Paradisets baksida

Livet är som vi vet fullt av val. Bland annat kan du välja hur du vill se på saker. Saker som påverkar din energi. Att verkligen se och uppskatta och ta till sig det som påverkar energin positivt. På samma sätt som du väljer att låta det som påverkar din energi negativt, inte slå rot, inte uppta ditt känsloregister, inte bli styrande. Och vart efter du blir duktig på att göda den positiva sidan, allt mer bleknar det negativa. Fast det är inte hela sanningen. Ibland är den negativa energins dragning så stark, att du inte kan stå emot. Och vips, så blir valet plötsligt svårt. Du ser negativa saker allt tydligare. Kanske har du stått emot något negativt, så duktigt, så länge, men det ger sig inte. Står där framför plytet på dig i tid och otid. Till slut öppnar du dörren.

Häromdagen tog vi tuktuken och styrde söder ut. Vägen kantas av spirande hibiskus och bougainvillea (mest svårstavade blomman!).
Båda är mina absoluta favoritblommor jämte magnolia.

Det är så färgsprakande vackert att det nästan gör ont. De varma vindarna smeker min hud när vi far fram. Ljudet från motorn är för högt för att man ska kunna prata, vilket samtidigt ger tid för egna tankar. Trafiken söderut  glesas snabbt ut och jag kan för en gångs skull gå från överlevnadsfokus till njutning.
Bland annat tänker jag att sist vi var här övervann jag min rädsla att köra tuktuk. Känslan av frihet var fantastisk. Det har inte fungerat den här gången. Trafiken har förändrats. Radikalt. Jag har sett för många fruktansvärda olyckor. Det har tärt på mitt inre och förtagit känslan av frihet. Jag frågar mig om och om igen. Hur kommer det sig att människor väljer att köra som de gör? Varför är man inte mer rädd om livet. Sitt eget, andras, inte ens sina barns.

Lika smärtsamt vackert som blommorna är, lika smärtsamt sorgligt och äckligt är det att se alla sopor som ligger integrerade i naturen.
Det finns ingen vind som bättre bär med sig dofter än den tropiska fuktiga. Grillad kyckling och blomdoft, rökelse och kokosolja, sopor och kadaver.
Plötsligt blir det sistnämnda dominant och jag har svårt att stå ut.
Jag bevittnar drivorna av sopor bara öka. Lama försök att bränna sopor, här och där, alla tider på dygnet gör att brandröken ofta ligger tät. Jag har svårt att stå ut. Man slänger fortfarande batterier i soporna. (Nej, vi tar alltid med oss alla batterier hem till Sverige.) Jag har svårt att stå ut.
Det finns inga argument som biter. Miljötänk är ett okänt begrepp och här är marknadskrafterna satta ur spel. Jag har svårt att stå ut.

När vi når vårt mål och jag har landat under palmerna är det lättare att stå ut.



Livet i flip flop med oceaner av tid är trots allt onekligen ett enklare liv än det i vinterkläder med hjärtat i halsgropen och fullbokad kalender.

Jag är gymt bra på att leva Robinsonliv. Men jag behöver balansen. Hängmatta OCH adrenalin.
Reflektion OCH de svåraste utmaningarna. 

Jag vågar inte titta så djupt in i spåkulan. Jag kan bara hoppas att Lanta behåller sin lantliga charm och att kossorna fortsätter att vara ett naturligt inslag längs vägarna. Fast allt pekar på motsatsen.

Men missförstå mig rätt. Koh Lanta har den största platsen i mitt hjärta och jag är övertygad om att jag kommer tillbaka. Just nu, älskade Lanta, behöver jag bara lite distans från dig och jag hoppas att de som bör tar hand om dig väl.

Jag är evigt tacksam för alla dessa månader. Det ger en insikt och distans som jag inte tror är möjlig på plats i ekorrhjulet.
But now... Fyll min kalender. I will hit the ground running!

Längtan vs saknad

Ibland längtar man hem. Eller bort. Eller någon annanstans. På att något ska ta slut. Eller på att något ska börja. När man enbart borde vara tacksam.

Sen funderar jag på att göra skillnad på längtan och saknad. Är det inte så att längtan ändå är fylld med förväntan, pirr, hoppfullhet och energi, medan saknad till stor del består av sorg, ett hål i hjärtat och något vi måste lära oss att leva med? Utan hopp. Lite så tror jag.

