Mitt väsen vänder sig i våndor

Vaknade upp till den här himlen i morse hemma på Lidingö
och konstaterade att Obama sitter kvar. Skönt. Tycker jag.
Framför allt för att det inger hopp om mänskligheten.
P påminde om att när Obama blev vald för fyra år sedan
befann vi oss på Lanta för första gången. Minns inte det alls faktiskt...
Men jag minns Halloweenfesten på stranden och Luciatåget bland palmerna.

I helgen försökte vi skapa lite magic moments på landet.
För att faktiskt minnas saker bättre och strukturera upp livet.
För att livet inte ska vara mellanmjölk.
Vi har börjat knyta-ihop-säcken-proceduren inför Lanta.
Blandade känslor. Lite panik. Lite stress. Lite förväntan. Lite längtan.
Lite vånda.

Vi skapade en Robinson-gång, ni vet, som till örådet, längs vår väg
ner till sjön. Så enkelt, men det etsade verkligen en bild på näthinnan.
Stämningsfullt och häftigt blev det. Ännu häftigare när det var kolsvart och
 elden dansade ensamt i den svarta natten under stjärnorna.

På Allhelgona dagens afton skickade vi upp tre thailändska lucky balloons.
I know, den första kraschade i sjön ett par dagar tidigare,
men tre nya steg nu vackert och lyckat till himlen, och vi följde dem med
blicken tills de åts upp av nattmörkret och oändligheten.
Med så mycket symbolik. Så mycket saknad av dem
som inte längre är med oss. Så mycket Thailand. Så många minnen.

Mitt väsen vänder sig i våndor.
Det gör ont i mig. Fysiskt ont. Att säga adjö till den här vackra platsen.
Och veta att det är minst ett halvår tills vi ses igen. Tills jag fyller lungorna med klar
dalaluft i total avskildhet, har chans att se en bäver, älg, björn och lom, kan bada naken och bara vara.
En del av mig vill vara kvar och sitta vid sjön och se den frysa till vacker is.
Jag är såld på och kär i den här platsen. Där jag vandrat i timmar och år och låtit tankarna vandra med mig.
Styggviken heter min kyrka.

När jag hörde Peter LeMarcs nya låt, Min kyrka, då, på Södra Bar för två månader sedan,
ryckte hela mitt väsen till. Där var den, min låt, min och Styggvikens. Texten är så briljant och så exakt.

Peter Lemarc – Min kyrka


Det var fler än jag som saknade sin far i helgen. Fantastisk tolkning, men på mig stämmer det inte exakt. Jag var där. Över det våndas jag icke. Cirkeln ÄR sluten. Många magic moments. Tacksamheten är lika stor som saknaden. Stor.

Magnus Uggla – Jag och min far