Knyter en positiv rosett runt säcken

Idag ska säcken knytas. Idag ska jag sätta punkt. Punkt för en höst som jag målmedvetet fyllt med positiva grejor som seglat förbi. Jag sätter punkt genom att lyssna på förskolans luciasånger på morgonen. Beta av de sista todo:sen på kontoret. Och avslutar med Eva Dahlgren på Cirkus och en helkväll på Gondolen.

Hoppas hon har långa snack mellan låtarna.
Gillar hennes funderingar och klokskap.

Imorgon bitti sätter jag mig på flyget till Las Palmas tillsammans med kontorschef Johanna för att planera upp januaristarten på gymnastikskolan. Lägga schema, göra grupper, planera utbildningar. Och för att boosta lite Spanien. Mitt älskade Spanien. Lite saffran och skaldjur. Lite tinto och tapas. Få utlopp för att prata spanska så det smattrar. Lite check på det hjärtat längtar efter. Så det går helt i linje med positiva grejor. Målmedvetet.

Las Palmas, Spaniens sjunde största stad, är ett mini-Barcelona. I like!

Olle Ljungström – Eviva Espana

Börjar. Få. Koll. På. Läget.

Inventering av dykutrustning i går.
Det blev 37 kg utrustning som ska checkas. Reggarna i handbagaget! 

Min resväska börjar också bli klar. Det trodde jag knappt.
Böcker är inte prio, men jag vill så gärna ha med vissa.
Munkens hemliga brev ska med, före pepparkakorna (som inte gagnar mig, hehe).

Lyssnar på Duran Duran på högsta i min ensamhet när jag packar och dansar ohämmat mellan varven! Å det känns bra.

Duran Duran – The Wild Boys - Wilder Than Wild Boys Extended Mix

En femmas dilemma

Att gå i femman. Verkar vara ganska tufft. I veckan hade jag möte med Stora B:s alla lärare och gick igenom allt som hon nu ska hinna göra på fem månader.

Europas alla länder, medeltiden, Gustav Vasa, världsreligionerna, regering, riksdag, kommuner och landsting och politiska partier, ordklasser, skiljetecken, förkortningar, skriva sagor, faktatexter, hålla föredrag, nyhetsbevakning, artiklar, referat, engelsk grammatik, Harry Potter på engelska, it-kunskap, en ny matematikbok (så ny att den får skickas). Människokroppen, fysiologi, astrologi, labbrapporter. Miljö. Två veckor kommer ägnas åt drillning i gamla nationella prov - osäkert om dessa kan bifogas... vad säger regelverket?

Här kommer ett litet, litet utdrag ur den långa kravspecen från bildläraren: Samtal och analys av reklam- och massmediabilder, dito av konstbilder och parafras av konstbild i olika tekniker. Analys av arkitektur, arbete med hus som uttryck. Sen lämnar jag teknikerna i lera, film, blyerts, kol, kroki och färglära därhän. Förstår att hon kommer ligga efter. I bild.

Specen från musikläraren är lika ambitiös, men där kan vi nog matcha. Jag blir tagen av allt de ska trycka in i de små redan överhettade hjärnorna, fast det här är ju bara kul: grundackord på gitarr, grunderna i keyboard, dur, moll, notvärden, hur man bygger upp en låt, vers, refräng och coda. Skapa musik i och behärska programmen GarageBand eller Cubase. Även kul kan bli övermäktigt när det blir för mycket.

Den här femman ska få lite balans i livet genom att ta dykcert (fysiologi, idrott och hälsa), ta jonglering med poijer till en ny nivå, med eld (äntligen!), träna thaiboxning (idrott), skänka mat till munkarna, höra böneutrop från minareten (världsreligionerna), se hur barn på barnhem i Thailand har det (SO). Utforska Bails filosofiska kvarter i Ubud (geografi och filosofi) och simma med delfiner och förhoppningsvis valhaj (biologi). Fingers crossed.
Bättra på thailändskan, prata engelska (språk), få nya vänner (EQ), förstå sig på sopsortering och lära sig vikten av att vi måste värna om världshaven (miljö). Och hur man dissar restauranger som serverar hajfenssoppa!

Det är väl inte för inte som eleverna i "Vi i femman" imponerar på oss. Att det nya programmet "Kan du slå en femteklassare", visar hur mycket man har top of mind i just femman. Herregud, inser ni hur lite man minns från femman... (Det mesta är ju glömt redan i sexan, så det gäller att ha de där programmen just i femman.) Inser ni hur de nu lägger in en extra växel och börjar dra ifrån? Inser ni att det finns en fara i att lägga press på femmorna, och redan nu skapa en grundstress och prestationskrav. Den viktigaste rollen som förälder känner jag är att ge femman perspektiv på livet, balans i själen och tycka de är fantastiska. Inser ni en femmas dilemma?

Vad minns du själv från året du gick i femman?