När jag låtit känslan ta plats, blir nästa steg att försöka sätta fingret på vad det är. Längtan eller saknad? Efter vad? Det är någon pusslebit som inte är på plats helt enkelt. En del av min själ som söker. Det känns ändå ok. Jag tror att någon har givit mig en utmaning. Det skapar någonstans lite förväntan inför framtiden. Något kommer växa ur sökandet. Någon gång.

Rent konkret längtar jag kanske lika mycket bort från Lanta, som jag saknar något annat. Hem däremot är ett annat begrepp. Hem är en plats i mitt hjärta. Hem är när allt känns rätt i själen och lugnet lägger sig. Då är man hemma. Det är inte en geografisk plats. Och just nu är jag ute och reser. Fast aj, vad jag LÄNGTAR efter er i Sverige!

Våra snart totala ett och ett halvt år på Koh Lanta har varit fantastiska. Utvecklande. Insiktsgivande. Men nu är pendeln i botten. Jag kan inte vrida mig flera varv på yogamattan. Ge mig en intellektuell utmaning av rang. Ge mig puls och visioner. Ge mig storstad och kultur. Ge mig glitter och glamour. Och låt kärleken från omvärlden skölja över mig. Ge mig flow, fart och passion!

Jag gräver ett stor hål i sanden och däri kan vi lägga allt skav. Alla negativa tankar. Alla hårda ord. Jag vill inte ha dem. All avund och missunsamhet. All skepsism, sarkasm och sensationer. Dra av dig ytan och låt den falla ner i hålet. Stå naken inför morgondagen. Sen kommer tidvattnet. Först med det förlåtande lugna skvalpet. Sen med de brutala, brusande vågorna som bär med sig ny sand. Som fyller hålet.

Vem fan har ALLTID flow? Och under tiden. Så njuter jag av dagen. Som den kommer.
Bejaka varje ögonblick. Grip tag i varje möjlighet. Fyll dagarna med JA!
Eller som Paul sa: På min gravsten ska det stå "Jag har levat!"

Mitt hjärta går i spinn

Sagt och gjort. Segling med katamaran bokades!

Det är skönt att Stora B uppskattar samma saker.



Lilla D var däremot initialt lite smått trulig över att flytväst inte var förhandlingsbart.

Vi kunde inte fått bättre väder. Det blåste lagom och solen strålade från en klarblå himmel.

Jag låter näsborrarna dra in havsluften och känner hur hjärtat pickar. Pick, pick, pick.
Jag hade kanske förträngt hur mycket jag längtat efter att vara på en segelbåt. Vara på segelbåt. För vi seglar inte själva, har bara nöjet att vara på seglande segelbåt, men hey, det är gott nog en dag som denna.
Njuter!

 

Barnen tjuter av förtjusning när vattnet skvätter upp på väg mot Dyer Island.

 

Naturupplevelser på riktigt. Som det ska vara.

 

Framme vid Dyer Island slänger vi i ankaret och det sägs att det finns sjölejon som ibland är leksugna.

 

Det tar inte mer än dryga fem minuter i vattnet, så dyker den här killen upp. Han ser mig i vattnet, och simmar fram till mig och visar upp sig. Han simmar ivrigt mot mig på ytan, när han kommer fram han simmar under mig, åt alla håll, inklusive på rygg. Varv efter varv. Efter ytterligare fem minuter är han trött. Han simmar målmedvetet mot stranden och lägger sig och vilar. Men helt uppenbart, han hoppade i enkom för att komma förbi och simma med mig. Det var en av mina bästa encounters ever. Måste hamna tvåa, efter valhajen!

 

P och Lilla D sticker ut och paddlar en stund. Lite senare, när P och Stora B simmar bort till sjölejonet snorklar jag och Lilla D bara några meter från båten. Vad tror ni händer då? Jo, det kommer två delfiner och simmar mitt framför ögonen på oss, bara två meter ifrån. Jag ser dem både på och under ytan. Det blir nästan för mycket. Overkligt på något sätt. Aaggghhh, tacksamhet, tacksamhet. Nyp, nyp i armen!

 

Jag blir verkligen supersugen på en seglingssemester på just katamaran. Det barnvänliga alternativet. Som en segelbåt med stödhjul och grymt med plats.

 

När, när, när, var, var, var, hur, hur, hur? Så där håller hjärnan på...

 

Vi har haft det fantastiskt, så vi är lite ledsna när vi säger hej då till det här huset på stranden.

 

Hej då råttorna, ni var jättesöta!

