många går runt och tror att har man barn och har levt ihop ett halvt liv, finns det ingen passion kvar. Så är det. Acceptera och lev vidare.

Men hörni, det vore ju fruktansvärt om detta var en sanning. Jag tror vi förlorar oss själva, och kanske vår passion, i och med vår upplevda förlorade frihet. Så jag tror på att sträva efter frihet. Göra små förändringar i frihetens riktning. Och framför allt inte låsa in oss hårdare. Jag tror att det här är viktigt, men ack så svårt:

Var icke oumbärlig på jobbet. Se till att delegera. Ge ansvar till dina närmaste medarbetare. Lita på att det funkar även utan dig. Livet på jobbet får inte rämna om du är ledig en stund. Annars kan du aldrig känna frihet, inte ens på semestern.

Ibland i löneförhandlingen (även den med dig själv) förhandla till dig tid och frihet istället för pengar.

Fortsätt göra det du älskar. Bara för att känna livet i dig. Dyk, åk skidor, dansa, lär dig ett nytt språk. Skyll inte på barnen. Du behöver inte försaka det du älskar att göra. Fortsätt.

Lås inte in dig ekonomiskt. Lev inte på din ekonomiska gräns. Det skapar en enorm inre stress. Det är inte viktigt med nytt kök, senaste iPhone 5, större båt, nya festskor. Byt inte till ett större och dyrare hus, bara för att ni kan. Njut av det ekonomiska utrymmet, om det blir större. Visst, det är jättekul. Men det är inte viktigt. Inre lugn och ekonomiskt utrymme att förverkliga sina drömmar är viktigare.

Våga lyssna inåt, finns det något du saknar? Inse att du är värd det. Ha modet att kommunicera vad du vill och önskar.

Om vi är nöjda med oss själva, känner frihet, inte känner oss låsta, inte gör våld på oss själva, inte lever i en kompromiss, då tror jag att våra hjärtan också är mer öppna för passion. Då återstår bara att ge sig hän. För vårt behov av lust och passion är stort. Och viktigt.

Vad tror du? Tror du på att sträva efter frihet?
Min egen helgedom.

Sånt här kan jag tänka på i många varv.
På långa ensamma promenader. På Lidingö. Min kyrka.

Idag kan jag äntligen bjuda er på Le Marcs kanske bästa låt från
nya albumet. (Hela albumet på Spotify från idag!)

Dagens låt:
Peter Lemarc – Min kyrka

Veckan som annars bestått av introduktion av nyanställd på kontoret. (Skapar frihet.)
Mycket yoga och pilates. (Viktigt för att känna livet i sig.) Givande luncher.
(Fyller på med energi.) Renovering av vardagsrum. (Inte viktigt. Men kul.)
Och dessvärre två inställda kompisträffar pga kräksjuka. (Snyft.)

9-17 är inget för mig

Känner ofta stor tacksamhet att jag har sån närhet till havet.
Fullkomligen älskar en morgon med sol och båtar.
Att gå till jobbet en lördagsmorgon i den här miljön gör det så lätt!
I helgen var det dags för Lidingö Mässan. Så alltså, alla som minglade på
Millesgården i torsdags morse, flyttade nu in med sina montrar på Elfvik.
Jo, vi är som en stor hääärlig familj. Entreprenörerna på Lidingö.
Skämt å sido, så ja, lite så är det. Och det gillar vi. (Eller jag i alla fall. )
Vi är ofta varandras bollplank. Värdefulla sådana.

