Att våga hoppa utan fallskärm

En klok vän skrev häromdagen om hur man förhåller sig till små respektive stora beslut i livet. Om att det tar betydligt länge tid att manifestera en stor förändring än en liten. Om hur många tenderar att känna stor oro och tvivel inför de stora besluten. Det satte igång funderingar hos mig.

Drömmen om en förändring

En stor förändring, ett avgörande beslut, en ny riktning i livet, kan vara många saker. Kanske har man en affärsidé man tror på och brinner för, men än så länge bara i tankarna. Kanske vill man bidra mer, göra något som känns mer meningsfullt, kanske vill man jobba med sitt stora intresse, kanske vill man inte vara anställd längre och styra mer över sin tid. Kanske funderar man på om det ska vara så här, livspusslet. Ska man inte ha mer tid? Ska man inte må bättre? Vara lyckligare? Känna mer? Kanske har man tappat bort sig själv på vägen. Kanske har man tappat bort varandra, om man lever i tvåsamhet. Kanske har man slutat göra det man egentligen tycker är allra roligast. På något sätt vill man något annat. Den stora förändringen.

Brottas med sina tvivel

Jag tror att många ofta känner så stor oro, vånda och tvivel när man konfronterar sin dröm att man istället lägger den där drömmen, förändringen, i en skokartong och slänger in i garderoben. Sen manifesterar man istället hur bra man har det, precis som det är. Eller hur, visst är det JÄTTEBRA?

Det kräver mod att våga tänka tanken hela vägen. Att inte bara snacka. Jag menar "drömma" kan väl alla. När man har vågat tänka tanken fullt ut hamnar många i fasen där man brottas med sina tvivel och sin oro. Här tror jag det gäller att helt enkelt ticka av dem, så långt det går. Men det går inte att röja alla potentiella farhågor ur vägen. Det är ju det som är grejen. Det är häri modet ligger. Däremot tror jag det är bra att vrida och vända på sina farhågor. Är det verkligen så farligt? Hur löser man det i så fall på bästa sätt? 


Dålig timing. Det brukar vara ett starkt argument för att slippa ge sig in i den stora förändringen. Och visst det kan finnas bättre eller sämre timing. Men den ultimata timingen för den stora förändringen infinner sig sällan. För det vanliga livet rullar ju på och inbjuder inte till några naturliga plattformar att hoppa ifrån. Kanske intalar man sig själv att det finns tidpunkter i framtiden då den bästa timingen kommer infinna sig. Men jag lovar, den tidpunkten kommer bara flytta sig längre in i framtiden ju närmare du kommer.

Att befästa sin dröm

Om man har modet att tänka tanken hela vägen så kommer man till fasen att befästa sin dröm och låta det ta tid att manifestera. I den här fasen verkar det gå en vattendelare, man måste testa sin dröm mot sig själv, vill jag VERKLIGEN det här? Samtidigt tror jag att man kan öva upp den här fasen. Tiden är en sak. Att låta tanken landa. Att själv börja känna längtan efter drömmen eller den stora förändringen. På riktigt. Suget. Att börja övertala sig själv. 


Personlighet är en annan påverkande faktor i den här fasen. Det är väl så att ju större trygghetsbehov desto svårare att komma igenom den här fasen. Jag vågar vara så kaxig att jag påstår att det är trygghetsnarkomanerna som snabbast börjar manifestera hur bra de har det och lägger drömmen i en skokartong. Sen har vi dem med varierande riskbenägenhet, som behöver olika mycket tid och olika mycket stöd från omgivningen för att manifestera. Kanske har man undertryckt sin dröm så länge att det antingen känns helt oöverstigligt att någonsin ta klivet, dvs skokartong, eller så har det effekten att man kommer till en punkt där man inte ens behöver omgivningens stöd. Man har bestämt sig. De allra flesta behöver dock stöd och bekräftelse från någon i sin omgivning för att våga ta klivet.


Sen har vi de riktigt riskbenägna, eller de som övat upp den här förmågan. De som går från tanke till handling utan tvivel. Så snabbt att omgivningen inte hänger med. 


