Livets adrenalin

Nu knackar low season på dörren. Eller det kändes snarare ett tag som den hade slagit in dörren. För att vara helt ärlig. Nattliga tropiska regn och åskväder. Vindar som trycker på från havet och aggressiva vågor, som gröper ur de alldeles nyligen släta, sammetslena stränderna. Snart till oigenkännlighet. Jag vet. För jag har sett det förut.

Ryktet om nya insjuknanden i denguefeber stryker längs husväggarna varje dag. Skyltarna med CLOSED hänger allt tätare. Avsked. Melankolin hänger stundtals tung i luften. På lördag är det Songkran, det thailändska nyåret, Thailands största högtid, vattenkrig och nationell folkfest. Och lite av Lantas Grand Finale. Då brukar det vara strålande sol. Och galen glädje i luften. Så low season kan ta och backa ut genom dörren den kom ifrån och lugna ner sig lite. Det. Är. För. Tidigt!



Om vågorna är större än väntat. Ta ett djupt andetag.
Bada, hoppa och lek i dem. Virvla runt och låt adrenalinet rinna till.
Känn livet i dig.

Ibland är det så. Händelser kommer för tidigt. Knackar på dörren eller bara helt ohämmat kliver in i våra liv och sätter igång en storm. Vi har ju ofta en plan. Vi är så oförberedda på det oväntade. Vi vill gärna känna ruset. Livets rus. Men vi har någon slags föreställning om att vi kan ha kontroll, hela tiden. Det kan vi givetvis till viss del. Samtidigt är ju en stor tjusning med livet att vi faktiskt inte vet vad som väntar oss bakom nästa krök. I nästa vind. Med vår inställning, kan vi vara med och styra. Sen handlar det om valen. När sorgens fåglar plötsligt flyger över våra huvuden. (Det gamla kinesiska ordspråket, ni vet.) Då man välja. Välja att upplåta sitt hår till deras boplats. Eller inte. På samma sätt har du ett val inför fantastiska möjligheter som plötsligt och snabbt står framför din dörr. Ruset stiger i bröstet. Tankarna blir svårsorterade. Du måste ta snabba beslut. Hoppa utan fallskärm eller stå kvar och trycka igen dörren och stanna kvar i comfort zone? Snabbt, snabbt, fram med vågskålen. Plus och minus.

Alltför ofta sviker modet och vi letar aktivt efter minus. Det är fel tidpunkt. Det skulle bli väldigt komplicerat. Det vore inte det bästa för barnen (det är ett jättebra argument, för vem kan liksom klandra den som sätter barnen främst?). Du vet vad du har, men inte vad du får. Tänk om det går åt helvete? Puh, vad skönt, nu slipper jag gripa tag i möjligheten! Men om jag får den igen. Då! Då ska jag verkligen ta chansen...! Verkligen.

Och så finns det de andra. De som tar möjligheterna när de kommer. De som hoppar från ö till ö i livets vackra skärgård. Utan att veta exakt hur det ser ut på nästa ö. Bara att den ger möjlighet att fylla livet med något som när din själ. Lite närmare drömmarna. Lite närmare kärnan. Och lyckoruset fyller ditt bröst.

Jag tror lite så här. Det är viktigt att ha en plan. Men livet har också många dimensioner som vi inte kan styra över. Som gör att det kanske inte alltid går enligt plan. Därför tror jag det är än viktigare att ha en vision och en riktning. En tydlig och uttalad bild över vart man är på väg. Och vad som får en att må bra. På riktigt. Vägen, vägen! Har man det, tror jag också möjligheterna man söker dras till en som en magnet. Bara man har tålamodet att hålla fast vid sin vision. Och tro på sig själv.

På Lanta är de goda exemplen många.



Som familjen Stenbeck, som vågat hoppa från ö till ö i livets dataspel.
De vågade säga JA när möjligheten gavs och flyttar snart till Singapore.
Och nej, jag är inte avundsjuk, utan INSPIRERAD.
Jo jäklar, lite avis är jag, eller jag anar i alla fall känslan... DET händer inte ofta.

Eller Micke, en vän, pappa på skolan och  P:s träningskompis, som började träna Muay Thai den här vintern.
Inte ny som kampsportare, men ändå, en ny sport.
Han tillhör det hårdtränande Low Carb-gänget på Lanta, och som han har tränat!
Han hade en groende dröm. Att få gå en riktig full contact match.
I slutet av förra veckan avslöjade han lågmält att han gripit tag i möjligheten när den gavs honom.
Sista matchen på Williams Stadium den här säsongen.
 

Sa jag att det var några som blev nervösa? Alltså, inte jag så klart!
Ingen hade behövt bli nervös. Han hade full koll på sina skills. Micke vinner sitt livs första thaiboxningsmatch. På knock dessutom (jo, i höger hörn, utanför bild ligger thailändaren som tränat Muay Thai sedan han kunde stå). Men Mickes vision var starkare, han visste att han kunde vinna och han tänkte inte låta något komma emellan. Han hade möjligheten i sin hand. Bokstavligen.

Den här bilden fångar känslan i bröstet. Ruset. När man uppfyller en dröm.
Jag är lika IMPONERAD som INSPIRERAD.
 

Om vi inte vet vad vi har för drömmar. Eller inte vågar uttala dem. Då är det svårt. Men jag tror att många bär på en längtan. Längtan efter att få känna det där ruset. Glädjen i bröstet. Känslan av att man lever fullt ut. Det liv man vill leva. Vem vet vad livets vindar för med sig imorgon? När överraskningarna knackar på dörren vill vi ha riktningen klar för oss, så att vi tar beslut som för oss närmare känslan.

Säg JA lite oftare och låt livets adrenalin göra sitt.