Jens Spendrup håller  öppningstal på mässan. Han säger bland annat:
– Den stora faran för Sverige är att det skapas allt färre nya jobb i företagen. Politikerna talar hela tiden om behovet av utbildning av olika slag, men de talar aldrig om att det behöver startas nya företag. Näringslivet är som kretsloppet i naturen. Det börjar som en liten planta. Sedan växer det och blir större och stabilare men vartefter så når man krönet. Och då kommer nya plantor som tar vid när de gamla börjar bli trötta. Det måste hela tiden fyllas på med nya företag och nya idéer. Vi måste hitta fler som vågar vara företagare. Som vågar prova sina drömmar och idéer på riktigt. Regeringen pratar om att man ska vara anställningsbar, men någonstans ska de anställningsbara också bli anställda. Vi behöver fler som vågar.
Vet ni om en sak? 2/3 av alla svenskar har någon gång funderat på, drömt om, velat, starta företag.
Bara 4 % gör det. Kom igen! Gör det du också, om du drömmer om det.

Lidingö Gymnastikskola - mer än barngymnastik! var vårt budskap.
Vi kommunicerar våra kurser i yoga, pilates, hjärt-lung-räddning
och dykning och får stort gensvar.  Och vilken kärleksboost av feedback från kunder.
Jag är överväldigad och stolt över mina medarbetare.
Bästa kompetensen i montern i form av vår kontorschef, Johanna, och en av
våra huvudledare, Rebecca.

Prova-på-bana på scenen hade vi fyra gånger under helgen.
Här övar en liten mässbesökare på att sortera och kasta.
Goodie-bag till alla barn, som hjälpte oss att visa vad vi gör på våra barnkurser!

Lilla D hjälper till i montern!

En dröm går i uppfyllelse.
Lilla D och Stora B får flyga en liten tur över skärgården.
Mycket kul man kan göra på en mässa.
(Själv var jag 26 år och låg skadad och vindpinad på en otillgänglig
alptopp i Frankrike när jag fick flyga helikopter första gången...)

Jag har även hunnit med att hålla i ledarutbildning tillsammans med Johanna i helgen.
Mina engagerade medarbetare, sen fredagskväll på kontoret.
Föreläsning om våra värderingar, diskussioner och
administration inför nya kursstarter nästa vecka. Och mycket sushi!

Dream Team.
Fortsatt utbildning söndag kväll. Här går vi igenom vilken pedagogik och metodik
man bäst väljer när man instruerar femåringar i regellekar.

Vi finslipar voltteknik och diskuterar passning.
Så. Nu är vi redo för ny kursstart imorgon. Bring it on!

En lång och lyckad helg till enda. Att vara entreprenör är sannerligen inget 9-17-jobb. Men det bästa jobb jag kan tänka mig. Imorgon är det nystart och även en nyanställning som börjar på kontoret i morgon bitti! På kvällen ska jag träna tre gymnastikgrupper. God natt från en mycket stolt arbetsgivare! Stolt över sina medarbetare. Och stolt över mig själv. Är det också provocerande?

Softar av kvällen med Jack Johnson. Tänker att bygga företag gör man together med medarbetarna och med massor av passion. Man måste älska det man gör. 

Jack Johnson – Better Together

Ett uns av fukt - check.

Rapport från det professionella fasadminglet.

Min frukostdate.
Jaha, ja, jo, jag fick dela honom med alla entreprenörer på ön.
Men vilken själ! Läskpappret stod redo för Malik Bendjelloul.
Sippade kaffe, mumsade ostrullar och lyssnade.
Absolut check på ett uns av fukt.

Malik berättade fängslande om sitt livs projekt. Att göra dokumentärfilm om den, i Sydafrika, legendariske sångaren Rodriguez från USA. Han blev en ikon under apartheidrörelsen genom sina två album han givit ut i början av 70-talet. Än idag mer känd än Elvis Presley. Rodriguez själv levde helt ovetandes om detta på andra sidan Atlanten. Efter att inte ha fått "det stora genombrottet" i USA med de två albumen gav han upp. Dödade sin dröm. Begravde den långt in i garderoben. Och jobbade som rivningsarbetare. Som ni förstår. Ungefär här får jag stort knip i hjärtat.