 

Hej då och stort tack  Rottnest Island, du gjorde oss inte besvikna.

Tillbaka i Fremantle på kvällen får vi slänga upp ryggorna på ryggen och leta upp en... ja, just det. Taxiiii!
Mot Singapore!

En dag. En enda liten dag. Kan få enormt stort utrymme i ditt inre under en lång tid framöver. Allt beror på vad du fyller dina dagar med. En dag lik alla andra dagar försvinner i flödet. Men en dag då ditt hjärta går i spinn får fäste och glöms aldrig bort. Aldrig.




Magic moments of Rottnest Island

Rottnest Island utanför Fremantle kan liknas vid Australiens Gotland. Sanddyner, stugor, skolklasser, cyklar och picknick. Helt crazy åker vi dit utan att ha något boende. Bagagekillarna skakar på huvudet, vi kommer inte få någonstans att bo, och de kan inte checka vårt bagage eftersom det ska i så fall taggas och köras med släpkärra direkt till den hyrda stugan. Som vi inte har. Helt crazy, som sagt. Haha, det kändes inte som en livsavgörande risk. Och känslan av frihet och gamla resemönster från förr väger betydligt tyngre.

Vi beger oss ner i hamnen i gryningen och käkar en frukost på ett ännu inte öppnat kafé.
Dessvärre många mysiga foton försvunna med min mobil.
Men jag är tacksam att jag knäppte lite med systemkameran också!

 

I väntan på färjan. Vi tackar oss själva över det kloka beslutet att bara resa med två ryggsäckar. Det känns som en förutsättning när man reser obokat.

 

Jag gillar när Australien lever upp till sin egen klyscha.
När aussies ser ut som aussies gör på film och är lika übertrevliga.
Men väskorna, de fick vi bära själva, när vi nu var så crazy att inte ha boende bokat.

Det är lite Norge över Australien. Snabbt, vackert, enkelt, effektivt, jättetrevligt, kompetent. Och DYRT.
Den lilla snabbgående färjan gjorde sällsakp på taxikontot.

Men det får man snabbt förtränga. När Australien levererar.

Och döm vår lycka när vi faktiskt får hyra ett av dessa små hus på stranden.
Två sovrum, kök, inhägnad fram- och baksida, fullt utrustat, t o m med egen BBQ.
Man ska inte vara rädd för att ta lite risker. Riktigt ofta går det riktigt bra.
Alla närmare bilder på huset fanns tyvärr i min mobil.
Några hann jag dock lägga ut på Instagram, för den som vill se. (miaeh)

 

Sådana här platser kan ju inte vara annat än magic moments.
Vi slår oss ner med vår nyinhandlade Chill Bag och tar fram picknicken.
Hjärtat slår ett extra slag. Vacker natur, picknick med ost och mörk choklad.

 

 

På Rottnest Island tar man sig runt med cykel. Eller så köper man ett daypass på bussen, som går i en enkelriktad 45-minutersslinga runt ön.

Vi studerar snorkelkartan. Jag och Stora B ger oss ut.
Sikten är fantastiskt och fiskarna många, men vattnet kallt jämfört med våra thailändska hemmavatten, bara 24 grader. Under ytan ligger skyltar som både informerar om vad vi ser och visar oss hur vi ska simma vidare. Kul grej. Typiskt aussie!
 

Vi packar ihop både chill bag och snorkelutrustning och drar vidare med bussen runt ön och ser vackra vikar och båtar, fyrer och fantastiska saltsjöar.
Allt i min mobil...
MEN inte en råtta så långt ögat kunde nå. Det var ju det som var grejen med det här Rott-Nest-placet.
Det skulle krylla av pungråttor. (Lite dovt morrande igen.)
 

Men som om den här råttan hade hört vårt dova morrande, kom han ensam skuttande till vårt hus och raka vägen fram till barnen. Det blev ett litet magic moment.

Sen såg vi dem precis överallt. Quokkas heter de. Ganska söta och helt orädda och nyfikna. En riktig kids hit!
Egentligen är det inte alls råttor. Men 1696 kom holländarna till ön och misstog dessa pungdjur för råttor, och gav ön dess namn Rottnest, som de fått dras med sedan dess.

 

Medan Stora B pluggar matte med P (jo, det är ju faktiskt vanlig skolvecka), går jag och Lilla D på upptäcksfärd.
Vi ser roliga pelikaner och så småning om hittar en lekpark och Lilla D går i spinn. Fast det är ju klart bättre än iPad i alla fall.



