Vart tog friheten vägen?

Frihet. Det är nog det jag strävar efter. Är det inte det vi vill ha? Är det det som skapar 40-årskriser? Avsaknaden av frihet alltså. Känslan av att man är låst där man är. Att man kan påverka så lite.

Har man inte frihet på agendan är det lätt att långsamt och varsamt finna sig låst. Inte se vägarna. Bara känna väggarna komma närmare. Den idyll man hade föreställt sig, ställer krav, som man inte kunde förutse. Kanske en insikt i att hus, bilar, äktenskap, lantställe, barn, chefsjobb och allt annat man strävat efter inte innebar den totala lyckan. Kanske upplever man att man blivit av med sin frihet. Kanske totalt.

Huset och lantstället kräver jobb. Mycket jobb. Och slukar pengar. Bilarna slukar bara pengar. Chefsjobbet kräver din tid och gnager i samvetet. Hinner aldrig lägga så mycket tid som förväntas. Och framför allt, någon annan bestämmer i slutändan. Chefen på jobbet. Och barnens skola. Jo, så är det, du kan inte ta semester när du vill, bara på barnens skollov. Familjen får inte heller den tid den skulle behöva. Gulliga familjen har blivit Familjen AB. Vid veckomötet planeras vem som hämtar och lämnar. Skjutsar och handlar. Vem som jobbar sent eller är på jobbresa. Vem fixar det som måste fixas under veckan? Vem hinner träna? Nej, inte den här veckan. Heller. Hinner vi med lite passion? Nej, inte det. Någon sa till mig, idag faktiskt, att många går runt och tror att har man barn och har levt ihop ett halvt liv, finns det ingen passion kvar. Så är det. Acceptera och lev vidare.

Men hörni, det vore ju fruktansvärt om detta var en sanning. Jag tror vi förlorar oss själva, och kanske vår passion, i och med vår upplevda förlorade frihet. Så jag tror på att sträva efter frihet. Göra små förändringar i frihetens riktning. Och framför allt inte låsa in oss hårdare. Jag tror att det här är viktigt, men ack så svårt:

Var icke oumbärlig på jobbet. Se till att delegera. Ge ansvar till dina närmaste medarbetare. Lita på att det funkar även utan dig. Livet på jobbet får inte rämna om du är ledig en stund. Annars kan du aldrig känna frihet, inte ens på semestern.

Ibland i löneförhandlingen (även den med dig själv) förhandla till dig tid och frihet istället för pengar.

Fortsätt göra det du älskar. Bara för att känna livet i dig. Dyk, åk skidor, dansa, lär dig ett nytt språk. Skyll inte på barnen. Du behöver inte försaka det du älskar att göra. Fortsätt.

Lås inte in dig ekonomiskt. Lev inte på din ekonomiska gräns. Det skapar en enorm inre stress. Det är inte viktigt med nytt kök, senaste iPhone 5, större båt, nya festskor. Byt inte till ett större och dyrare hus, bara för att ni kan. Njut av det ekonomiska utrymmet, om det blir större. Visst, det är jättekul. Men det är inte viktigt. Inre lugn och ekonomiskt utrymme att förverkliga sina drömmar är viktigare.

Våga lyssna inåt, finns det något du saknar? Inse att du är värd det. Ha modet att kommunicera vad du vill och önskar.

Om vi är nöjda med oss själva, känner frihet, inte känner oss låsta, inte gör våld på oss själva, inte lever i en kompromiss, då tror jag att våra hjärtan också är mer öppna för passion. Då återstår bara att ge sig hän. För vårt behov av lust och passion är stort. Och viktigt.

Vad tror du? Tror du på att sträva efter frihet?
Min egen helgedom.

Sånt här kan jag tänka på i många varv.
På långa ensamma promenader. På Lidingö. Min kyrka.

Idag kan jag äntligen bjuda er på Le Marcs kanske bästa låt från
nya albumet. (Hela albumet på Spotify från idag!)

Dagens låt:
Peter Lemarc – Min kyrka

Veckan som annars bestått av introduktion av nyanställd på kontoret. (Skapar frihet.)
Mycket yoga och pilates. (Viktigt för att känna livet i sig.) Givande luncher.
(Fyller på med energi.) Renovering av vardagsrum. (Inte viktigt. Men kul.)
Och dessvärre två inställda kompisträffar pga kräksjuka. (Snyft.)