Ett australiensiskt skivbolag köpte rättigheterna till albumen i mitten av 70-talet, då alla ex tagit slut. De sålde platina i Sydafrika. Den stora succén nådde aldrig Rodriguez. Man försökte spåra honom, men då rykten om hans dramatiska död spreds, trodde man på dessa, och ingen försökte längre ta reda på vad som hänt Rodriguez. Förrän två fans tyckte att det var märkligt att det fanns flera olika storys om hans "död" och började nysta i det hela. Det är den här spännande resan som det svenska filmteamet har dokumenterat. Hur man sedan hittade Rodriguez. Tog med honom till Sydafrika. Där han fick möta sina fans. En första konsert. Mötet mellan 5000 själar som aldrig kunnat drömma om att den man, vars musik betytt så mycket, plötsligt stod framför dem och mannen, som gav upp sin musikkarriär och jobbat som rivningsarbetare i alla år, som inte förrän i det ögonblicket han möter de 5000 själarna, inser att han är älskad av ett helt land. Det är ok, nu får man gråta.

Rodriguez gav ut albumen Cold Fact 1970 och Coming from Reality 1971.

Jag vet att flera av mina entreprenörkollegor tog tunnelbanan direkt till hufvudstaden och satte sig i biosalongen redan idag. Jag lovar, jag ska se den här filmen. 

Filmen heter alltså Searching For Sugar Man.

Malik berättade, med fötterna på jorden, om sin resa att vara entreprenör
och projektledare för filmprojektet, som var sååå nära att inte nå sitt mål.
Hur han vände på kronorna, fick lära sig en rad nya färdigheter, som han
inte hade råd att ta in underkonsulter och experter inom (så är det att vara entreprenör)
och hur han slutligen baxade projektet i hamn. Efter att inte haft lön de tre sista åren.
Men belöningen kom.
Jag kan inte rabbla alla priser filmen har fått, försäljningssuccé i land efter land.
Jag känner mig ganska säker på vem som sommarpratar i nästa Sommar i P1.

Sydafrikanerna hade rätt. Hela tiden. Fyra på Billboardlistan just nu.

Rodriguez – I Wonder

Rodriguez – Crucify Your Mind

Nakenmiddag, anyone?

Satt på kontoret i början av hösten och funderade på vad jag ville. Egentligen. Vad jag behöver för att nära min själ. Kom fram till att jag behöver skapa möten. Jag behöver utvecklas. Jag har ett behov just nu av att lyssna. Och dela. Mina sinnen är vässade. Min själ står redo att ta emot. Som ett läskpapper i väntan på fukten. I väntan på såna som sommarpratarna och deras likar. De som vågar ge. De som står nakna inför sig själva och har modet att dela. Jag gjorde en lista.

Har du sett TV-progmmen med Sommarpratarna? Där de träffas över en middag. Fem sommarpratare som inte känner varann. De språkar någon timme om det, som de valt att dela med sig av i sitt sommarprogram. Samtalen blir djupa. Deltagarna blir ofta helt tagna själva av mötet. Euforin och tacksamheten över att få har varit med lyser igenom rutan.

Egentligen är det ju så lätt. Varför är det fult (är det?) att öppna sig? Varför har vi lärt oss att hålla så hårt på garden? Varför ställer vi bara frågor som, "Vad jobbar du med då?", "Hur gamla är dina barn?" och "Var bor du någonstans?" och "Ska ni åka någonstans över jul?" när vi träffar nya människor på en middag. Varför vågar ingen fråga: "Vad längtar du efter?", "Vad tycker du har varit din svåraste utmaning hittills?", "Trivs du med det du gör?".  Och vågar lyssna på svaret. Nej, så kan man ju inte säga, det är som att gå in på minerat område. Alltför personligt och påträngande. Fel sida om comfort zone. Svaret kan ju dessutom landa i mina händer som en het potatis, hur ska jag hantera det?

