DYKARMAMMA: december 2014

Exakt klockan fem, innan solens morgonstrålar silas genom djungelns bladverk som täcker berget i öster, hörs böneutroparen från minaretet. Det är en vacker ton som fyller mörkret och på så sätt vaknar jag ofta till en första gång. Man kan inte längre se de gröna lyktorna från fiskebåtarna i horisonten av Indiska Oceanen, som hela natten lyser som ett magiskt pärlband. De har avslutat nattens arbete och är på väg in mot hamn. Snart börjar tupparna gala, himlen målas puderrosa och havsörnarna masar sig ur sina nästen för att cirkla i skyn.

Idag är det nyårsafton, vår fjärde här, och vi har redan varit på Lanta i snart en månad.

Jag brukar beskriva resan hit. Den brukar framkalla ett sånt sug i magen, ett sånt knip i hjärtat av overklighet och välbehag. Den här gången var det annorlunda. Vi svänger ut från Krabi Airport och det första vi ser är en välputsad oxe. Hans horn är lindade med kritvita nya lindor och hans päls blänker svart. Han står på flaket på en vanlig pick-up, fastknuten med ett tunt snöre och parerar vant filbyten och rödlysen. Om hans ägare skulle stå på bromsen skulle vi se en ovanligt vacker oxe flyga i en perfekt båge över förarhytten. Men det här är vardag, barnen höjer inte längre på ögonbrynen, trots drygt ett och ett halvt års bortavaro. Och vi konstaterar, kanske lite förvånade, att det bara känns hemma och normalt. Vi blir så klart glada längs vägen att återse anansfälten, gummiplantagen, mangroven och apan som balanserar på räcket när vi väntar på första bilfärjan. När vi är i Sverige känns det så overkligt, då finns längtan och suget, men när vi landat känns det som ingen tid passerat, som kroppen och hjärnan ställer om sig på noll sekunder.

Doris tar in solnedgången på Klong Dao första fredagen.

På samma sätt började barnen i skolan dagen efter vi kom hit. Seamless. I skolan hemma behöver lärarna veckor, månader och ibland år, för att förstå ens barn och vilka utmaningar de har och behöver för att utvecklas på bästa sätt. Här tar det en skoldag och ett inskrivningsmöte och barnen är sedda, försådda och på banan. Samtidigt som ett imponerande luciatåg med stor repertoar övas in sista veckan, hinner barnen med mer skolarbete i vissa ämnen på två veckor här än de gör på månader hemma. Det är intressant. Men också sorgligt. För att slippa utveckla den biten kan vi i alla fall konstatera att skolan här passar våra barn väldigt bra och den där berömda tyngden på axlarna försvinner när ens barn får möjligheten att utvecklas till sin fulla potential. På samma sätt som den skapar frustration när de hindras att göra det.

Doris klass 1-2an Snäckan, med fröken Lovisa.

För att sammanfatta den här första månaden, så har vi haft ett fantastiskt boende på Lanta Sports Resort. En tipptopp lägenhet på 99 kvadrat med terrass i söderläge bland trädtopparna. Nåja, spisen funkar fortfarande inte... men det är en värdslig sak när man har tryck i duschen, frukost, städning och rena handdukar varje dag. Kan träna fritt på gymmet, på alla boxningsklasser och simma 25 meterspoolen hur mycket man vill. Gångavstånd till Lantas bästa strand, Relax Bay, där jag också älskar att yoga på plattformen som hänger ut över havet. Fyra dagar kvar här innan vi flyttar till villan på Southern med gångavstånd till skolan istället. Vi har morrat lite över det, men det blir nog bra. Då slipper vi vara ute i trafiken lika mycket och barnen slipper åka skolbuss. Trafiken är som vanligt ett sorgligt och läskigt kapitel i boken.

Bodil boxas efter skolan.

Bodil började dyka för fyra år sedan och börjar röra sig vant på båten, fortfarande oftast yngst ombord.

Jag kan inte sätta ord på hur mycket den här plattformen betyder för mig.

Ett envist oväder har hängt över Sydostasien de senaste två veckorna. Air Asia har mist ett plan mellan Indonesien och Singapore och många plan har haft problem. Det har regnat, åskat och stormat. Båtar har förlist. Vägarna förvandlas till röd lera som mopparna slirar omkring i. Men däremellan har det också varit fint. Träna, umgås med vänner, spela spel och äta goda middagar kan man alltid göra. Och två dykdagar har det blivit. Bodil och jag prickade den soligaste dagen hittills häromdagen när vi fick tre fantastiska dyk tillsammans.

2014 har inte varit mitt bästa år. Det har kantats av många prövningar. Dessa prövningar som också gör tacksamheten så mycket större. Därför vill jag kalla året för tacksamhetens år. Livets prövningar är ibland tuffa, alltför många och ibland distribueras de i en kedja som aldrig tycks ha ett slut. Som ett evigt skavande. FFF säger vi på jobbet - Face it, Fix it, Forget it. Skulle kunna addera ett F - Fast! Privat är det inte alltid lika enkelt att hantera strukturerat. Då känslor och hälsa är inblandat gäller en men komplex spelplan. MEN det ligger ändå rätt mycket i FFF här också, stoppa inte huvudet i sanden, prata, be om hjälp, ta emot hjälp och när faran är över, lyft hakan, se framåt, även om det inte går att glömma, så går det att gå vidare och låt inte avklarade prövningar fortsätta stjäla energi.

Tack! Varmt tack, till alla er, min familj, mina vänner och medarbetare som gått bredvid mig när livet har utmanat mig det här året. Jag står alltid redo att gå bredvid dig.

Namaste.