Du, det är nån jävla kran som står å droppar...

Idag fick jag ägg och bacon till frukost och det var ingen is på rutan. Inget hall-krig. Bättre start. Kollade Nyhetsmorgon på fyran, drack kaffe och tog det lugnt. Tilde fyller 40 år idag. Vi återkommer till det.

Först den negativa energin. Jamen, det är så sällan, så jag passade på att iaktta ordentligt vad det gör med mig. Som en liten studie.

Negativ energi är verkligen som en kran som står öppen och jag kan nästan känna hur energin rinner ur mig. Jag blir trött. Det känns i hela kroppen rent fysiskt. En tung, krypande, trött känsla. Tålamodet sjunker drastiskt. Och med det nivån på humöret. Mer lättirriterad. Kortare stubin. Väldigt intressant. Och TYDLIGT, att här vill jag INTE vara!

Sen är det det där med valen. Du vet, livet är en kedja av våra val. Välj rätt och livet blir lite bättre. Men när kranen med negativ energi står öppen, är det svårare att välja rätt. Är inte DET intressant, så säg? Motståndet blir större. Promenad vs. soffa. Man väljer soffa, trots att man VET att promenad är bättre. Ägg vs. macka. Alltså nej, där har jag min gräns. Jag väljer ägg. MEN jag känner att i ett annat läge hade jag kunnat välja macka. Pedagogisk vs. ironisk. Jaha, vad trevligt, du väljer det senare. Inte alls bra. Inspirerad vs. provocerad. Ja, ni hajjar. Stäng kranen! Hitta källan.

Negativ energi förvandlar mig till en person jag inte alls vill vara och som inte alls representerar den jag är. Innerst inne. Jag tror att det kan vara så att man ibland fastnar i negativ energi för länge, att man till slut tror att de där dragen är en del av ens personlighet. Men innerst inne kanske man känner att man inte är helt nöjd med den man är. Tänk, då att det kan vara så att kranen står öppen.

Här är nu kranen på väg att stängas. Håller på att täta alla läckor. Ser det som ett snabbt dopp i isvaken. Fort upp. Tänker INTE befinna mig där. Face it. Fix it. Forget it. Det är det som gäller. Jag började igår och stegade iväg till naprapaten, för min axel suger i alla fall mest energi. Så nu är behandling påbörjad. Grymt coolt tejpad i svart och rosa (bara en sån sak).

Och min röda lilla hyrbils-Golf är ganska sportig!

Ja, sen var det det där med Tildes 40-årsdag. Hon hade så klart bjudit in en psykolog för att snacka 40-årskris. Intressant igen. Han, psykologen, sa att 40-årskrisen var enormt vanlig. Den kommer som en obehaglig känsla i kroppen. Man inser vid 40 att nu är man halvvägs. Livet har också ett slut. Så undrar man: "Oj, var det det HÄR som var livet. Blir det inget mer liksom? Vad hände med alla stora drömmar? Jag får inte leva om mitt liv (det är det som är grejen). Jag ville mer." Det var enligt honom, huvudorsaken till 40-årskrisen. Vad gör man vanligast då? 1) Börjar träna 2) Tar MC-kort eller tar tag i någon annan egen, oftast individuell, dröm.

Och det är självklart toppen att man får en katalysator att äntligen förverkliga ruvande drömmar. Det är ju faktiskt ganska lätt att börja träna, ta dykcert, segla Gotland runt, göra en Klassiker, lära sig italienska. Konkret. 40-årskris light, skulle jag vilja säga. Bara positivt.

Grattis Tilde!
Vi mumlar lite i mungipan: Sa vi inte att 40 är det nya 25?
Varför krisa?

Psykologen fortsatte: Det är dock väldigt många som bara har obehagskänslan, som inte VET vad det är som saknas. Bara att det inte känns rätt. Att man saknar något. Och det här är ju den djupa 40-årskrisen. "Vad VILL jag? Egentligen. Ville jag DET HÄR? Det här som blev livet. Ville VI det här? Vart är vi på väg? Vart leder vägen? Vilken väg? Vill jag gå på den. Med dig?"

Psykologens råd: Sitt still i båten. Börja INTE med drastiska förändringar, som att byta partner över en natt eller flytta från storstad till landsbygdsidyllen ogenomtänkt. Sitt still i båten! Och ägna dig åt att reflektera. Få struktur på tankarna. Prata med dig själv. Prata med andra. Känn efter. Kom på vad det är du vill. Egentligen. Låt det ta tid att manifestera.

Ungefär där slutade psykologen.

Jag skulle vilja säga att det blir ju inte mycket bevänt med någonting om man slutar där. När du väl vet vad du vill, så är det dags att sätta igång. Att förverkliga. GÖR det också! Det är aldrig så läskigt som du tror. Det blir oftast mycket bättre. Kanske som du drömt om. Kanske bättre. Kanske lite annorlunda. Och skulle det mot förmodan inte bli det. Så har du i alla fall vuxit av att våga. Och kommit lite närmare kärnan.

Men det är väl ingen som har 40-årskris? Inga obehagskänslor så långt hjärtat når. Allt är bara hääärligt!

Så, nu tar vi drar åt den där kranen, så den inte står och droppar...

Olle Ljungström – Ett la la lallande liv