Kanske skulle man fixa "Sommarpratsmiddagar", små intima middagar, där man liksom är beredd på att hänga av sig fasaden i hallen? Fast man inte känner varann. Rakt på kärnan. Naket. Skulle det funka tror du? Jag menar, innerst inne. Det är ju det här så många vill åt. Men det är "big no no" att ställa djupa frågor eller vara öppen. Fasaden är helig. En nakenmiddag, helt enkelt.

Betar av min lista på intressanta människor, seminarier, kurser, konserter och andra sammanhang där jag vill vara med och har bokat. Arenor, där jag tror jag min själ kan få sig ett uns av fukt. Ni vet, ibland blir man förundrad när man träffar nya själar. Jag älskar att bli förundrad. Då känner jag att livet är på riktigt. Men det är sällan någon drar av mig ett filter och river min fasad. Alltför sällan någon vässar mina sinnen. Men det händer. Och när det händer. Är det värt allt. Men ingen nakenmiddag. Än.

Dinner, utan fasad. Anyone?

I morgon bitti. Företagarfrukost på Millesgården. Professionellt fasdmingel. Jag käkar pålägg och dricker kaffe. Men många, många, intressanta själar. Kan leda till luncher bakom fasaderna.

Lisa, hon är faktiskt genialisk, poetisk, naken och en sån som jag skulle vilja ha med på Nakenmiddagen. Och du? Vill du vara med?

Lisa Ekdahl – Med Kroppen Mot Jorden - New Version

Jag tänker magic moments

Ibland känns det som om jag har bomull i huvudet. Känner du också så ibland? (Självklart väääldigt sällan jag känner så. Men just nu. Ja.) Inser att det är åtta veckor på dagen kvar till vi lämnar Sverige för en lång vinter i Thailand. För tredje gången. Försöker landa i känslan. Det känns faktiskt svindlande, omtumlande och märkligt. Det är så oerhört mycket som ska funka för att det ska gå att genomföra, att jag aldrig riktigt tror på det, förrän jag sitter på planet. (Ehhh, våra resor dit har ju varit en fars varje gång, så jag ska väl säga, förrän jag når Koh Lanta. Det borde vara närmare en riktig beskrivning.)

För jag skyller inte bomullen i huvdet på att jag är förkyld (jag är ju i princip immun, så hur skulle jag kunna vara snorig?). Eller på att höstmörkret gör mig deprimerad (jag är ju så satans positiv, så den gubben går inte). Eller på att jag har hundra osorterade tankar i huvudet och alldeles för mycket på agendan (Balanserad, sa Bill. Balanserad var ordet, sa Bull). Jag menar, skulle jag skylla på något skulle jag ju vara ett offer. Jag är ju en ledare... Och dessutom håller jag på med någon utmaning om att inte klaga på  en hel vecka. Tror det är någon dag kvar. Så inget gnäll!

Vacklar lite idag känner jag. Har det varit några carbs som har nästlat sig in utan att jag märkte det?

Bläddrar i bloggen. Det är faktiskt en av de bästa sakerna, för mig själv, med bloggen. Tankar på pränt. Det förändrar mitt liv. Att manifestera. Tankar, visioner och drömmar. Så blir de en del av Vägen. För mig.

I oktober 2008, för ganska precis fyra år sedan skrev jag så här: Men snart byter vi miljö, snart byter vi jantelag mot buddism och 200 kvm mot 80, och höstrusk mot tropisk hetta. Mycket av det vi ägde är 1) sålt på Blocket 2) lämnat till Röda Korset 3) slängt. Vilken befrielse bara det, feng shui!

