Resan 2012

Så kom den där morgonen. Deadline. Det som inte var gjort var inte gjort.
Delegera eller acceptera. Min mamma kommer på i sista sekund att det inte finns
diskborstar och vettiga disktrasor på Lanta och kommer nedrusande med ett lager.
Taxin kommer. Puss och kram och So Long!

Vi brukar flyga budget. Vi brukar hamna i trubbel. Vi brukar se det som ett äventyr.
Nu hade vi valt Thai Airways direkt till Bangkok. Lite osugna på trubbel. Inte riskera något snökaos i Europa. Om vi bara visste då, vad vi vet nu, vilket satans bra val vi gjorde. Det har aldrig varit smidigare och lyxigare att flyga.
Barnen trodde de var på hotell. Och ingen anmärkning på 7 kg övervikt.
Att vi hade 25 kg övervikt i handbagaget hade till och med jag förträngt. Det var bara min rygg som klagade lite.
Puh, det var en lättnad i alla fall, sen kunde man ju handla på sig på Arlanda också! Yey.
Så 3 kg Whiskeycheddar och lite Baron de Ley kom med.

Den som önskar läsa om våra tidigare äventyr i snökaos kan skrolla två år tillbaka.

 

Immigration klarade vi av i Bangkok. Väskorna checkade till Krabi.
Vår chaufför väntade och vi var på rull inom 15 min från landning.
Surrealistiskt snabbt. Nästan så man inte hann ställa om sig.

 

Alla som varit på Lanta, längtat till Lanta, vet vad det här visar.
Den första glimten av havet. Färjeläget som betyder att nu är det bara två
bilfärjor kvar. Sen. Sen är man framme.

Den skitläskiga rampen. Bara att djupandas och känna tillit.

Väl på första färjan. På havet. Börjar det långsamt sjunka in. Ja, jag vet, jag är extremt trög.

När den lilla bekanta putta-på-båten seglar upp vid min sida, först då ser jag skönheten.
De fantastiska öarna som skjuter upp ur havet.
Och så kommer tacksamheten över känslan av att känna sig hemma. Här.

Det är några av er som undrar hur det går med bron.
Ehh, ungefär så här långt har man kommit. Ingen aktivitet idag...

Det tar oss 18 timmar door to door, Lidingö - White Flower på Lanta, som vårt hus heter.
Ställer mig på terrassen och tar in. Nu är vi framme!
En deadline, är en deadline, är en deadline.

(Lisa, de röda taken är Malee!)

Ingen har sovit på över 24 timmar. Jetlagen slår till. Men vi tar oss till stranden för lite lunch.

 

När vi så småningom kraschat i en jetlagsömn, lite utspridda i lägenheten, med en
städerska som försökte städa runt oss. Hunnit hyra tuktuk och skaffat simkort till mobilerna,
köpt skor till barnen och fått hjälp att sätta upp fästen till myggnäten,
 hinner vi precis vakna och ruska på oss lagom till Lantas berömda solnedgång
från terrassen.

 

 

Det är även lite jetlag på inläggen, så jag får återkomma med vad som hände idag imorgon. Att det blev snökaos idag och inte i förrgår är vi ytterts tacksamma och förundrade över. Vi som brukar tima så bra.

 

 Ingen låt idag. Men jag nynnar på Galenskaparnas Det ska va gött å leva... (Jäää--- provocerande... särskilt en dag som denna. Förlåt.)

Ps. Alla eventuella kommentarer skulle jag bli så himla glad att få i kommentarsfältet, så de finns kvar. Jag vill ha er kvar. Forever. Stor kärlek. Ds