Min teori är att ju fler stora förändringar man genomfört, ju fler gånger man våndats och tvivlat, men ändå hoppat, och märkt hur fantastiskt det var med luft under vingarna. Att de där farhågorna man hade  sällan besannats. Hur underbart skön det känns när oket från axlarna lättar. När beslutet är taget. Ju lättare är det att hoppa igen. Ju snabbare blir fasen då man manifesterar. Ju mer litar man på sin intuition. Det är nog just det det handlar om, att lita på sin intuition, att inte göra våld på sin väg när man vet innerst inne att den är rätt. Jag skulle vilja säga att det är lite som en ny "level" i ett dataspel.  

Samla mod och hoppa

Men till slut gäller det i alla fall att ha modet att hoppa utan fallskärm och låta sin dröm få luft under vingarna. Det finns inget annat sätt. Annars är det bara skokartong kvar. Och känslan av att göra våld på sig själv.

Själv tillhör jag nog dem som både har hög riskbenägenhet i min persolighet OCH har övat upp förmågan att hoppa. Och jag funderar på om det är odelat positivt... Jag har i alla fall identifierat en svaghet i detta. Men det är möjligt att det finns fler.

Eftersom jag har den där Zlatan-blicken och tenderar att bortse från alla hinder. Eftersom jag har en ganska stor förmåga att inte låta mig beröras av andras eventuella negativa åsikter och eftersom jag inte hajjar grejen med avundsjuka och Jante, och eftersom jag litar väldigt mycket på min intuition, så gissar jag att jag har jag färre spöken som dyker upp på vägen mot en förändring. Det blir i vissa fall en svaghet i min relation till andra. Min omgivning behöver mer tid för att vrida och vända på beslutet, för att manifestera vägen mot målet. För att samla mod och hoppa. Mitt tempo upplevs som skrämmande av omgivningen. De vill att jag saktar mina steg, ger dem tid att andas och tänka själva, men jag har nog många gånger missat signalerna, jag är så fokuserad på målet. Kanske rädd att de inte kommer våga hoppa tillsammans med mig? Att drömmen ska hamna i skokartongen. Så jag lovar mig själv här och nu att bli bättre på att låta min omgivning ta den tid de behöver. Lovar. 

(Men fasan, vid någon punkt kommer jag ändå att ta er i handen och hoppa!)

Att göra skillnad

Jag kan ibland känna mig lite stressad över att jag inte bidrar tillräckligt mycket. Jag menar för att göra gott på jorden. Att göra skillnad på riktigt. Man ska naturligtvis börja i sin närmiljö, "gräv där du står", vilket jag försöker göra genom att göra kloka val, finnas för dem som behövs, sprida så mycket positivt som går genom mina bolag och så vidare. Som jag gissar att de flesta gör och tänker. Men ju mer jag reser och ser hur världen ser ut och ju längre jag lever, ju mer känner jag att jag borde bidra på allvar. Och göra skillnad. Ännu mer. Jag känner mig som sagt ibland småstressad över att jag inte hittat på något genialiskt som bidrar till en större positiv förändring i världen. På riktigt.

De flesta av oss har ju fadderbarn någonstans i världen. Även jag. Efter de år jag jobbat med varumärkesprojekt i Indien och fått hålla tillbaka alla instinkter att skaffa våningsängar i gillestugan och rädda alla barn som ligger på pappkartong på refugerna mitt i Delhi, skaffade jag ett fadderbarn i en SOS Barnby i just Delhi. Ni som sett barnen i Delhi vet vad jag menar. Jag skänker också en summa pengar varje år från Lidingö Gymnastikskola till samma barnby. Men även om det är viktigt och visst gör skillnad, så känner jag det som en droppe i havet.

Jag får försöka nöja mig med (men ni vet, jag tycker ju inte att man ska nöja sig) att jag gör i alla fall ett par saker som kanske för några få individer på jorden betyder mycket, (utöver att göra lyckan stor för många barn med den roligaste timmen i veckan). En av dem blev jag påmind om tidigt på morgonen på midsommardagen. Det plingade till i mobilen och jag fick ett mail. Det var en av mina tidigare anställda som tackade mig för att jag hade certifierat henne i Emergency First Respons (HLR) och skapat trygghet och självförtroende i att agera när det gäller. Det hade enligt henne räddat livet på en kille under midsommarnatten. Det måste jag säga känns meningsfullt och plötsligt har "gräv där du står" fått lite mer påtaglig verklighetssubstans. Jag har nu lovat mig själv att försöka öka antalet personer som jag certifierar varje år. Ju fler som kan HLR och första hjälpen och ju fler som har kunskapen att använda en av alla de automatiska defibrillatorer som faktiskt finns på allt fler ställen, ju fler liv kommer vi att rädda tillsammans. Det bidrar i alla fall till att minska en hel del sorg i världen.

