Livet är inte ett problem som ska lösas, utan en verklighet som ska upplevas.

Rubriken är ett citat av Sören Kirkegaard och introduktionen på den föreläsning jag var på i helgen. En liten intim föreläsning om ACT, Acceptance Commitment Therapy. Mycket intressant, som ni förstår. Metoden ACT kan beskrivas kort som tredje vågens KBT, där man jobbar med acceptans, värderingar, och mindfulness, för att göra livsförändringar för att må bättre och leva det liv man önskar.

Det var min fina vän, Åsa, som också är distriktsläkare, som hade bjudit in sin vän, ytterligare en Åsa (Sjöwall), som håller kurser i ACT, och några få intresserade själar. Vi fick ett axplock och essensen av ACT på en knappa fyra timmar lång föreläsning. Tiden flög. Jag tog inga bilder dock, då mobiler inte var tillåtna. Klokt.

Mikroversionen. Vi styrs till största del av våra tankar. Tankar som vi skapar själva i huvudet. Tankar som inte behöver vara sanningar. Utan just tankar. Det finns dem, många av oss tror jag, som tenderar att lägga negativa värderingar i tankarna. Man kanske förutsätter saker i huvudet, som vi egentligen inte vet kommer inträffa, kanske anammar våra rädslor i tanken, för att vi inte vågar möta dem i verkligheten. Så när vi står inför ett val, väljer vi inte alltid det som skulle utveckla oss mest, det som skulle göra oss gladast, det som skulle skapa tillfredsställelse. Utan pga våra föreställningar, som just bara är föreställningar, i vårt eget huvud, sätter vi istället upp hinder för oss själva och väljer en annan väg, än den som skulle utveckla oss mest.

Genom att jobba med acceptans, dvs att acceptera det vi inte kan förändra, att lära oss att leva med det, UTAN att älta det, utan att låta det dra negativ energi, kommer vi enklare vidare i livet, utan att fastna och stå och klafsa i geggamojan.

Parallellt med det måste vi dra upp vår livsriktning, vägen. Vad är viktigt för att man ska må bra, vilken typ av liv vill man leva, vilka vägval behöver jag göra för att leva det livet. Oavsett vad jag TROR att andra kommer tycka om det. Det har ju faktiskt ingen betydelse. Eftersom det är mitt liv vi pratar om. Att rita upp vår livskompass och lägga en kurs i rätt riktning.

Sen det många missar i dagens tempo. Tid för återhämtning och reflektion. En helt avgörande del av livet för att må bra och kunna utvecklas i rätt riktning. Sömn, vila, fritidsintressen, egentid, medveten närvaro, eller varsevarande, som jag skrivit om förr.

En av de konkreta metaforerna vi gick igenom handlar om att vi kanske har någon, eller någon händelse, i vårt förflutna som suger energi. I hjärnan. Det liknades vid en stor metkrok. Vi har helt enkelt krokat fast i det och låter vår hjärna fortsätta älta. Det här tankesättet tycker jag är väldigt tydligt och bra. Jag lånar rakt från materialet:

-Vissa händelser i livet kan kännas så fel, så orättvisa, att vi inte kan släppa taget om dem.
-Finns det något jag håller på kroken?
-Det kan vara svårt att gå vidare om vi är fastkrokade i vårt förflutna.
-Vem är det som fortfarande lider?

ATT KOMMA LOSS FRÅN KROKEN:

-Acceptans är en gåva till dig själv.
-Betyder inte att du godkänner det som inträffat, eller säger att det var ok.
-Betyder inte att smärtan aldrig inträffade.
-Handlar om att släppa dig själv från kroken.
-Att leva ett rikt vitalt liv, istället för att få "rätt".
-Handlar om att få det liv du vill leva, inte det förflutna du ville ha.

Att byta skuld mot att ta ansvar för sitt liv. Att stiga ur smärta och lidande, genom att inte fortsätta skada sig själv. Med sina tankar.

Just det här att acceptans inte betyder att man är ok med det som hänt tror jag är en nyckelfaktor. Fundera på det. Man behöver komma till att man är värd att vara lycklig där man är just nu. Det som har hänt, har hänt. Du kanske har sörjt och det är så klart viktigt och bra. Och vid någon punkt måste man bestämma sig för att man har rätt att vara lycklig igen. Att sluta dra ner sig själv med negativa tankar. Get of the hook!

Jag känner mig berikad och privilegierad som fick lyssna på Åsa i dessa timmar och jag fick definitivt med mig bra verktyg både till mig själv och som kanske kan fördjupa nakensamtalen då och då.

Sen fick vi middag och vin och snackade om kärlek hela natten. Jag kan inte klaga på avsaknad av nakensamtal längre. Den här hösten har verkligen visat mig att bara jag vågar formulera och uttala vad jag önskar mig, så kan det bli så. Åja, i mycket. Man kan inte få allt här i världen. Så är det. Jag gissar att man får ta till lite Acceptance Commitment Therapy då. När det inte blir så. Vissa saker låter sig icke påverkas.

Maja Ivarsson – Mitt bästa för dig