Är du normal?

Ni vet hur det är. Man närmar sig 40, kanske har man passerat. Livspusslet i fokus. Familjen AB är ett enda stort logistikprojekt och tid är en bristvara. Chokat på jobbet. Lite ont i ryggen. Eller var det i foten? Stel helt enkelt. Man är ju inte 20 längre... Och vem hinner träna tre gånger i veckan? Man får vara nöjd om det blir tre gånger i månaden. Dygnet har ju bara 24 timmar. Barnen måste man hinna med. Akiviteter och tävlingar, läxläsning och bullbak till klassresan. Man hinner ju liksom inte med sig själv. Har man någonsin en "ledig" kväll, är det ju galet skönt att landa i soffan med ett glas vin. Då får inget mig att resa på mig. Jag är värd den där soffan. Dödstrött. Inte minst nu när mörkret faller på. Mamma Scans köttbullar och makaroner. Så får det bli. Vem hinner, orkar och vill laga mat? Dessutom dessa vintersjukor. Förkylningar som inte släpper, kräksjuka, halsfluss. Och VAB. Men det positiva med vintern är ju att man inte behöver gå i bikini. Det är över ett halvår kvar till kroppen ska exponeras. Så i vår, då kan vi ta tag i någon effektiv diet och köra Beach 2013. Då ska vi träna så det står härliga till. Då ska vi gå ner de där 10 överflödiga kilona. Förresten har jag ett knä som spökar, så det funkar inte riktigt att träna just nu. Du vet hur det är...

Känner du igen dig? Lite? Kanske i någon del? Eller inte. Men jag tror man kan säga att det här är ett ganska "normalt" scenario i våra liv idag. För många. I alla fall där jag befinner mig. Och mycket av snacket rör sig runt detta. Och vi bekräftar. Ja, så är det. Eller huuur!? Jag känner i alla fall absolut igen mig.

Jag har jobbat med träning och tränat i hela mitt liv. Elittränare i gymnastik i dryga 15 år, yoga, pilates, gymägare, barngymnastiktränare, utbildat hundratals instruktörer, skidguide, dykguide, tränat spinning, massor av spinning och styrketräning. För att inte tala om balett, ridning, bugg, skridskor, showdans och simning. Typ allt. (Utom bollar. Fixar inte bollar.) Men jag känner ÄNDÅ igen mig.

Förra hösten hade det gått för långt för mig. Och jag tror det var TUR. Jag hade varit allvarligt sjuk i denguefeber i månader och efter det kunde jag inte komma tillbaka. Stel, infektioner, stress och trötthet. Det hade gått så långt att jag slutligen bara kände att så här får det inte vara. Det är INTE normalt.

Jonas Colting pratar om att vi lutar oss mot att vi är "normala". Och så bestämmer vi vad som är normalt. Vi intalar oss själva och varandra att det är så är det blir när man blir äldre. När man närmar sig 40 säger "folk": Nu går det bara utför. Man får vara glad så länge kroppen håller. Vi är ju inte 20, ju, raljerar vi. Annat var det med formen förr. Ja, och gud vad man åker på infektioner. Det är ungarna som släpar hem dem. Och ingen egen tid. Neeeej, VEM hinner? Vi sätter en norm i en social och kulturell grupp. En norm, som vi kallar normal. Det blir lätt en självuppfyllande profetia.

Men alltså. Sorry. Man ljuger både för sig själv och andra. Ett kollektivt ljug. "Normalt" är bara de referensramar man har i just den cirkeln där man befinner sig. I en viss kultur och en viss social grupp. Höj blicken, visst är det så?

Det är inte normalt att vara stel, det är inte normalt att ha ont i ryggen, det är inte normalt att ha värsta suget, det är inte normalt att vara dödstrött på eftermiddagen, det är inte normalt att ha avsevärt sämre kondis nu än när du var 25, och du behöver inte ha de där extra kilona. Det kanske är vanligt förekommande. Men inte normalt.

Det är fullt normalt.
Att vara smärtfri, pigg, fylld av energi, gå äventyrsbanor
och testa nya saker i livet. Även vid 40 +.
Låt inte någon säga något annat.

Vi är skapta för träning. Men framför allt, träning är nyckeln till hälsa, välbefinnande och högre livskvalitet. För att det ska fungera fullt ut, behöver man också äta rätt. Bygga kroppen inifrån med rätt material. Faktum är att för mig, var det hela nyckeln, att stoppa i mig rätt saker, det ändrade hela mitt mindset och min kroppssammansätting. Det är lätt att äta rätt. Men ändå så svårt. Svårt för att det inte ett quick fix. Det är en långsiktig väg. Att förbättra sina vanor är inget experiment, ingen kick start. Det där är ett förhållningssätt för att ge kroppen bra förutsättningar att ge tillbaka energi, kunna bygga muskler, göra dig uthållig och pigg.

Alla vet hur svårt det faktiskt är att ändra sina vanor och göra det beständigt. Särskilt som effekterna kanske tar tid på sig. Vi vill att det ska gå snabbt. TV-shops-snabbt! Fast sanningen är den, det tog ju några år att hamna där, så det lär ju ta mer än ett par månader att fixa till det. Att vrida klockan tillbaka. Eller? Är inte det logiskt? Vi är dock ganska obenägna att lägga in det som krävs. Vi. Har. Ju. Inte. Tid.
(Lust/Vilja/Ork?)

Vi är resultatet av våra val. Vi väljer vad vi vill välja.

Vi vill ju gärna välja hälsa. Men... på måndag, eller från 1 januari, eller före sommaren. Då. Då ska vi göra rätt val. Inte nu. Får inte ihop det just nu. Och i helgen ska vi på fest. Kan ju liksom inte börja då!

För en skillnad är det ändå på att vara 40+ mot 25. Som aktiv 25 åring kan du ändå surfa fram på lite halvtaskiga val om du tränar hyfsat. Men med år av återupprepade val som påverkar hälsan negativt, gör det sig mer påmint i kroppen. MEN som sagt, det går att välja om. Välj om, välj rätt - så får du tillbaka några år. Shit, vad provocerande. Kanske du tycker. (Fundera på varför i så fall.)

ALLA kan skapa tid att röra på sig varje dag. Jag lovar, du kan hitta 20 minuter till powerwalk eller löpning. Och 20 minuter till en muskelgrupp med gummibandet. Eller vad du nu väljer att göra. Lovar. Just do it.

Jonas Colting pratar en hel del om motståndets betydelse. Att vi behöver motstånd. Att vi blir så enormt tillfredsställda när vi lyckas erövra motståndet. Jag är nog egentligen dålig på motstånd och disciplin i träningsgenren, jag går mest på lust. Fast det ligger nog en hel del i det. Vad tror du? Låt motståndet flyga över axeln säger jag.

The Doors – People Are Strange - New Stereo Mix Advanced Resolution