Viktigt! HLR räddar inte alltid liv, och man känner sig sällan som en hjälte när man behövt använda sina HLR-kunskaper, utan mer dränerad och tom. HLR är dock helt avgörande i de allra flesta fall då någon får hjärtstopp för att man över huvudtaget ska ha en möjlighet att kunna starta hjärtat igen utan att personen avlider, eller får bestående hjärnskador, eftersom det oftast tar för lång tid för en ambulans att komma på plast. HLR ökar tiden man ha på sig att komma under professionell vård och förser hjärnan och andra vitala organ med syre och kan göra det under en mycket lång tid, bara kunskaperna finns hos tillräckligt många. Så om du inte redan besitter kunskaperna. Skaffa dig dem.

Midsommar är överskattat

Jag glider in och ut ur drömmarna och det är tidigt på midsommaraftons morgon. Inser till slut att jag måste gå upp och städa. Huset har varit bas för ett gymnastikläger hela veckan och ser ut som hell. När det är klart åker jag till kontoret. Tänker att vad är väl en bal på slottet... Det här är egenföretagandes baksida. Sticker ut huvudet ur hissen på vägen upp till kontoret och kollar in gymmet. Mitt andra hem. Ganska busy faktiskt. Man kanske skulle... Nej! Det är ju MIDSOMMARAFTON! Gör det jag måste på kontoret och konstaterar igen att jag är glad att jag har rätt personer på rätt plats. Annars hade jag suttit med en massa papper som jag inte är bra på. Tjänster, tjänster, that's the shit. Just det, midsommarafton. Måste nu bara se till att alla företagets bilar står på rätt ställen inför nästa vecka, när vi har läger i Dalarna, och att alla chaufförer har uniform. Shit, uniformerna är nästan slut! Måste beställa tröjor. OJ, dräkterna har sålt slut. Måste beställa. Börjar skriva TODO-listor. Hallå, det är midsommarafton! Låser till slut kontoret men konstaterar att jag gjort dagens mest förvirrade. Väskan med allt från veckans läger som skulle till kontoret tog jag ju inte ens med mig från bilen. Får gå en vända till. Övertalar mig själv att midsommarafton är väl ändå ganska överskattat och det finns en massa fördelar med att vara egenföretagare. Jo, så är det.

Aaggghhh, ge mig en fet midsommarfest nästa år!

Kan lycka köpas för pengar?

Varumärken, koncept och bra affärsidéer, är något som upptar mycket av min tankeverksamhet och det jag jobbat med en stor del av mitt yrkesliv. Genomtänkta koncept och varumärken är något som fascinerar mig och jag beundrar dem som lyckas och jag älskar att vara med och skapa vassa koncept och starka varumärken.

Den skeptiske: det är ju bara kommers det där, man vill bara tjäna pengar!

Well, världen vi lever i fungerar till stor del på att vi på något sätt tjänar pengar och sedan gör våra val på vart vi lägger pengarna. Marknadsekonomi alltså. Sen finns det ju en massa parametrar som gör att marknadsekonomin inte är helt i balans alla gånger, men det är en annan historia. Det finns ju också en massa fantastiska och ansvarsfulla privata företag som verkligen bidrar till en bättre värld och vill vara med och förändra världen både socialt och miljömässigt. Men det är också en annan historia.

Bra koncept och starka varumärken bygger dels på att det finns någon som brinner för en idé, en mission och vision av vad man vill skapa och sedan förmågan att lyckas paketera, kommunicera och leverera. I andra änden måste det ju finnas en målgrupp som efterfrågar det här, uppskattar det och tycker det är värt att lägga sina pengar där. Så långt är väl alla med.