Jag gick i Skärsätra skola på Lidingö, hade en sträng och traditionell lärarinna från Kalmar, som sjöng opera och inte gav utrymme för några "fasoner". Jag fick inte sjunga med resten av klassen. För hon ansåg inte att jag höll ton. Långt ifrån GarageBand på Macen... Jag fick rita när de andra sjöng. Och läsa dikter i luciatåget, inte sjunga så att jag förstörde! Minns att hon högläste Narnia-böckerna, jag kan fortfarande minnas vilka bilder det skapade i huvudet och vilken magisk stämning det blev i klassrummet, där vi satt vid våra bänkar, en och en. Och att vi fick skriva diktamen med bläck i skrivstil. Vi drillades i multiplikationstabellerna, jag tränade som en galning och var snabb som fan. Jag hade syslöjd och sydde en seglarsäck, som vi idag har ärtpåsar i på gymnastikskolan. Fantastiskt.

Jag började med gymnastik när jag var 11 år och gick i femman. Det blev mitt liv. Det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att det nästan inte är möjligt idag. Men med det i minnet, tar vi, när vi kan, emot nya 11-åringar på gymnastikskolan. Jag red, tävlade i hastighetsåkning på skridskor, dansade klassisk balett och började mitt friluftsliv och äventyrsbana med spökvandring på Sörmlandsleden med fritidsgården. Kåsan och fantastiska minnen har jag kvar.

Nu packar jag ner kilon med skolböcker och känner mig trygg och förvissad om att den här femman kommer ha check på allt när april lider mot sitt slut. Hon ska ju gå i den bästa skolan. Lilla Svenska skolan på Koh Lanta. (Stort OBS, båda skolorna på Lanta är exceptionellt bra!) Vi ser fram emot morgonsamling i salhan varje måndag, hissa thailändska flaggan och sjunga Thailands nationalsång.

Och en hälsning till lärarna i Torsviks skola. Don´t you worry bout a thing.

En extra varm hälsning till syslöjdsläraren som inte hunnit lämna in sin spec. Syslöjd på Lilla Svenska skolan.

Det gör ont att säga farväl

Sista lunchen med Ann. Sista lunchen med Petra. Sista lunchen med alla. Sista företagarfrukosten. Sista tjejmiddagen. Sista spinningpasset. Sista utvecklingssamtalet på förskolan. Sista schampoflaskinköpet. Check.

Några sista saker kvar. Några dagar kvar. Några viktiga möten och farväl kvar. Några som kommer göra ont.

Allt bli så tydligt. Jag säger hej då och får långa härliga kramar. Men jag KÄNNER inte så mycket. Hjärnan har fullt upp. Förnimmer svag doft av rök. Kommer det från öronen? Jag har dålig kontakt med kärnan just nu. Och en axel som gör att jag avstår yoga. När jag behöver den som bäst.

Alla barnens saker är packade. Reseapotekt, det lilla man faktiskt behöver, ligger i högar på diskbänken. Dykutrustningen har torkat. Redo att packas. Hur jag ska lyckas packa mina egna saker har jag inte klurat ut. Eftersom jag ska på konferens till Las Palmas INNAN jag ska till Thailand. Har lagt lite sporadiska högar med sommarkläder på golvet.

Man kommer inte på vad man har glömt.
Förrän man kommer på vad man har glömt.

Ibland undrar jag. Är jag dum i hela huvudet som åker till Thailand igen och utsätter mig för risken att få denguefeber. Igen. Och utsätter mina barn för det. Jag får frågan vid de flesta "sista luncherna". Är jag inte orolig? Men paketerar den (både frågan och oron) metodiskt i en skokartong och lägger in i garderoben. På min gravsten ska det stå "Jag har levat". Packar myggmedel, långa byxor, skjortor.

Jag VET att jag kommer känna lugnet när jag väl kommer dit. Att jag kommer känna mig hemma. Att jag kommer känna mig religiös när jag tömmer luften ur dykvästen första gången och långsamt sjunker mot 20 meter. Att första mötet med en sköldpadda kommer få mig att gråta i masken. Att jag kommer till min rätt när jag får använda mina språk. Att det ska bli fantastiskt att återse gamla vänner. Att jag kommer träffa så många nya intressanta människor och berikas med så många djupa samtal. Och ha tid. Att jag kommer närmare kärnan. Att jag mår bra av att se buddhistmunkar åka moppe. Att jag kommer känna mig som världens lyckligaste mamma när jag ser mina barn hoppa i vågorna med världens största leende, eller somna på thaimassagen efter skolan. Den bästa skolan. Inga skor, ingen tvätt, ingen matlagning, ingen bil, inga rutor att skrapa, bara tuktuk och vinden i håret, inga överdragsbyxor, inget hallkrig. Jag vet, och jag är trygg i det. I vetskapen. Fast just nu kan jag inte känna det.

Just nu känner jag bara att jag kommer sakna att dricka kaffe med mina medarbetare och att träna mina gymnaster. Att jag vill vara på landet och låta brasan spraka. Att jag kommer längta efter skidåkning. Att jag kommer sakna ost och vin. Att jag vill att min mamma ska fira jul med oss.

