Klart du ska till månen, älskling!

Barn, barn, barn. Alla har inte barn. Men vi som har barn. Visst kretsar livet och tankarna mycket runt barnen. Kärleken som man känner för sina barn. Den är obeskrivlig. Villkorslös och djup.  Och konstant. Från hjärtat ända ut i tårna. Närhet, närhet, närhet. Jag vill liksom andas in dem och hålla andan. I evighet. Amen.

Jag är så glad att det fortfarande finns en femåring i familjen som vill gosa in sig och somna i min famn. Som kommer på all världens klokskap och tittar mig djupt in i ögonen och förklarar hur det ligger till. Vars lilla varma hand söker min på väg till dagis. Varje dag.

Lika glad är jag över att se en tioåring bli självständig, växa och utvecklas. Envis, känslig, klok och omtänksam, utan tidsbegrepp med ett tydligt rättspatos kryddat med ett spanskt temperament. Som aldrig backar när det gäller sin egen åsikt. Som kan driva saker in i döden. Men blir sårad och missförstådd. Hon kommer få några tuffa år. Men jag ler inombords, det kommer gå fint.

Man vill ju så himla gärna göra rätt. Ge dem den bästa grunden. Självkänsla, självförtroende, mod att följa sin inre kompass, utrymme att utvecklas. Visst är det svårt? Men jag tänker så här. Var barnets största supporter. Tro på dem. Ha gärna en övertro på dem. Riktigt naiv övertro. Var övertygad om att de kommer göra stordåd och åka till månen. Men låt dem hitta vägarna själva, låt dem finna den inre drivkraften och passionen. Kratta inte manegen, så den är utan motstånd. Låt dem lära sig lösa livets gåtor på vägen. Låt dem upptäcka att ingenting är omöjligt. De kan fixa sin väg bara längtan till målet finns där. Och vägen kan vara jäkligt kul. Ja, jag tror att det funkar. Nu ska jag bara konsekvent hålla mig till det. Inte falla i groparna och döma och förklara att de måste anpassa sig. Inte curla och kratta. Inte skälla när de gör tokiga saker pga att de provar sina vägar och skaffar sig livserfarenhet. Lätt är det inte. Jag tror jag skriver det här för att påminna mig själv. Och dela med andra. Vet ni? Mina barn ska åka till månen. Visst är de fantastiska?

Andas in. Och låt dem springa.

Jag träffade Jonas Colting igår. Han fick mig att tro på mig själv ännu mer. Klart jag kan göra ett triathlon! Varför skulle inte jag kunna springa? Hitta dina arenor där folk tror på dig. Där du får utrymme att tro på dig själv. Kliv av från de plattformar där folk inte tror på dig. Ducka för dem som irriterar sig på dig. Lämna dem därhän.

Mer Colting kommer. Måste samla tankarna lite bara.

Så, iväg med dig nu och gör stordåd!

Lisa Nilsson – Handens fem fingrar - 2010 Remastrad