Jag tänker magic moments

Ibland känns det som om jag har bomull i huvudet. Känner du också så ibland? (Självklart väääldigt sällan jag känner så. Men just nu. Ja.) Inser att det är åtta veckor på dagen kvar till vi lämnar Sverige för en lång vinter i Thailand. För tredje gången. Försöker landa i känslan. Det känns faktiskt svindlande, omtumlande och märkligt. Det är så oerhört mycket som ska funka för att det ska gå att genomföra, att jag aldrig riktigt tror på det, förrän jag sitter på planet. (Ehhh, våra resor dit har ju varit en fars varje gång, så jag ska väl säga, förrän jag når Koh Lanta. Det borde vara närmare en riktig beskrivning.)

För jag skyller inte bomullen i huvdet på att jag är förkyld (jag är ju i princip immun, så hur skulle jag kunna vara snorig?). Eller på att höstmörkret gör mig deprimerad (jag är ju så satans positiv, så den gubben går inte). Eller på att jag har hundra osorterade tankar i huvudet och alldeles för mycket på agendan (Balanserad, sa Bill. Balanserad var ordet, sa Bull). Jag menar, skulle jag skylla på något skulle jag ju vara ett offer. Jag är ju en ledare... Och dessutom håller jag på med någon utmaning om att inte klaga på  en hel vecka. Tror det är någon dag kvar. Så inget gnäll!

Vacklar lite idag känner jag. Har det varit några carbs som har nästlat sig in utan att jag märkte det?

Bläddrar i bloggen. Det är faktiskt en av de bästa sakerna, för mig själv, med bloggen. Tankar på pränt. Det förändrar mitt liv. Att manifestera. Tankar, visioner och drömmar. Så blir de en del av Vägen. För mig.

I oktober 2008, för ganska precis fyra år sedan skrev jag så här: Men snart byter vi miljö, snart byter vi jantelag mot buddism och 200 kvm mot 80, och höstrusk mot tropisk hetta. Mycket av det vi ägde är 1) sålt på Blocket 2) lämnat till Röda Korset 3) slängt. Vilken befrielse bara det, feng shui!

I oktober 2010, för två år sedan: Många undrar hur det är möjligt att åka iväg i flera månader. I grunden handlar det för oss om en drivkraft som bottnar i en insikt om att livet bara levs en gång (och ingen vet hur länge) och att ge varandra modet att lyssna inåt, vad man känner i hjärtat. Vad man själv har för behov och vad man vill uppleva tillsammans som familj. Med en gemensam vision om vad som är viktigt för oss har vi jobbat hårt för att skapa de förutsättningar som krävs för att göra det möjligt. En av förutsättningarna är i vårt fall fantastiska och ansvarsfulla medarbetare. Men också att vi har riggat för att kunna jobba på distans.

Sen tror jag att varje gång var och en bejakar sina behov, små som stora, kommer vi lite närmare vår eget inre, och vi blir också bättre på att närma oss andras inre. Vid förra vistelsen på Lanta lärde vi känna många modiga, fantastiska människor som var bra att följa sina hjärtan, det var inspirerande och har fört oss vidare på vår egen resa genom livet.

Oktober 2012: Jäklar i havet. T minus åtta veckor. Osorterade tankar som inte får något fäste. Borta, hemma, här och där, djup, hjärta, magi, kaos, saknad, oro. Men så tänker valhaj. Snälla valhaj, kan vi inte ses igen? Ni vet, ibland vill man bara uppleva det mest fantastiska, bara en gång till. Snälla, snälla valhaj. Och jag tänker nya spännande möten. Med modiga, intressanta, inspirerande människor. Jag tänker magic moments.

Dykarmamma + Valhaj = Sant
Magic moment. Bara en gång till! Please.

Åkejra, grottorna på Koh Ha. Ni är också fina.
Dessutom vet man var man har er.  Tryggt, men ändå fantastiskt.

Soluppgång från båten. Vardagsmagi. På Lanta.

T minus 8 veckor. Sen är jag i vattnet.

Given låt idag också. Min absoluta Thailands-favvo. Lantas signaturmelodi. Doo doo doo, med Job2do. Hört dem live ett antal gånger också. Från vår terass. Magic moment. Fokus. Check på allt annat bara..? Bomull i huvudet.