Vad betyder det här då? Är det inte lite förmätet att inte vara galet nöjd och sprudlande lycklig och enbart fylld av förväntan när man ska bo i paradiset hela vintern? Är det en lätt bris av påminnelse om att man inte ska tro att livet är en räkmacka? En påminnelse om att ta fram listan av tacksamhet? Att det är meningen att man ska ha lite ågren när man ska uppfylla en dröm? Annars skulle man inte uppskatta att man vågade hoppa... man skulle liksom bara gå runt och uppfylla drömmar till höger och vänster. Om det inte fanns motstånd. Hur skulle det se ut?

Kanske. Just nu är det mest bit ihop och beta av. Och jag vet. Ilandsproblem. Smärtsamt medveten. Jag kanske borde skämmas?

Puss och kram. Ja tack, fortsätt krama mig hårt och länge när vi säger farväl.

Och så kommer natten...

Miss Li – Här kommer natten

Livet är inte ett problem som ska lösas, utan en verklighet som ska upplevas.

Rubriken är ett citat av Sören Kirkegaard och introduktionen på den föreläsning jag var på i helgen. En liten intim föreläsning om ACT, Acceptance Commitment Therapy. Mycket intressant, som ni förstår. Metoden ACT kan beskrivas kort som tredje vågens KBT, där man jobbar med acceptans, värderingar, och mindfulness, för att göra livsförändringar för att må bättre och leva det liv man önskar.

Det var min fina vän, Åsa, som också är distriktsläkare, som hade bjudit in sin vän, ytterligare en Åsa (Sjöwall), som håller kurser i ACT, och några få intresserade själar. Vi fick ett axplock och essensen av ACT på en knappa fyra timmar lång föreläsning. Tiden flög. Jag tog inga bilder dock, då mobiler inte var tillåtna. Klokt.

Mikroversionen. Vi styrs till största del av våra tankar. Tankar som vi skapar själva i huvudet. Tankar som inte behöver vara sanningar. Utan just tankar. Det finns dem, många av oss tror jag, som tenderar att lägga negativa värderingar i tankarna. Man kanske förutsätter saker i huvudet, som vi egentligen inte vet kommer inträffa, kanske anammar våra rädslor i tanken, för att vi inte vågar möta dem i verkligheten. Så när vi står inför ett val, väljer vi inte alltid det som skulle utveckla oss mest, det som skulle göra oss gladast, det som skulle skapa tillfredsställelse. Utan pga våra föreställningar, som just bara är föreställningar, i vårt eget huvud, sätter vi istället upp hinder för oss själva och väljer en annan väg, än den som skulle utveckla oss mest.

Genom att jobba med acceptans, dvs att acceptera det vi inte kan förändra, att lära oss att leva med det, UTAN att älta det, utan att låta det dra negativ energi, kommer vi enklare vidare i livet, utan att fastna och stå och klafsa i geggamojan.

Parallellt med det måste vi dra upp vår livsriktning, vägen. Vad är viktigt för att man ska må bra, vilken typ av liv vill man leva, vilka vägval behöver jag göra för att leva det livet. Oavsett vad jag TROR att andra kommer tycka om det. Det har ju faktiskt ingen betydelse. Eftersom det är mitt liv vi pratar om. Att rita upp vår livskompass och lägga en kurs i rätt riktning.

Sen det många missar i dagens tempo. Tid för återhämtning och reflektion. En helt avgörande del av livet för att må bra och kunna utvecklas i rätt riktning. Sömn, vila, fritidsintressen, egentid, medveten närvaro, eller varsevarande, som jag skrivit om förr.

En av de konkreta metaforerna vi gick igenom handlar om att vi kanske har någon, eller någon händelse, i vårt förflutna som suger energi. I hjärnan. Det liknades vid en stor metkrok. Vi har helt enkelt krokat fast i det och låter vår hjärna fortsätta älta. Det här tankesättet tycker jag är väldigt tydligt och bra. Jag lånar rakt från materialet:

-Vissa händelser i livet kan kännas så fel, så orättvisa, att vi inte kan släppa taget om dem.
-Finns det något jag håller på kroken?
-Det kan vara svårt att gå vidare om vi är fastkrokade i vårt förflutna.
-Vem är det som fortfarande lider?

ATT KOMMA LOSS FRÅN KROKEN:

-Acceptans är en gåva till dig själv.
-Betyder inte att du godkänner det som inträffat, eller säger att det var ok.
-Betyder inte att smärtan aldrig inträffade.
-Handlar om att släppa dig själv från kroken.
-Att leva ett rikt vitalt liv, istället för att få "rätt".
-Handlar om att få det liv du vill leva, inte det förflutna du ville ha.

Att byta skuld mot att ta ansvar för sitt liv. Att stiga ur smärta och lidande, genom att inte fortsätta skada sig själv. Med sina tankar.

Just det här att acceptans inte betyder att man är ok med det som hänt tror jag är en nyckelfaktor. Fundera på det. Man behöver komma till att man är värd att vara lycklig där man är just nu. Det som har hänt, har hänt. Du kanske har sörjt och det är så klart viktigt och bra. Och vid någon punkt måste man bestämma sig för att man har rätt att vara lycklig igen. Att sluta dra ner sig själv med negativa tankar. Get of the hook!