Men RIKTIGT bra koncept är ändå ovanliga. För det är vansinnigt svårt att lyckas hela vägen. Att verkligen förverkliga sin bolags-dröm, att skapa tydlighet och avgränsning, att sticka ut, att styra och hålla i när man växer, att rekrytera rätt personal, att inte bli trött utan orka fortsätta utveckla, att leverera och göra sin målgrupp nöjd. Om och om igen. För det är först när varumärket håller sina löften om och om igen, som det blir starkt och som vi som konsumenter vågar bygga en god relation med varumärket.

Som konsument handlar det om att man vill identifiera sig. Vi tilltalas alla av olika saker på marknaden, utifrån de vi är, eller de vi skulle vilja vara. Det gäller ju allt från vad du har för kläder, till vilken bil du kör, vart och hur du bor, vad du äter för mat, vilket vin du väljer, vilka tjänster du konsumerar, vart du väljer att åka på semester till lågengagemang som tvättmedel, schampo och mjölk.

Den stora frågan: Kan lycka köpas för pengar?

Det för oss ju till en definition av ordet lycka. Och nej jag tror inte att det vi konsumerar är riktig lycka. Riktig lycka handlar om kärlek, inre ro, att hitta hem och känna sig till freds. Att vara bortom oro och våndor. Däremot tror jag att man kan känna sig glad och nöjd, snygg och tillfredsställd av viss konsumtion. Den stora frågan som man ska ställa sig, tycker jag, är om det är VIKTIGT, på allvar, med konsumtionen man trånar efter. Och oron bör infinna sig om det är jätteviktigt med en viss bil, eller ett par dyra, snygga jeans. Det är annat i livet som är viktigt. Men man kan ändå tycka att det är kul och förgyller ens vardag och skapar lite feelgood-känsla. Absolut. Jag brukar kalla det för materialistisk lycka. Snygga gummistövlar, goda viner, coola solglasögon, som man blir glad av.

Ni som har hört min standardföreläsning i att bygga starka varumärken känner till vikten av att identitet, profil och image stämmer överens och nycklarna för att nå det. Från konsumentsidan gäller ju samma sak för att det ska klicka. Jag måste känna igen min identitet i varumärket för att kärlek ska uppstå, jag känner att varumärket förstärker mig som person, genom att använda mig av det blir det en del av min profil, som ju blir min image, det som uppfattas av er andra.

Tänkte därmed bjuda på ett par av mina mest uppskattade koncept och varumärken:

All time high: Heron Island Resort 
För mig, det absolut mest fantastiska konceptet för en ultimat semester, en total match för min del. Allt jag uppskattar. För det första, det märks att någon har tänkt. På varje detalj. Och sedan, läget, läget och läget. På Stora Barriärrevet. Det blir liksom inte bättre. Bra val! Vattnet är kristallklart och artrikedomen oändlig. Ja, jag älskar intensiva storslagna naturupplevelser och att gå upp kl 6 på morgonen i soluppgången och se de 100 åriga-sköldpaddorna komma upp på stranden för att lägga ägg, är helt oslagbart. Att när man ligger på en helt egen del av den kritvita sagolika sanden, se ett stim (!) med 20-talet rockor, som ligger kvar till man hunnit få på sig fenor och mask. Det är ju sånt som bara händer i sagorna. För att inte tala om mantorna som kommer som på beställning på varje dyk, eller de 2 meter stora havsabborrarna som är näst intill tama. Men det vore ju bara en dykares paradis. Här finns mer. Den mest fantastiska restaurangen med skaldjursbuféer som man sällan skulle unna sig annars, dagsprogram med besök på marinbioligiska fakulteten som har hand om halva ön, hiking på revet för barnen, en sällskapsdel med pool, drinkar och backgammon, ett spa så genomtänkt att man flyter ovanpå. Men bäst av allt. Man blir positivt överraskad hela tiden, man kommer upp från sin lilla privata strand och känner sig lite sandig... och DÄR, mitt i ingenstans finns en dusch och rena tjocka badlakan. Att man sedan inte behöver släpa runt på sin plånbok, eller nycklar till sitt hus och att servicen är så där perfekt avvägd, väldigt uppmärksam men inte påträngande, de kan liksom läsa mina behov. Jag är helt såld.