I oktober 2010, för två år sedan: Många undrar hur det är möjligt att åka iväg i flera månader. I grunden handlar det för oss om en drivkraft som bottnar i en insikt om att livet bara levs en gång (och ingen vet hur länge) och att ge varandra modet att lyssna inåt, vad man känner i hjärtat. Vad man själv har för behov och vad man vill uppleva tillsammans som familj. Med en gemensam vision om vad som är viktigt för oss har vi jobbat hårt för att skapa de förutsättningar som krävs för att göra det möjligt. En av förutsättningarna är i vårt fall fantastiska och ansvarsfulla medarbetare. Men också att vi har riggat för att kunna jobba på distans.

Sen tror jag att varje gång var och en bejakar sina behov, små som stora, kommer vi lite närmare vår eget inre, och vi blir också bättre på att närma oss andras inre. Vid förra vistelsen på Lanta lärde vi känna många modiga, fantastiska människor som var bra att följa sina hjärtan, det var inspirerande och har fört oss vidare på vår egen resa genom livet.

Oktober 2012: Jäklar i havet. T minus åtta veckor. Osorterade tankar som inte får något fäste. Borta, hemma, här och där, djup, hjärta, magi, kaos, saknad, oro. Men så tänker valhaj. Snälla valhaj, kan vi inte ses igen? Ni vet, ibland vill man bara uppleva det mest fantastiska, bara en gång till. Snälla, snälla valhaj. Och jag tänker nya spännande möten. Med modiga, intressanta, inspirerande människor. Jag tänker magic moments.

Dykarmamma + Valhaj = Sant
Magic moment. Bara en gång till! Please.

Åkejra, grottorna på Koh Ha. Ni är också fina.
Dessutom vet man var man har er.  Tryggt, men ändå fantastiskt.

Soluppgång från båten. Vardagsmagi. På Lanta.

T minus 8 veckor. Sen är jag i vattnet.

Given låt idag också. Min absoluta Thailands-favvo. Lantas signaturmelodi. Doo doo doo, med Job2do. Hört dem live ett antal gånger också. Från vår terass. Magic moment. Fokus. Check på allt annat bara..? Bomull i huvudet.

Vågar du blotta dig?

Igår såg jag musikalen Jesus Christ Superstar. Med Ola Salo som Jesus. Föreställningens största behållning, var dock Judas, som spelas av Patrik Martinsson (på knä nedan). Själva essensen i musikalen handlar ju om att bli förrådd. Förråd av någon man öppnat sig totalt för. Av den man trodde man kunde lita på med sitt liv. 

Att blotta sin själ och leva utan fasad. Hur fan gör man det? Vågar man det? Har vi alla en fasad? I olika skepnad i våra olika roller? Ibland kanske man har en fasad så cementerad att man faktiskt har tappat bort sig själv. Vem är jag egentligen? Vem var jag innan jag började spela den här rollen? Rollen som hustru och mamma i det fina huset? Vi ser ju så vansinnigt lyckade ut. Vi har det ju så BRA! Vi kör Porsche Cayenne. Vi åker på schysta semestrar. Vi har ett galet trevligt umgänge, eller hur älskling? 

Vi spelar rollerna SÅ bra! Så bra att vi fortsätter spela rollerna innanför väggarna. Spelar så vi nästan tror oss själva. Men bara nästan. För någonstans där inne, VET man när man inte är sann mot sig själv. Det ligger och skaver. Har vi inte alla ett behov av att nå ända fram, hela vägen in? Vad händer när vi undertrycker det behovet?

Kanske spelar vi rollerna också för att vi är rädda. Livrädda att bli förrådda. Om vi blottade vår själ. För vad är det värt?

Vad får vi tillbaka när vi lägger ner spelet? Och låter någon komma nära. Riktigt nära. När vi vågar sätta ord på våra innersta tankar och drömmar, inför någon, utan rädsla för hur det landar. Utan förbehåll eller filter. När vi har modet att öppna den innersta dörren till själen och lämna nyckeln ifrån oss. I någon annans förvar. Är inte det själva meningen? Är inte det någon slags Nirvana? Styrkan i känslan i det man upplever där och då, när man vågar, är så mycket coolare, när man vågar låta dörren stå öppen. Men fallet när man blir förrådd...