Jag känner mig berikad och privilegierad som fick lyssna på Åsa i dessa timmar och jag fick definitivt med mig bra verktyg både till mig själv och som kanske kan fördjupa nakensamtalen då och då.

Sen fick vi middag och vin och snackade om kärlek hela natten. Jag kan inte klaga på avsaknad av nakensamtal längre. Den här hösten har verkligen visat mig att bara jag vågar formulera och uttala vad jag önskar mig, så kan det bli så. Åja, i mycket. Man kan inte få allt här i världen. Så är det. Jag gissar att man får ta till lite Acceptance Commitment Therapy då. När det inte blir så. Vissa saker låter sig icke påverkas.

Maja Ivarsson – Mitt bästa för dig

Blå December

Ni har väl inte hunnit läsa om 40-årskrisen än... men du får skrolla ner till det inlägget. Här kommer lite lättare stuff och enklare funderingar.

Kinesiotejp är en elastisk terapeutisk tejp, som används till behandling av vanliga sportskador och en rad av olika fysiska smärtor. Tejpen är unik, då den stabiliserar muskler och leder utan att påverka blodcirkulation och rörelsemönstet negativt. Vidare har tejpen en förebyggande effekt, då den kan förhindra att utsatta leder och muskler kommer in i onaturliga positioner.

Tejpen är väldigt populär bland elitidrottare men används också av fysioterapeuter, fysiologer och motionärer. Fördelen med kinesiotejp är att den är lätt att använda, och att resultaten aldrig uteblir.

Den där texten (bildtexten), hittar jag när jag googlar på den här UNIKA, COOLA kinesiotejpen, som pryder min axel. Som alla elitidrottare lindar in sig i, yeah man. Men alltså, jag hajjar faktiskt inte grejen. Visst, det känns fint att bli tejpad. Men den är ju så elastisk att den håller verkligen inte emot någonting. Det är humbug att den skulle stabilisera. Men cool, visst. Jag känner mig omhändertagen, visst. Proffsig, visst, uppenbarligen, säg den tävling i vilken sport som helst som inte avslöjar att deltagarna använder kinesiotejp. Och vänta, vad skriver de... att resultaten aldrig uteblir. Det är ju helt fantastiskt. Och jag är inte den som är den. Hoppas det funkar även på en skeptiker. Möjligen kan den sända signaler till hjärnan att jag inte ska komma ut i ytterläge. Möjligen.

Igårkväll bakade jag och Lilla D hamburgerbröd.
Sen hade vi hamburgerfrossa! LCHF så klart.

Jag har sagt det förut. Säger det igen.
LCHF är ingen uppoffring.
Bara god, naturlig mat, som man håller sig mätt på länge.

Recept på bröden:

3 ägg

100 g Philadelphiaost

1/2 matsked fiberhusk

1/2 tesked bakpulver

en nypa salt

Separera äggen, vispa vitorna hårt tillsammans med saltet.

Vispa gulorna tillsammans med osten, till en slät smet.

Ha i fiberhusk och bakpulver.

Vänd slutligen ner äggvitan.

Klicka upp på bakplåt, det blev 8 bröd (4 hamburgare).

Strö sesamfrö på ovandelarna.

Grädda i ca 20 min i 150 grader. 

Voila!

Barnen och jag tände vårt countdown-ljus och njöt av burgarna.
19 dagar kvar. Igår.
Konstigt. Men det är faktiskt mer stresspåslag än längtan.
Just nu.
P håller dykkurs varje kväll den här veckan (utom i måndags.)
Det bästa med det är att all utrustning blir testad innan jag själv ska i vattnet. Haha!
Det sämsta är helt klart att ha fyra blöta utrustningar i badrummet, hallen, garaget, bilen...

Lite riktig, djup poesi är på sin plats ;-) Av nationalskalden. 

Per Gessle – Blå December

Du, det är nån jävla kran som står å droppar...

Idag fick jag ägg och bacon till frukost och det var ingen is på rutan. Inget hall-krig. Bättre start. Kollade Nyhetsmorgon på fyran, drack kaffe och tog det lugnt. Tilde fyller 40 år idag. Vi återkommer till det.

Först den negativa energin. Jamen, det är så sällan, så jag passade på att iaktta ordentligt vad det gör med mig. Som en liten studie.

Negativ energi är verkligen som en kran som står öppen och jag kan nästan känna hur energin rinner ur mig. Jag blir trött. Det känns i hela kroppen rent fysiskt. En tung, krypande, trött känsla. Tålamodet sjunker drastiskt. Och med det nivån på humöret. Mer lättirriterad. Kortare stubin. Väldigt intressant. Och TYDLIGT, att här vill jag INTE vara!

Sen är det det där med valen. Du vet, livet är en kedja av våra val. Välj rätt och livet blir lite bättre. Men när kranen med negativ energi står öppen, är det svårare att välja rätt. Är inte DET intressant, så säg? Motståndet blir större. Promenad vs. soffa. Man väljer soffa, trots att man VET att promenad är bättre. Ägg vs. macka. Alltså nej, där har jag min gräns. Jag väljer ägg. MEN jag känner att i ett annat läge hade jag kunnat välja macka. Pedagogisk vs. ironisk. Jaha, vad trevligt, du väljer det senare. Inte alls bra. Inspirerad vs. provocerad. Ja, ni hajjar. Stäng kranen! Hitta källan.

