Som en film

Jag lutar mig tillbaka i det bekväma sätet i bilen som ska ta oss till Barnhem Muang Mai på norra Phuket. Utanför fönstret passerar vi odling efter odling. Palmolja, ananas, kokosnötter, bananer, papaya, gummi, mer palmolja och stora dammar med räkodlingar. Jag har lärt mig massor om de lokala odlingarna framför allt via barnen, som gjort flera studiebesök på olika odlingar. Vet ni t.ex. att en ananaspalm (buske?) bara ger en enda ananas och det tar 6 månader innan man kan skörda. Sen är plantan förbrukad. Det är nästan svårt att ta till sig. Förstå vilka gigantiska arealer man behöver. Känns som en dålig affärsidé. Hur kan den ändå vara så billig? Tänk på det nästa gång du ser en ananas på ICA!  



Ananas.

Längs vägen ser jag pick up:er fulla med just palmoljefrukter, ananas och alla råprodukter från gummiframställningen. Ett gummiträd har till skillnad från anansplantan en produktionslivslängd på 21 år och de små kopparna fästa vid stammen kan tömmas relativt ofta. De sega klumparna, som stinker, fraktas på bil till någon som har en gummipress, en handvevad järnpress, som påminner om den gamla tidens Singer-symaskin. Där pressas klumparna till ark. Ungefär i storleken av en mindre badrumsmatta och hängs på tork. Ofta under bostadshuset.

De sega stinkande gummiklumparna.

Vår bil passerar elefantsjukhuset. Vi blir omkörda av en pick up full med kokosnötter. Och två apor. Som ser ut att av njuta av vinddraget i pälsen. Kalkstensklipporna skjuter upp ur havet. Ytterligare en pick up, den här gången med oxe på flaket och bara ett snöre bakom baken, kör om oss. Vi har sett samma scenario med en elefant på väg till sjukhuset tidigare. Man kan ju bara fundera på vad som händer om föraren måste bromsa kraftigt. På tal om elefanter i baksätet...

Jag älskar att åka längs vägarna här och se ut på allt som sker. Och till skillnad från den obehagliga trafiken på Koh Lanta är vägarna bredare och finare ju längre man kör. Även om det hela känns väldigt hemma efter snart ett och ett halvt år i den här miljön, så känns det samtidigt som en film och jag slutar inte att fascineras. Jag njuter av att öppna alla sinnen och låta Thailand flöda in i mitt inre.

Jag ser en tvååring bada naken i vattenslangen på en garageuppfart. Glad, som bara tvååringar kan vara. Jag ser fyra killar i skolåldern bada i en damm under en bro vi passerar. Deras sommarlov har precis börjat. Vi passerar många moskéer med gröna minaréter och munkarna har vänt hem mot templen från sin morgonvandring där de tagit emot gåvor i form av dagens mat. Här lever muslimer och buddhister sida vid sida i samförstånd. Hur svårt kan det vara? Undrar man ju ibland.

 

Vi gör ett första depåstopp hos munkarna i Wat Tham Sau, Tiger Cave Temple, tre kilometer utanför Krabi Town. Här i kalkstensgrottornas svalka låg tigrarna och sov och morgnade sig i morgonsolen fram till mitten på 70-talet faktiskt. En grupp kringvandrande munkar sökte skugga i grottorna och levde en tid vid tigrarnas sida. Tigrar och munkar i Thailand har alltid haft en speciell relation. Men en dag försvann den sista tigern in i djungeln i Krabis utkant. Munkarnas grupp växte och blev etablerad. Templet sträcker sig idag över ett gigantiskt område på olika nivåer i berget och i djungeln, som vi inte mäktar med att överblicka under det här depåstoppet. Vi går inte de 1237 trappstegen upp till den högsta platsen där det sägs att Buddhas fotspår finns.

 

Vi lämnar våra gåvor till en nunna. Här bor nämligen både munkar och nunnor. Det är mindre vanligt. Det är många byggnader och templet ligger på olika nivåer och svårt att överblicka. Men vi hinner med att besöka en del av grottan, bevittna en buddhistisk böneritual som utförs av tre munkar. Vi blir välsignade av en nunna och får sedvanliga lyckoarmband knutna runt handleden. Det hänger munkar och nunnor lite över allt. De sitter på golvet i templet och äter av det de fått på sin morgonvandring. Vi passerar deras bostäder och ser både deras sovsalar och det sparsamma biblioteket. Jag tänker på Björn Lindeberg, svensken som var thailändsk skogsmunk i sju år. Han som sommarpratade i somras och gjorde stort intryck på mig. Jag skrev om honom i somras i mitt inlägg Det är sexigt med driv.

Man skulle behöva en heldag här. Det finns just ett skogstempelområde, dit är det bara 130 höjdmeter, men sen ska man ner i djungeln 80 höjdmeter. Man behöver löparskor och tre liter vatten. En annan gång.

Nu hoppar vi in i vår silverfärgade van och eftersvettas och ser fram emot att träffa Sussie och Hans som sedan åtta år tillbaka driver Barnhem Muang Mai. Det sätter så klart igång många tankar. Tankar om hela deras process. Sussie som varit med om det ofattbara att förlora två barn i tsunamin. De båda som tagit beslutet att med stort hjärta viga sina liv åt en så viktig och hundraprocentigt dedikerad gärning, som det är att starta och driva ett hem för barn som saknar det vuxenstöd och kärlek som alla barn förtjänar.  Mer om det nästa gång. Det kräver sitt eget inlägg.



Nåväl. En lång dag är till ända. Och jag avslutar så här. Bara så ni inte missat det. Tuktuk i all ära. Men pick up is the shit i Thailand.