Vi går i spinn på olika saker. Och det gäller ju att man får utlopp för det man går i spinn på. Det är då man mår bra. Själv har jag spanat in en katamaran. Kanske inte den snyggaste, men den verkar tillgänglig.
Och visp så får drömmen om lite luft i seglen, den där verklighetstouchen som gör att jag tänder till. Och då kan inget stoppa min projekthjärna.
Här ska seglas. Som jag har längtat!

Även om man inte alltid kan få hela kakan av en dröm, så är små tuggor icke att förkasta. Utan ta chansen när den kommer. Man kan alltid dela upp livet i mindre projekt. Ibland håller man i rodret och styr så tydligt mellan grynnorna. Ibland hänger man lite mer på en boj och ser allt segla förbi, men då kan man välja att suga åt sig de positiva sakerna, ta chanserna och möjligheterna, som seglar förbi. Och vips, var så säker, tids nog så blåser vinden åt rätt håll igen och du seglar vidare. Gäller bara att lita på det, när man hänger där vid bojen. Och välja rätt grejor! Som gör dig glad.

Låt aldrig missnöjet få fäste. Move on!

Som ni förstår beslutade vi oss för att Perth City var ett avslutat kapitel. Meddelar hotellet att vi kommer checka ut i förtid. Tänkte att vi tar väl lokalbussen längs West Coast Highway (visst låter det coolt?). Men nehe, det går ingen buss längs kusten, utan då ska man in till bussterminalen i Perth och byta buss. Ehh, skulle inte tro det. Taxiiii!

Längs West Coast Highway ligger lyxkåkarna på rad.

Vi bestämmer oss för att åka till Cottesloe Beach, kanske Perths mest kända strand.

 

Nu börjar man känna igen sig.

 

Check på coola, vältränade aussies.

 

Check på det obligatoriska rescue teamet.

 

Check på att bada med Stora B i vågorna!

 

Check på legendariska Indiana. I bottenvåningen förvaring av hundratals surfbrädor och dylikt, på övervåningen lyxrestaurang.

 

Vinkokta musslor, de godaste vi ätit, anklever, serranoskinka, ost, ost, ost.
Fem tofsar i alla kategorier. Australien när det är som bäst, trevligt högkvalitativt, genomtänkt, UTAN den där vräkiga lyxen, som jag inte alls gillar.
Så fem snygga tofsar. Australien levererar.

 

Du, det börjar ordna till sig!

 

Mot kvällen drar vi oss vidare ner längs West Coast Highway till Fremantle.
Hit kom kolonialsterna redan 1829 och många byggnader från 1800-talet finns väl bevarade i denna lilla pärla till stad.
I en härlig mix av coola moderna restauranger i Fishermans Harbour, känner vi direkt i hjärtat att HÄR vill vi vara.
Vi käkar det godaste köttet på tre månader och tar en taxi tillbaka till hotellet för att packa och checka ut nästa morgon. (Och så pratar vi inte mer om det där med taxikontot...)

Vi hinner massor på ett par dagar i Fremantle. Man kan promenera över allt. En lättnad för taxikontot.
Vi går på festival, shoppar, kollar in digeridoos, strosar runt, läser nyinköpta böcker på engelska, äter gott och känner livet i oss.

Fishermans Harbour

Lilla D blir väldigt fascinerad av det här gamla skeppet som seglat hit för flera hundra år sedan.

 

Tuktukarna är lite coolare i Australien!
Fast jag vet inte, den ser ranglig ut. Klena stödhjul...

 

Vi ramlade in på en festival i parken, bra musik, god korv, mycket folk.

Solnedgångar blir man liksom inte mätt på.
Men när solen sänker sig i havet utanför Australiens västkust sjunker temperaturen till bara dryga 20 grader. Tröja på!

Vi hittar en gammal, klassisk, irländsk pub med några rum ovanpå.
I kontrasten till den besvikelse vi kände första dygnet blir de följande dagarna allt tydligare i konturen. Vi känner oss grymt nöjda och somnar som klubbade sälar.

En filosofisk fundering. När man känner sig missnöjd är det viktigare att fokusera på hur man kan förändra sin situation och faktiskt göra det. Snabbt och beslutsamt. Istället för att grotta ner sig i sitt missnöje, bita ihop och stanna kvar, vilket är lätt hänt.

På tal om sälar, så bestämmer vi oss för att styra kosan vidare till Rottnest Island för intensiva naturlupplevelser. På riktigt. Fortsättning följer.