Negativ energi förvandlar mig till en person jag inte alls vill vara och som inte alls representerar den jag är. Innerst inne. Jag tror att det kan vara så att man ibland fastnar i negativ energi för länge, att man till slut tror att de där dragen är en del av ens personlighet. Men innerst inne kanske man känner att man inte är helt nöjd med den man är. Tänk, då att det kan vara så att kranen står öppen.

Här är nu kranen på väg att stängas. Håller på att täta alla läckor. Ser det som ett snabbt dopp i isvaken. Fort upp. Tänker INTE befinna mig där. Face it. Fix it. Forget it. Det är det som gäller. Jag började igår och stegade iväg till naprapaten, för min axel suger i alla fall mest energi. Så nu är behandling påbörjad. Grymt coolt tejpad i svart och rosa (bara en sån sak).

Och min röda lilla hyrbils-Golf är ganska sportig!

Ja, sen var det det där med Tildes 40-årsdag. Hon hade så klart bjudit in en psykolog för att snacka 40-årskris. Intressant igen. Han, psykologen, sa att 40-årskrisen var enormt vanlig. Den kommer som en obehaglig känsla i kroppen. Man inser vid 40 att nu är man halvvägs. Livet har också ett slut. Så undrar man: "Oj, var det det HÄR som var livet. Blir det inget mer liksom? Vad hände med alla stora drömmar? Jag får inte leva om mitt liv (det är det som är grejen). Jag ville mer." Det var enligt honom, huvudorsaken till 40-årskrisen. Vad gör man vanligast då? 1) Börjar träna 2) Tar MC-kort eller tar tag i någon annan egen, oftast individuell, dröm.

Och det är självklart toppen att man får en katalysator att äntligen förverkliga ruvande drömmar. Det är ju faktiskt ganska lätt att börja träna, ta dykcert, segla Gotland runt, göra en Klassiker, lära sig italienska. Konkret. 40-årskris light, skulle jag vilja säga. Bara positivt.

Grattis Tilde!
Vi mumlar lite i mungipan: Sa vi inte att 40 är det nya 25?
Varför krisa?

Psykologen fortsatte: Det är dock väldigt många som bara har obehagskänslan, som inte VET vad det är som saknas. Bara att det inte känns rätt. Att man saknar något. Och det här är ju den djupa 40-årskrisen. "Vad VILL jag? Egentligen. Ville jag DET HÄR? Det här som blev livet. Ville VI det här? Vart är vi på väg? Vart leder vägen? Vilken väg? Vill jag gå på den. Med dig?"

Psykologens råd: Sitt still i båten. Börja INTE med drastiska förändringar, som att byta partner över en natt eller flytta från storstad till landsbygdsidyllen ogenomtänkt. Sitt still i båten! Och ägna dig åt att reflektera. Få struktur på tankarna. Prata med dig själv. Prata med andra. Känn efter. Kom på vad det är du vill. Egentligen. Låt det ta tid att manifestera.

Ungefär där slutade psykologen.

Jag skulle vilja säga att det blir ju inte mycket bevänt med någonting om man slutar där. När du väl vet vad du vill, så är det dags att sätta igång. Att förverkliga. GÖR det också! Det är aldrig så läskigt som du tror. Det blir oftast mycket bättre. Kanske som du drömt om. Kanske bättre. Kanske lite annorlunda. Och skulle det mot förmodan inte bli det. Så har du i alla fall vuxit av att våga. Och kommit lite närmare kärnan.

Men det är väl ingen som har 40-årskris? Inga obehagskänslor så långt hjärtat når. Allt är bara hääärligt!

Så, nu tar vi drar åt den där kranen, så den inte står och droppar...

Olle Ljungström – Ett la la lallande liv

Neggo-soppa till frukost?

Negativ energi. Är bland det värsta jag vet. Jag värjer mig. Jag gör ALLT som står i min makt för att inte hamna där. Men ibland. Ibland är det oundvikligt. Ibland blir elementen för många. För många negativa energibollar i luften, så man inte hinner hantera dem. Då kommer de över en.

Jag tänker INTE rabbla dem alla (bara några). Det är ju att befästa dem. Då blir de lite mer sanning. Men ofta är det väl så, som med all annan olycka, att det är många simultana negativa händelser i samverkan, som behövs för att vi ska rubbas. I alla fall jag.

Just nu är stressnivån generellt hög, vilket gör att jag helt klart är sämre rustad. Sämre rustad att hantera att någon drar en nyckel längs hela sidan på bilen. Försäkringsbolag, självrisk, verkstad, hyrbil, dyrt, morr. Sämre rustad för en axel som hoppar ur led. Arg på mig själv, arg på övningsvalet, smärta som eskalerar, begränsningar, rehab, morr. Sämre rustad för människors avundsjuka, bitterhet och dömande. Tappar lite hopp. Snyft. Till och med sämre rustad att hantera hall-kriget på morgonen. När någon väljer att gå in med leriga skor ända till köket på det nystädade golvet. M O R R. Dividering om vart enda klädesplagg som ska på vid minusgrader. Bråk, fast jag verkligen inte vill. Snyft igen. Men så den värsta... HUR kan man tillverka bilar för svenskt klimat UTAN att installera kupévärmare? Jag menar, det finns lagar om både det ena och det andra. Det borde vara lag med kupévärmare. Om något. Morr igen. Dubbelmorr för att skrapa rutor, köra i imma och FRYSA.

