Barnens pappa är en idiot

Det är titeln på en bok av och om Petra Aritons skilsmässa. Och det korta svaret efter att ha läst boken är JA. Jag måste hålla med, den här pappan var en stor idiot under en lång tid.

Bokens titel har beskrivits som årets bokmässas mest
provocerande. Men jag tycker man kan välja.
Välja att bli provocerad, eller nyfiken.

Boken är uppbyggd av e-mails. Jag har lite lätt ont i magen varje gång jag öppnar boken. Det känns som jag tjuvläser privata e-mail, som jag inte har med att göra. Jag får också inblick i en värld, långt, långt ifrån min egen. Det är ingen feel good. Men nyttigt.

Hur man reagerar i kris, har jag lärt mig, är helt omöjligt att förutsäga. Däremot tror jag att man kan vara mer eller mindre väl rustad för kriser. Men exakt HUR man reagerar, det vet man inte förrän man befinner sig där. Jag har blivit förvånad över mig själv, därför är jag enormt ödmjuk. Hur lätt det faktiskt är att tappa konceptet och riktningen. Hur viktigt det är att någon tar mig över axlarna och tar tag i rodret tills jag har fått grepp igen. Men allra viktigast för att snabbt få fotfäste tror jag är att man känner sig själv, vet vad man vill, och kravlar sig upp på sin egen väg.

Efter att ha läst två skilsmässoböcker i höst, den här och Karin Isbergs Nakendiscot, och pratat mycket relationer med mina vänner, inser jag att det är nog rätt vanligt att man lever i osunda förhållanden, där man har tappat bort sig själv. Man vet mycket väl att man inte är lycklig i sin relation, det var länge sedan man var fullt lycklig, men rädslan för att vara ensam och gå sin egen väg, oron över en separations alla konsekvenser, är större än modet att ta klivet in på sin egen väg. Petra skriver "att inse att det (relationen) bara är en "bluff" känns som det allra svåraste". Man håller kvar, fast man innerst inne vet att det är fel. En bluff.

Den inre resan, att finna sig själv, att gilla sig själv, att veta vad man vill, egentligen, att sträva efter att uppfylla sina egna behov, för att känna sig genuint lycklig. Är inte lätt. I en dålig relation, blir det än svårare att jobba med sig själv och få check på behoven, eftersom man kanske undertrycker så många behov, att man är så oerhört långt ifrån, att man inte vet vart man ska börja. Eftersom man kanske har allt fokus på att hitta strategier för att klara av att hantera den situation och relation man befinner sig i. Och kanske fullt fokus på något som faktiskt håller en flytande. Barnen. Jobbet. Träningen. Spegeln som man borde hålla upp, lägger man i en skokartong i garderoben. Tillsammans med alla andra spöken och ouppfyllda drömmar.

Ofta är det ju just en kris, t.ex. en skilsmässa, som blir starten på den inre resan. En ny chans att slå in på en väg som skulle kunna göra en lycklig. På riktigt.

När jag jämför Karin Isbergs och Petra Altons resor är det väldigt tydligt och intressant. Karin har redan innan skilsmässan insett att hon behöver jobba med sig själv och har precis påbörjat sin inre resa, när hennes man meddelar att han vill skiljas. Hon har nära till arbetet med kärnan och kommer relativt snabbt vidare till en känsla av att vara stark och kan njuta av att fylla sina egna behov. Även om det naturligtvis är galet jobbigt och känslomässigt uppslitande på alla sätt att gå igenom en skilsmässa. För Petra däremot tar det två år med ilska, bitterhet, misskommunikation och ekonomisk millimeterrättvisa i fokus. Ett förhållningssätt som främst drabbar barnen. Drabbar dem hårt. Så enormt sorgligt och onödigt. För mig är det ofattbart, hur man kan separera utan att ha barnens absoluta välbefinnande i primärt fokus. Ofattbart. Jag kan faktiskt inte sätta mig in i det. Efter två års klafsande i geggamojan med idioten, åker Petra till London på kurs och äntligen börjar hitta hon sig själv och känna sig genuint lycklig. Det beskrivs i ett kort och avslutande brev i boken, men det är ju det jag är mest intresserad av. Vad var det som fick dig att öppna din inre dörr? Hur klarade du av att släppa den enormt jobbiga ryggsäck som du dragit på dig? Men det får vi inte veta i boken. Jag vet dock att Petra idag har kommit vidare, har en bra relation med idioten, är lyckligt omgift och driven egenföretagare. Det gläder mig. Mycket.

Jag utvecklas själv genom att våga läsa om de här kvinnornas öden och tankar. Först kände jag att jag växer mest av att läsa Nakendiskot. Igenkänning. Min egen miljö. Inspiration. Karin lyser av styrka och drivkraft. Slukar boken på två dagar. Med Barnens pappa är en idiot, känner jag nästan tvärtom. Jag vill sluta läsa de bittra e-mailen. Jag får ont i magen. Jag kan inte sätta mig in i hur man kan hålla på med millimeterrättvisa om ungarnas nya skor, eller 50 kr till en present, eller hur man ska slita på vinteroverallen. Jag jobbar mig ändå genom boken, det tar ett par veckor. Och inser långsamt att det är väldigt nyttigt för mig att få inblick i hur det också kan se ut. Att inse att det finns de som brottas med idioter, och då är det väldigt svårt att kliva upp en nivå. Inser att det finns så enormt mycket avundsjuka och bitterhet, som jag inte har, inte kan minnas att jag någonsin haft, i mitt liv. Jag har förståelse för att det är svårt att få perspektiv då man är fast i ett nät av negativa känslor. Och jag blir än mer övertygad om betydelsen att våga jobba med sig själv, oavsett vilken situation man befinner sig i. Att ge sig själv tiden att lyssna inåt. Ge sig själv engagemanget att fylla sina behov. Det gör det lättare att hantera svåra situationer. Lättare att följa sitt hjärta och komma närmare flow. Bättre rustad.

Jag känner tacksamhet över att det finns modiga människor som vågar dela med sig av jobbiga situationer, så att andra kan få hjälp att utvecklas. Tack.

Den här gamla godingen sätter ord på känslorna.

Ratata – Glad att det är över - Single Version