Att välja med hjärtat

Så äntligen kom vi ut på dykbåten. Som vi har längtat. Vi är inte dirket vana att dyka tillsammans längre, P och jag. Väljer man det här livet som barnfamilj är det en utopi att man dessutom skulle dyka tillsammans. (Det har hänt EN gång på Lanta tidigare att vi varit på båten samtidigt, och jobbat, men aldrig att vi nöjesdykt ihop, så ni hajjar hur ovanligt.) Någon måste ju ta hand om barnen. Dessutom gör vi väldigt få rena nöjesdyk på en säsong. Men nu behövde vi bara komma i vattnet. Och njuta. Att vi dessutom hade förmånen att få hjälp med barnen av vänner kändes nästan overkligt. En hel dag på båten, tre dyk, inget ansvar. Svindlande tanke. En ny dimension.



Första andetaget. Jag dalar ner mot 20 meter. Allt känns som vanligt igen. Äntligen.
Sköldpadda, det finaste jag vet. Hälsade mig välkommen redan på första dyket.
Pirr i magen! De är helt oskygga. Betar på bubbelkorallerna och är allmänt coola.



När jag inte dykt på ett så här pass långt tag kan jag vagt oroa mig för att jag ska navigera fel.
Oron lägger sig snabbt. Jag hittar som i min egen trädgård. Känner igen varenda korallbumling.
Går rakt på grottorna. Dessa mäktiga undervattenssalar som sitter ihop med ett hål i grottväggen, in i den ena salen, det känns mörkt, vänder mig om och då får man den här magiska bilden med solen som söker sig ner.
Den äventyrlige kan gå upp i en luftficka i grottan och betrakta taket. Men det skippar vi idag.



Övar mig på att skicka upp min boj. Det går också bra på första försöket.
Och 100 Bar kvar i falskan efter 52 minuter. Helnöjd! Check på allt. Nu kan jag bara njuta.

Avslutar tredje dyket med att simma före P genom Chimneyn på Koh Haa 1.
Drar in axlarna på slutet, stäcker på knäna för att inte skrapa i väggen och njuter när vi svänger höger och tar den smala passagen ut i ett stort undervattensrum. Samtidigt minns jag så väl hur vansinnigt nervkittlande jag tyckte det var när jag gjorde samma sak för fyra år sedan, simmandes bakom Magnus i början på min Divemasterutbildning.
Jag är väldens lyckligaste, som än en gång kan räkna det här till min vardag.
(Lånad bild från atmos-pheres.tv)

P ska ut redan imorgon igen med elever. Slut på nöjesdykningen.

Det är ju tur att vi har flera badrum...

P ropar från badrummet och undrar om det inte borde vara Divemastern och inte Instruktören, som gör efterarbetet.
Jag ropar tillbaka att det är antalet dyk som räknas. Återkom när du går om mig.

P tycker att han är värd en Margaritha efter allt slit i badrummet. Det är han så klart.
Själv tar jag ett carb-fusk och dricker en iskall Singha.
Vissa tillfällen kräver en kall öl.



Idag njuter vi av barnen. Bakat fröbröd, yey.
Spelat spel och gjort läxor.



Barnen. De som lever i konsekvensen av sina föräldrars handlande. Så är det så klart och det är något man behöver reflektera över i alla sina val i livet. Ofta möts jag av frågor runt detta. Frågor som har en underton av undran och oro om det verkligen är bra för barnen att lämna sina kompisar i Sverige, att byta skola, att inte kunna gå på aktiviteter som kräver strikt kontinuitet. Men svaret från min sida är nej, jag oroar mig inte för detta. Och mina barn älskar sitt liv i Thailand. De längtar alltid hit. Här finns det harmoni. Här får man sådana där intensivt bra kompisar som man annars bara får på sommarläger och språkresor. Här är klasserna små och lärarna djupt engagerade, handplockade bland 450 sökande. Här kommer studiersultaten utan friktion. Här hämtar vi i skolan kl 14 varje dag och spenderar betydligt mycker mer tid tillsammans än hemma. Här får man lära sig jonglera med eld, dyka, yoga och rida elefant. Och bada varje dag.

 

Mina föräldrar gjorde samma sak med mig. Men i Spanien. Jag tackar mina föräldrar allra djupast att jag fick referensramar som gjort det lätt för mig att gå min egen väg. Att välja med hjärtat. Och nej jag är inte orolig för mina barns "hattiga" uppväxt. De är trygga. I hjärtat. Min förhoppning är att de ska våga välja med hjärtat i resten av sina liv.

 

Ett vardagsdopp i vår egen pool är inte helt fel.

Häller upp en kaffe, brer ett nybakat fröbröd och blickar ut över vår trädgård.
Nej, jag är inte orolig.

 

Åhh, vad jag saknar att leta rätt låtar på Spotify. Får jobba med acceptans. Helt enkelt.