Väl rustad hanterar jag en negativ händelse lätt. Knappt så jag berörs eller reflekterar över att det är en negativ händelse. Tar den på volley. Borstar av den och låter den flyga vidare. Ser vägarna, inte hindren. Men när de liksom hopar sig, hinner jag inte med. Vad gör man då? Antingen kan jag ju titta på alla sakerna och försöka simultanhantera dem. Borsta, borsta, flyga, flyga. Upp på vägen igen. Det är så klart så vi gör. Försöker hantera, försöker beta av, kliver vidare. Men hamnar i bakvattnet.

Eller det man egentligen behöver göra är att få ner den generella stressnivån, flaxet i bröstet, så att man står på stadigare grund. Bättre rustad. Backa tillbaka. Skala av. Återhämta. Fast ibland GÅR det ju inte. Inte just nu. Eller?

Men vet du. Det känns lite bättre nu. Tack för att du lyssnade.

Lars Winnerbäck – Jag får liksom ingen ordning

Vad kvinnor vill ha...

Jag är med i något som vi kallar för SKVÄK, Sveriges Kvinnliga Äventyrsklubb. I know, lite preto namn kanske. Men faktiskt, jag tycker vi kan stå för det, säg den äventyrssport eller aktivitet vi inte har provat. Speedway, fallskärmshoppning, bergsbestigning, havskajak, hästhoppning, dykning, militära terrängfordon, skridskosegel och isklättring. Listan kan göras hur lång som helst, eftersom vi har hållit på i 17 år och hinner med fyra till sex äventyr om året.

Igår var det dags igen. Vi vet aldrig vad som står på programmet. De som arrangerar skickar bara ut tid, plats och utrustningslista. Det finns alltså aldrig möjlighet att värdera det man ska göra innan. Ingen möjlighet att tänka "Neeeej, inte speedway, det är inte min grej...", och det är bra tror jag. Det är därför i princip alla kommer varje gång, år ut och år in. Och sällan blir man besviken.

Nu möttes vi av Lee Skinner, som håller kurser i självförsvar. Dagen skulle inriktas på den typen av överfall, som kvinnor oftast utsätts för, om de utsätts. Dvs våldtäktsförsök. Hemska tanke. Men precis som i allt annat, kan man vara mer eller mindre rustad för svåra situationer. Både mentalt och fysiskt. Och att vara väl rustad är ofta en avgörande faktor för hur väl man hanterar svåra situationer. Att ha våldtäktsförsök som utgångspunkt är bra, det gör valen tydliga och brutala.

Vi lär oss komma ur olika trängda situationer. Genom teknik, dynamik och överraskning. Precis som jag tycker att alla borde gå HLR-kurser regelbundet, borde alla gå självförsvarskurser regelbundet. Vill du komma i kontakt med Lee och boka en kurs, så hittar du honom här.

Efter att ha övat oss i dryga tre timmar, så ögonen gick i kors och armarna sved av alla slag, blev det sju timmar nakenmiddag. Och jag kan avslöja vad kvinnor vill ha. Vi vill ha kyssar i nacken när vi skalar gurka. Alldeles för lite kyssar i nacken vid gurkskalning när man är runt 40.

Nu vet ni. Lätt va?

Vi såg naturligtvis inte på TV, men betade i efterhand oss igenom ett par låtar från kvällens Så mycket bättre och enades om att Sylvia gjorde ett bra jobb. Lite mer Oh boy-feeling, please.

Sylvia Vrethammar – Oh Boy

Mitt väsen vänder sig i våndor

Vaknade upp till den här himlen i morse hemma på Lidingö
och konstaterade att Obama sitter kvar. Skönt. Tycker jag.
Framför allt för att det inger hopp om mänskligheten.
P påminde om att när Obama blev vald för fyra år sedan
befann vi oss på Lanta för första gången. Minns inte det alls faktiskt...
Men jag minns Halloweenfesten på stranden och Luciatåget bland palmerna.

I helgen försökte vi skapa lite magic moments på landet.
För att faktiskt minnas saker bättre och strukturera upp livet.
För att livet inte ska vara mellanmjölk.
Vi har börjat knyta-ihop-säcken-proceduren inför Lanta.
Blandade känslor. Lite panik. Lite stress. Lite förväntan. Lite längtan.
Lite vånda.

Vi skapade en Robinson-gång, ni vet, som till örådet, längs vår väg
ner till sjön. Så enkelt, men det etsade verkligen en bild på näthinnan.
Stämningsfullt och häftigt blev det. Ännu häftigare när det var kolsvart och
 elden dansade ensamt i den svarta natten under stjärnorna.

