Paradisets baksida

Livet är som vi vet fullt av val. Bland annat kan du välja hur du vill se på saker. Saker som påverkar din energi. Att verkligen se och uppskatta och ta till sig det som påverkar energin positivt. På samma sätt som du väljer att låta det som påverkar din energi negativt, inte slå rot, inte uppta ditt känsloregister, inte bli styrande. Och vart efter du blir duktig på att göda den positiva sidan, allt mer bleknar det negativa. Fast det är inte hela sanningen. Ibland är den negativa energins dragning så stark, att du inte kan stå emot. Och vips, så blir valet plötsligt svårt. Du ser negativa saker allt tydligare. Kanske har du stått emot något negativt, så duktigt, så länge, men det ger sig inte. Står där framför plytet på dig i tid och otid. Till slut öppnar du dörren.

Häromdagen tog vi tuktuken och styrde söder ut. Vägen kantas av spirande hibiskus och bougainvillea (mest svårstavade blomman!).
Båda är mina absoluta favoritblommor jämte magnolia.

Det är så färgsprakande vackert att det nästan gör ont. De varma vindarna smeker min hud när vi far fram. Ljudet från motorn är för högt för att man ska kunna prata, vilket samtidigt ger tid för egna tankar. Trafiken söderut  glesas snabbt ut och jag kan för en gångs skull gå från överlevnadsfokus till njutning.
Bland annat tänker jag att sist vi var här övervann jag min rädsla att köra tuktuk. Känslan av frihet var fantastisk. Det har inte fungerat den här gången. Trafiken har förändrats. Radikalt. Jag har sett för många fruktansvärda olyckor. Det har tärt på mitt inre och förtagit känslan av frihet. Jag frågar mig om och om igen. Hur kommer det sig att människor väljer att köra som de gör? Varför är man inte mer rädd om livet. Sitt eget, andras, inte ens sina barns.

Lika smärtsamt vackert som blommorna är, lika smärtsamt sorgligt och äckligt är det att se alla sopor som ligger integrerade i naturen.
Det finns ingen vind som bättre bär med sig dofter än den tropiska fuktiga. Grillad kyckling och blomdoft, rökelse och kokosolja, sopor och kadaver.
Plötsligt blir det sistnämnda dominant och jag har svårt att stå ut.
Jag bevittnar drivorna av sopor bara öka. Lama försök att bränna sopor, här och där, alla tider på dygnet gör att brandröken ofta ligger tät. Jag har svårt att stå ut. Man slänger fortfarande batterier i soporna. (Nej, vi tar alltid med oss alla batterier hem till Sverige.) Jag har svårt att stå ut.
Det finns inga argument som biter. Miljötänk är ett okänt begrepp och här är marknadskrafterna satta ur spel. Jag har svårt att stå ut.

När vi når vårt mål och jag har landat under palmerna är det lättare att stå ut.



Livet i flip flop med oceaner av tid är trots allt onekligen ett enklare liv än det i vinterkläder med hjärtat i halsgropen och fullbokad kalender.

Jag är gymt bra på att leva Robinsonliv. Men jag behöver balansen. Hängmatta OCH adrenalin.
Reflektion OCH de svåraste utmaningarna. 

Jag vågar inte titta så djupt in i spåkulan. Jag kan bara hoppas att Lanta behåller sin lantliga charm och att kossorna fortsätter att vara ett naturligt inslag längs vägarna. Fast allt pekar på motsatsen.

Men missförstå mig rätt. Koh Lanta har den största platsen i mitt hjärta och jag är övertygad om att jag kommer tillbaka. Just nu, älskade Lanta, behöver jag bara lite distans från dig och jag hoppas att de som bör tar hand om dig väl.

Jag är evigt tacksam för alla dessa månader. Det ger en insikt och distans som jag inte tror är möjlig på plats i ekorrhjulet.
But now... Fyll min kalender. I will hit the ground running!