Sårbart. Eller hur? Fast kanske är det först då som alla vägar ligger fria. Alla pusselbitar faller på plats. Och den där äkta lyckan blir nåbar. För om vi inte vågar låta dörren stå öppen, tror jag att vi missar så mycket. Missar möjligheten att bli den bästa versionen av oss själva.

Dagens låt är given. Först originalversion, sen den svenska översättningen, Göta Lejon-versionen.

Stor kärlek!

Cast Of Jesus Christ Superstar – I Don't Know How To Love Him - UK 1996 / Musical "Jesus Christ Superstar"

Åsa Fång – Hur visar jag min kärlek? (I Don’t Know How To Love Him)

Det stora kost-inlägget

Frågorna hopar sig från er. Ni är nyfikna och vill veta mer. Själv har jag tvärtom varit lite rädd att jag låter som värsta LCHF-missionären. Och ja, jag är ju som frälst, eller låt oss kalla det övertygad och överbevisad. Men framför allt: jag MÅR SÅ BRA! Ni som undrar är ju själva bl a kostintresserade, matbloggare, läkare och träningsfreakar. Det gör mig glad.

Vad äter jag, vad äter jag inte, vilka effekter ger det? Undrar ni.

Ok, det jag nu skriver är mina egna upplevda effekter och sådan kunskap jag läst mig till och tagit in på föreläsningar etc. Jag utger mig INTE för att vara någon slags expert. Jag är inte slav under just begreppet LCHF, jag har lyssnat på många som förespråkar hälsosam mat och självläkande kost, men i princip är det ju LCHF, dock har Sanna Ehdin pratat om kost för självläkning, långt innan LCHF var ett begrepp. Och varken Sanna, eller jag, förespråkar galet mycket fett. Det handlar mer om ett holistiskt tänk runt hälsa, där kosten så klart är en stor och viktig faktor. Kanske plattformen för att vi ska ha energi att ta tag i alla andra delar som får oss att må bra.

Det man undviker i LCHF är socker och stärkelserik mat. T.ex. sädesslag, potatis, ris, majs, rotfrukter, frukt och, så klart, socker. Det finns kolhydrater i andra grönsaker, och dessa äter man normalt av. Och ja, man ökar på fettet, det naturliga fettet. Kroppen behöver fett, kroppen mår bra av fett, och när man drar av på kolhydrater som bränsle, behöver man öka det andra bränslet, fettet. Protein äter man som vanligt, men tränar du mycket bör du, som alltid, tillföra mer protein.

Det handlar alltså om naturlig, bra, färsk, riktig, äkta vällagad mat. Fisk, kött, grönsaker och mjölkprodukter, nötter, ägg etc. Inget hokus pokus, inget att vara skeptisk till. Skeptisk till vad då? Att inte äta pannkaka?

Jag vill börja med fördelarna med att skippa carbsen. 

Först måste man ha den enkla kemin och biologin klar för sig. Grundskolan. Kolhydrater är bundet socker, samlingsnamnet för socker, stärkelse och kostfibrer. När kolhydrater spjälkas i kroppen blir det rent socker och blodsockret går upp, insulinproduktionen går igång. 

Höjd energi

När jag skippade carbsen blev jag ganska direkt mycket piggare, det är en avgörande skillnad på vilken energi jag har nu, mot förr. Till att börja med vaknar jag pigg. Tidigt. Förr var jag alltid ett trött vrak på morgonen. Tidigare fick jag ofta värsta eftermiddagsdippen, trött, trött. Händer aldrig nu. Jag är full av energi alla vakna timmar. Somnar inte framför tvn. Det betyder att jag har fått fler timmar på dygnet och att jag kan nyttja dem bättre. Det gör att jag kan vässa min prestationsförmåga, på alla plan, i alla mina roller. Man blir lite vassare helt enkelt.