På Allhelgona dagens afton skickade vi upp tre thailändska lucky balloons.
I know, den första kraschade i sjön ett par dagar tidigare,
men tre nya steg nu vackert och lyckat till himlen, och vi följde dem med
blicken tills de åts upp av nattmörkret och oändligheten.
Med så mycket symbolik. Så mycket saknad av dem
som inte längre är med oss. Så mycket Thailand. Så många minnen.

Mitt väsen vänder sig i våndor.
Det gör ont i mig. Fysiskt ont. Att säga adjö till den här vackra platsen.
Och veta att det är minst ett halvår tills vi ses igen. Tills jag fyller lungorna med klar
dalaluft i total avskildhet, har chans att se en bäver, älg, björn och lom, kan bada naken och bara vara.
En del av mig vill vara kvar och sitta vid sjön och se den frysa till vacker is.
Jag är såld på och kär i den här platsen. Där jag vandrat i timmar och år och låtit tankarna vandra med mig.
Styggviken heter min kyrka.

När jag hörde Peter LeMarcs nya låt, Min kyrka, då, på Södra Bar för två månader sedan,
ryckte hela mitt väsen till. Där var den, min låt, min och Styggvikens. Texten är så briljant och så exakt.

Peter Lemarc – Min kyrka


Det var fler än jag som saknade sin far i helgen. Fantastisk tolkning, men på mig stämmer det inte exakt. Jag var där. Över det våndas jag icke. Cirkeln ÄR sluten. Många magic moments. Tacksamheten är lika stor som saknaden. Stor.

Magnus Uggla – Jag och min far

Är du normal?

Ni vet hur det är. Man närmar sig 40, kanske har man passerat. Livspusslet i fokus. Familjen AB är ett enda stort logistikprojekt och tid är en bristvara. Chokat på jobbet. Lite ont i ryggen. Eller var det i foten? Stel helt enkelt. Man är ju inte 20 längre... Och vem hinner träna tre gånger i veckan? Man får vara nöjd om det blir tre gånger i månaden. Dygnet har ju bara 24 timmar. Barnen måste man hinna med. Akiviteter och tävlingar, läxläsning och bullbak till klassresan. Man hinner ju liksom inte med sig själv. Har man någonsin en "ledig" kväll, är det ju galet skönt att landa i soffan med ett glas vin. Då får inget mig att resa på mig. Jag är värd den där soffan. Dödstrött. Inte minst nu när mörkret faller på. Mamma Scans köttbullar och makaroner. Så får det bli. Vem hinner, orkar och vill laga mat? Dessutom dessa vintersjukor. Förkylningar som inte släpper, kräksjuka, halsfluss. Och VAB. Men det positiva med vintern är ju att man inte behöver gå i bikini. Det är över ett halvår kvar till kroppen ska exponeras. Så i vår, då kan vi ta tag i någon effektiv diet och köra Beach 2013. Då ska vi träna så det står härliga till. Då ska vi gå ner de där 10 överflödiga kilona. Förresten har jag ett knä som spökar, så det funkar inte riktigt att träna just nu. Du vet hur det är...

Känner du igen dig? Lite? Kanske i någon del? Eller inte. Men jag tror man kan säga att det här är ett ganska "normalt" scenario i våra liv idag. För många. I alla fall där jag befinner mig. Och mycket av snacket rör sig runt detta. Och vi bekräftar. Ja, så är det. Eller huuur!? Jag känner i alla fall absolut igen mig.

Jag har jobbat med träning och tränat i hela mitt liv. Elittränare i gymnastik i dryga 15 år, yoga, pilates, gymägare, barngymnastiktränare, utbildat hundratals instruktörer, skidguide, dykguide, tränat spinning, massor av spinning och styrketräning. För att inte tala om balett, ridning, bugg, skridskor, showdans och simning. Typ allt. (Utom bollar. Fixar inte bollar.) Men jag känner ÄNDÅ igen mig.

Förra hösten hade det gått för långt för mig. Och jag tror det var TUR. Jag hade varit allvarligt sjuk i denguefeber i månader och efter det kunde jag inte komma tillbaka. Stel, infektioner, stress och trötthet. Det hade gått så långt att jag slutligen bara kände att så här får det inte vara. Det är INTE normalt.

Jonas Colting pratar om att vi lutar oss mot att vi är "normala". Och så bestämmer vi vad som är normalt. Vi intalar oss själva och varandra att det är så är det blir när man blir äldre. När man närmar sig 40 säger "folk": Nu går det bara utför. Man får vara glad så länge kroppen håller. Vi är ju inte 20, ju, raljerar vi. Annat var det med formen förr. Ja, och gud vad man åker på infektioner. Det är ungarna som släpar hem dem. Och ingen egen tid. Neeeej, VEM hinner? Vi sätter en norm i en social och kulturell grupp. En norm, som vi kallar normal. Det blir lätt en självuppfyllande profetia.

Men alltså. Sorry. Man ljuger både för sig själv och andra. Ett kollektivt ljug. "Normalt" är bara de referensramar man har i just den cirkeln där man befinner sig. I en viss kultur och en viss social grupp. Höj blicken, visst är det så?

