DYKARMAMMA: Samma blick som Zlatan

Visionera och Missionera. Smaka på orden. Vad skapar de för associationer hos dig? För mig har det hängt ihop med mitt yrke som varumärkesstrateg. Jag har hjälpt många, väldigt många, entreprenörer att formulera sin vision, som de alla drivs av, på ett tydligt sätt, så att de får med sig hela företaget på samma väg. Jag ser kristallklara bilder av alla delmålen på vägen till visionen. Jag vill också påstå att jag är bra på att ringa in missionen, det man brinner för, meningen med idén, på vilket sätt man vill förändra världen, och få andra att brinna med mig, eller min uppdragsgivare.

Med lite självreflektion funderar jag på att det här kanske jag inte alls lärde mig på IHR (Institutet för reklam och PR vid Stockholms universitet). Det här är ju liksom jag. Jag har drivits hela livet av bilder i huvudet av en vision, min väg. Och jag har alltid gått min väg, inte vägen som alla andra går. Ibland har jag tvärtom, triggats av att INTE göra som alla andra. Provocerande. Jag vet.
Häromkvällen diskuterade jag Contentment med en av mina närmaste vänner. Att vara nöjd. Jag jobbar på att stanna upp och vara nöjd där jag är, att inte sträva och ställa mig själv inför bergväggar. Då säger hon: "Mia, du har ALLTID drivits av en dröm. Du måste ha en dröm att jobba mot. Och du uppnår alltid dina drömmar." Hon sa givetvis en massa andra kloka saker. Men det här var det jag hakade upp mig på. Hmmm, är det verkligen så? Men då är det väl ingen dröm, ingen vision. Bara uppnåbara mål. Eller?

Fast det där med bergvägg stämmer när det gäller visionerna. Däremot sätter jag hela tiden upp drömmar som är lättare, men kräver sin utmaning, att uppnå, bara för att känna livet i mig. När jag får en idé, en dröm, en vision, i huvudet, kan det ibland känns det helt ouppnåeligt. Som en bergvägg, men drömmen är så vacker och sprakar i horisonten så kittlande, utmanande och jag blir så enormt engagerad. Sen funkar min hjärna liksom Zlatan på fotbollsplanen, den bortser från alla hinder, föser dem brutalt åt sidan, blicken är stadigt riktad mot målet, reser sig när den blir fälld och nedtryckt i leran, om och om igen, starkare för varje steg. Den driver omgivningen mot målet, ibland på (över?) gränsen för vad de tror att de kan prestera, men jag vet ju att de klarar mer än de tror...

Contentment. Att vara nöjd. Vilket ju inte är samma sak som att nöja sig. Man ska inte nöja sig. Du och jag är värda det bästa. Att vara nöjd är ju en bra och skön känsla. Jag kan absolut känna mig nöjd, och framför allt tacksam för allt jag har och har uppnått. Det finns så mycket jag är glad över och jag mindfullar och fokuserar på det och är bra på att njuta i vardagen. I både stort och smått. Men ändå. Jag behöver den där vägen. Zlatan-blicken. Något som hägrar i horisonten. Livet och jordklotet har så mycket coolt att bjuda på. Kittlande, fantastiska upplevelser, de mest underbara känslorna, grymma solnedgångar, den vackraste kärleken, de bästa affärsidéerna, de intressantaste människorna, de blåaste vatten och de häftigaste bergen med den pudrigaste snön. Klart man inte ska nöja sig. Se på Zlatan!