Jämt blodsocker

Energin hänger så klart ihop med att man slipper stora boldsockersvängningar. Ett blodsocker som åker bergochdalbana, tär på kroppen. Både på de inre organen, men också på ditt humör, din koncentration, ditt sug efter mer socker. När blodsockret är i tårna blir du kanske lite mat-arg? HUNGRIG, mat NU, tack! På LCHF håller man sig mätt längre, har ett jämnare blodsocker och suget och hungerkänslorna försvinner. Du får det lättare att vara mer balanserad, både i kropp och sinne.

Beroendet

Ja, det är faktiskt så att socker är vår vanligaste drog. (Moohaaahh, nu kanske du blir skeptisk?) Det stimulerar faktiskt samma belöningscenter i hjärnan som amfetamin och alkohol. (Nisse Simonson, är jättebra på att förklara detta, länk nedan.) Helt sant. Många, många av oss är sockerberoende. Det är därför du kan döda för en macka. Eller inte kan motstå chokladkakan, eller inte kan tänka dig att leva utan smågodis. I know. Jag har varit där. Jag kunde gå som i trans till kylen på kvällen och bre en, två, ja, varför inte tre mackor, till kvällstet. Sugen! Nu är jag mätt och nöjd, och behöver inte ignorera något sug. Jag är nöjd på riktigt. Det är en befrielse. Någon slags oro i kroppen som släpper. Vilket gör att jag fått bättre fokus, som en bonus.

Det inflammatoriska sambandet
Mycket visar på att kolhydraterna, eller kanske framför allt vete och socker, har ett samband med inflammationer i kroppen. Det har också visat sig att de som skippar kolhydraterna både blir av med långvariga inflammationer och infektioner, men också upplever att de får färre infektioner och, när de väl blir infekterade, upplever det mildare. Detta skriver jag under på! Jag hade inflammationer i leder och muskler, jag åkte på streptokockinfektioner på löpande band, blev aldrig riktigt frisk. Lite småskavanker. Alltid. Träningsavbrott på träningsavbrott. Jag blev av med stelhet på morgonen, jag blev av med huvudvärk och inflammationer i muskler och senfästen. Och jag har varit betydligt friskare det här året än tidigare. Alltså även innan jag var så himla sjuk förra året i denguefeber.

Träningsfördelar
Genom att inte bli sjuk eller få muskelinflammationer, har jag kunnat träna utan uppehåll i ett helt år. Det är unikt. Och när man får göra det, är det lättare och roligare och träna. Då kommer också resultaten. Det blir en positiv spiral. Men jag har även märkt att jag har byggt muskler på ett helt annat sätt. Jag får inte mjölksyra lika tidigt. Jag är mer uthållig och min kondition har förbättrats. Jag återhämtar mig på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare. Jag tränar varierat, styrketräning, spinning, yoga, pilates etc. Allt fler högpresterande idrottare går över till LCHF. Man talar om "den naturliga dopingen".

Viktnedgång
En biverkning blev att jag tappade i vikt. Skämt å sido, jag ville gärna gå ner några kilo, men det var inte mitt primära syfte när jag la om kosten. Det tog tre månader innan det hände något på vågen över huvudtaget. Gissar att det tog så lång tid för min kropp att ställa om. Eller att jag faktiskt fick i mig kolhydrater... trots allt. För i början tillät jag mig att äta t.ex. ett par Fin Crisp till teet på kvällen t.ex. Men sen tappade jag de där önskade kilona ganska lätt, det tog ytterligare 3 månader.

Hur funkar det?
På protein och fett blir du mättare och håller dig mättare längre. Du har en jämnare blodsockernivå och blir inte dödshungrig plötsligt. Se till att ha bra råvaror hemma, mjölkprodukter med naturlig fetthalt. Ät till du är mätt, och jag lovar, suget försvinner och plötsligt märker du förändringen. Du kan äta gott och äta dig mätt och mår så mycket bättre. Vad är haken? Undrar du. Det finns en massa missförstånd att ta död på. Vet inte om jag sak ta det just nu, det blir ett annat inlägg.