Det är inte normalt att vara stel, det är inte normalt att ha ont i ryggen, det är inte normalt att ha värsta suget, det är inte normalt att vara dödstrött på eftermiddagen, det är inte normalt att ha avsevärt sämre kondis nu än när du var 25, och du behöver inte ha de där extra kilona. Det kanske är vanligt förekommande. Men inte normalt.

Det är fullt normalt.
Att vara smärtfri, pigg, fylld av energi, gå äventyrsbanor
och testa nya saker i livet. Även vid 40 +.
Låt inte någon säga något annat.

Vi är skapta för träning. Men framför allt, träning är nyckeln till hälsa, välbefinnande och högre livskvalitet. För att det ska fungera fullt ut, behöver man också äta rätt. Bygga kroppen inifrån med rätt material. Faktum är att för mig, var det hela nyckeln, att stoppa i mig rätt saker, det ändrade hela mitt mindset och min kroppssammansätting. Det är lätt att äta rätt. Men ändå så svårt. Svårt för att det inte ett quick fix. Det är en långsiktig väg. Att förbättra sina vanor är inget experiment, ingen kick start. Det där är ett förhållningssätt för att ge kroppen bra förutsättningar att ge tillbaka energi, kunna bygga muskler, göra dig uthållig och pigg.

Alla vet hur svårt det faktiskt är att ändra sina vanor och göra det beständigt. Särskilt som effekterna kanske tar tid på sig. Vi vill att det ska gå snabbt. TV-shops-snabbt! Fast sanningen är den, det tog ju några år att hamna där, så det lär ju ta mer än ett par månader att fixa till det. Att vrida klockan tillbaka. Eller? Är inte det logiskt? Vi är dock ganska obenägna att lägga in det som krävs. Vi. Har. Ju. Inte. Tid.
(Lust/Vilja/Ork?)

Vi är resultatet av våra val. Vi väljer vad vi vill välja.

Vi vill ju gärna välja hälsa. Men... på måndag, eller från 1 januari, eller före sommaren. Då. Då ska vi göra rätt val. Inte nu. Får inte ihop det just nu. Och i helgen ska vi på fest. Kan ju liksom inte börja då!

För en skillnad är det ändå på att vara 40+ mot 25. Som aktiv 25 åring kan du ändå surfa fram på lite halvtaskiga val om du tränar hyfsat. Men med år av återupprepade val som påverkar hälsan negativt, gör det sig mer påmint i kroppen. MEN som sagt, det går att välja om. Välj om, välj rätt - så får du tillbaka några år. Shit, vad provocerande. Kanske du tycker. (Fundera på varför i så fall.)

ALLA kan skapa tid att röra på sig varje dag. Jag lovar, du kan hitta 20 minuter till powerwalk eller löpning. Och 20 minuter till en muskelgrupp med gummibandet. Eller vad du nu väljer att göra. Lovar. Just do it.

Jonas Colting pratar en hel del om motståndets betydelse. Att vi behöver motstånd. Att vi blir så enormt tillfredsställda när vi lyckas erövra motståndet. Jag är nog egentligen dålig på motstånd och disciplin i träningsgenren, jag går mest på lust. Fast det ligger nog en hel del i det. Vad tror du? Låt motståndet flyga över axeln säger jag.

The Doors – People Are Strange - New Stereo Mix Advanced Resolution

Gummibandet- avdelning snygga armar (starka menar jag)

Då mina vänner var det dags för överkropp! Fram med det lilla gummibandet!

Stå på bandet. Raka armar. Ihop med axlarna. Skulderbladen på plats.
Pressa från höften och så långt bak du kan. Tar hela övre baksida rygg.

Samma position men jobba med underarmen. Håll alltså överarmen
maxat bakåt, jobba med att sträcka underarmen. Håll emot på tillbakavägen.
Här kommer du även åt triceps. 

Axlar. Håll ihop händerna, jobba längs kroppens mittlinje.
Håll skulderblad och axlar på plats.

Mer axlar. Hållning!
Variera med stor rörelse, hela vägen upp, hela vägen ner och
Stanna uppe och kör små, snabba. Det suger, ska du se!

Biceps. Du får snurra några varv runt handen för mer motstånd.
Skulderblad på plats så inte axlarna hamnar framför kroppen.
Håll emot på vägen ner.

Och en klassisk triceps. Håll ihop armbågarna. (Så gott det går, det är ju döjobbigt!)

Mer baksida rygg, men nu kommer du åt lite längre ner.
Sitt på sittbenen, fall inte bak spå svanskotan!
Sug in naveln, axlar på plats.

Avsluta med den här lilla godingen.
Vik bandet dubbelt. Ju mindre avstånd mellan händerna desto tyngre.
Raka armar. Dra isär, små, korta, snabba.
Kör 100. Eller why not150. Lovar att det biter mellan skulderbladen.
Stark som fan blir du!

Sen är det bara att hoppa in i bastun.
Komma ut och njuta av brasan och ett gott vin.

Med en bra bok, så klart!
Skönt med någon som tar ut svängarna!

Good luck! And if you'd like:

Robyn – Hang With Me (Edit)