Det gör ont att säga farväl

Sista lunchen med Ann. Sista lunchen med Petra. Sista lunchen med alla. Sista företagarfrukosten. Sista tjejmiddagen. Sista spinningpasset. Sista utvecklingssamtalet på förskolan. Sista schampoflaskinköpet. Check.

Några sista saker kvar. Några dagar kvar. Några viktiga möten och farväl kvar. Några som kommer göra ont.

Allt bli så tydligt. Jag säger hej då och får långa härliga kramar. Men jag KÄNNER inte så mycket. Hjärnan har fullt upp. Förnimmer svag doft av rök. Kommer det från öronen? Jag har dålig kontakt med kärnan just nu. Och en axel som gör att jag avstår yoga. När jag behöver den som bäst.

Alla barnens saker är packade. Reseapotekt, det lilla man faktiskt behöver, ligger i högar på diskbänken. Dykutrustningen har torkat. Redo att packas. Hur jag ska lyckas packa mina egna saker har jag inte klurat ut. Eftersom jag ska på konferens till Las Palmas INNAN jag ska till Thailand. Har lagt lite sporadiska högar med sommarkläder på golvet.

Man kommer inte på vad man har glömt.
Förrän man kommer på vad man har glömt.

Ibland undrar jag. Är jag dum i hela huvudet som åker till Thailand igen och utsätter mig för risken att få denguefeber. Igen. Och utsätter mina barn för det. Jag får frågan vid de flesta "sista luncherna". Är jag inte orolig? Men paketerar den (både frågan och oron) metodiskt i en skokartong och lägger in i garderoben. På min gravsten ska det stå "Jag har levat". Packar myggmedel, långa byxor, skjortor.

Jag VET att jag kommer känna lugnet när jag väl kommer dit. Att jag kommer känna mig hemma. Att jag kommer känna mig religiös när jag tömmer luften ur dykvästen första gången och långsamt sjunker mot 20 meter. Att första mötet med en sköldpadda kommer få mig att gråta i masken. Att jag kommer till min rätt när jag får använda mina språk. Att det ska bli fantastiskt att återse gamla vänner. Att jag kommer träffa så många nya intressanta människor och berikas med så många djupa samtal. Och ha tid. Att jag kommer närmare kärnan. Att jag mår bra av att se buddhistmunkar åka moppe. Att jag kommer känna mig som världens lyckligaste mamma när jag ser mina barn hoppa i vågorna med världens största leende, eller somna på thaimassagen efter skolan. Den bästa skolan. Inga skor, ingen tvätt, ingen matlagning, ingen bil, inga rutor att skrapa, bara tuktuk och vinden i håret, inga överdragsbyxor, inget hallkrig. Jag vet, och jag är trygg i det. I vetskapen. Fast just nu kan jag inte känna det.

Just nu känner jag bara att jag kommer sakna att dricka kaffe med mina medarbetare och att träna mina gymnaster. Att jag vill vara på landet och låta brasan spraka. Att jag kommer längta efter skidåkning. Att jag kommer sakna ost och vin. Att jag vill att min mamma ska fira jul med oss.

Vad betyder det här då? Är det inte lite förmätet att inte vara galet nöjd och sprudlande lycklig och enbart fylld av förväntan när man ska bo i paradiset hela vintern? Är det en lätt bris av påminnelse om att man inte ska tro att livet är en räkmacka? En påminnelse om att ta fram listan av tacksamhet? Att det är meningen att man ska ha lite ågren när man ska uppfylla en dröm? Annars skulle man inte uppskatta att man vågade hoppa... man skulle liksom bara gå runt och uppfylla drömmar till höger och vänster. Om det inte fanns motstånd. Hur skulle det se ut?

Kanske. Just nu är det mest bit ihop och beta av. Och jag vet. Ilandsproblem. Smärtsamt medveten. Jag kanske borde skämmas?

Puss och kram. Ja tack, fortsätt krama mig hårt och länge när vi säger farväl.

Och så kommer natten...

Miss Li – Här kommer natten