Vad äter man?
Frukost: Ägg och bacon, tomater och kaffe eller turkisk yoghurt med min egen LCHF-müsli. Eller kokta ägg och fröbrödsmacka.
Till lunch och middag är det inget konstigt. Kött, fisk, skaldjur och grönsaker, gärna med goda såser. Använd inte lättprodukter, eller sådana som heter matlagning- eller mellan-. Använd naturliga produkter, grädde, crème fraishe, keso, majonäs, turkisk eller grekisk yoghurt, och ägg, massor av ägg. Som snacks har vi alltid hemma: dessertostar, serranoskinka, oliver, svamp, nötter. Mörk choklad kan du unna dig ibland, minst 70 % kakao. Ett glas vin då och då! Jamen ni hör, allt är gott! Värsta lyxen.

Vad låter man bli?
Släng ut alla lättprodukter och allt som är sötat, släng ut margarin, köp istället natruella, naturliga alternativ. Låt bli allt bröd, pasta, ja, mjöl över huvudtaget. Socker, så klart, dvs avstå alla desserter och bullar och godis. (Men du får ju äta ost och vin! Mycket bättre!) Låt bli ris, majs, potatis och rotfrukter, som ju i princip ÄR stärkelse. Frukt innehåller dessvärre mycket fruktos, fruktsocker, spara det till lite gojibär i müslin, eller färska bär med grädde som dessert, bär som har så mycket annat nyttigt. Juice går alltså också bort. Och du sorry, öl går bort. Öl är som att dricka limpa, för att citera... någon.

Gårdagens middag: zucchinispagetti med köttfärssås, parmesan, tomater.
Inget hokus pokus!

Fuskar man hela tiden är det ju inte mycket mening. Så låt bli och låt effekterna komma! Du kommer efter ett tag känna att det är verkligen ingen uppoffring!

När det gäller begreppet LCHF, så väcker det så många missförstånd. Och som sagt, de stora holistiskt inriktade hälsoledarna, har förespråkat low carb food så mycket längre än begreppet ens funnits, så det är inget nytt. Det är hälsa.

Inga låtar, bara länkar idag:

Andreas Eenfeldt - Läkare  Skrivit boken Matrevolutionen, driver bloggen Kostdoktorn.
Sanna Ehdin - Dr i Immunolog, författare, hälsoinspiratör, holistiskt helhetsgrepp om hälsa.
Monique Forslund - Kostrådgivare, montessoripedagog, tränare, har skrivit boken LCHF för hela familjen och driver bloggen Lifezone.
Nisse Simonson - Läkare, läs hans artiklar, handlar inte i huvudsak om LCHF, han förklarar det inflammatoriska sambandet, vikten av att hålla jämt blodsocker och D-vitaminets roll för hälsan, hur sockret triggar samma belöningssystem i hjärnan som amfetamin, bl.a.
Jonas Bergqvist - Kostrådgivare, sjukgymnast och träningsexpert, har skrivit boken LCHF & Träning - är du intresserad av träning och bättre träningsresultat, läs den här boken!
Jonas Colting - Kör Ironman på LCHF, I say no more :-)
Björn Ferry - läs boken Ferry Food, om Björns kostomläggning inför OS, om du är intresserad av att få bättre träningsresultat!

Poppade det upp en massa frågor nu? Ställ dem i kommentarsfältet, så kan vi hjälpas åt att bena ut alla funderingar.

Själv har jag bokat "Den stora hälsoundersökningen" senare den här månaden. DET blir spännande!

Ps. Tredje dagen på utmaningen. Inget gnäll! Kram och massa kärlek! Ds.