Betydligt lägre engagemang, men ett fantastiskt coolt och stenhårt styrt koncept: Hollister
Klädmärket Hollister från Kalifornien med sina mycket speciella konceptbutiker. Ja, här pratar vi kommers, men också en upplevelse. Man nyttjar alla sinnen, som ingen gjort förut på samma sätt. Ingen skylt på utsidan, bara en snygg uppbyggd entré, man lockas in av hög musik och dofter som når långt utanför entrén. När man vågar sig in, möts man av de snyggaste 25-åringarna, handplockade direkt från surfers paradise, med de bredaste leendena. Var hittar de alla dessa ungdomar i Stockholm? Och hur går deras internutbildning till? Det undrar jag! Plötsligt befinner man sig i alla fall i Kalifornien. Mörka golv, snygga tapeter, mörklagt men med spotlights så man finner sin väg. Jag kan definitivt döda en halvtimme i en av fåtöljerna och drömma mig bort under kristallkronan och den amerikanska flaggan medan jag bläddrar i ett surfmagasin och andas in parfymen. Och givetvis katshing, har jag handlat för X-hundra kronor. Lätt som en plätt. För visst, jag känner mig både yngre och snyggare i de otroligt mjuka och tighta tröjorna och jeansen, yogashortsen och bikinitopparna. Och dessutom får jag ju en snabbvisit i Kalifornien på köpet. Funkar för mig. Men vad är det de säger när jag har betalat? Någon harang som hör konceptet till, men musiken är så hög och jag har aldrig greppat vad de säger. Fast leendena är breda! Hur som helst, väldigt imponerande att lyckas bygga ett sådant koncept world wide sedan 2007. Redan 2008 var de tvåa på listan av högst rankade varumärken av ungdomar i USA. Coolt!

Jag kan inte prata varumärken utan att hylla min läromästare, som förvisso har förfallit lite senaste decenniet, Mc Donald's. Där lärde jag mig basen. Kärnvärden, manualstyrning, rekrytering, kampanjer kontra konstanten. Styrning, styrning, åter styrning och utveckling, ledarskap och vikten av att leverera. Att fokusera på sin målgrupp - barnfamiljerna. Att vända missnöjda kunder till nöjda. MÅNGA är vi som har Mc Donald's att tacka för vår tidiga karriär, ledarskapsutbildning och förståelse för hur man bygger ett koncept. ALLT finns i manualen! Helt fantastiskt.

Jag vill slutligen klämma in ett av mina favorit-feelgood-koncept Yogayama i Stockholm. Ingen kedja, och de gör nog inga pengar direkt, men vilken totalupplevelse de levererar, sprunget ur ett brinnande engagemang att ge oss en oas för retreat mitt i stan. Du behöver inte ha med dig någonting när du kommer dit. Du kan hyra allt från kläder till handduk och de har ett unikt brett och fullspäckat utbud av genuina yogaklasser i den vackraste och mest njutbara miljö du kan föreställa dig. På gränsen till lyx, men ändå genuint. Trägolven är uppvärmda, du kan förse dig med te i loungen, det doftar ljuvligt av lavendel och magnolia, vattenfallen porlar på väg till omklädningsrummen. I duschen och omklädningsrummet finns ALLT du behöver, från lyxigaste schampot och hårkuren, till hårborste och deo. DET är genomtänkt och DET är vardagslyx. Missa inte denna oas!

Eftersom jag själv bygger ett varumärke som touchar yogaverksamhet och tidigare har ägt yogastudio, så VET jag hur svårt det är. Med hjälp av alla mina varumärkeserfarenheter och massor av år i gymnastikvärlden försöker jag ju dessutom bygga ett eget koncept i form av Lidingö Gymnastikskola,  med manualer och styrning, rekrytering och internutbildningar, att vara tydlig i varumärkeslöftena och leverera kvalitet och det kunderna förväntar sig. Om och om igen. Så att varumärket blir starkt och uppskattat. Det är en utmaning. Och jag älskar ju utmaningar. Dessutom brinner jag för min idé om att barn ska få de allra bästa motoriska kurserna som går att uppbringa med välutbildade ledare i små grupper där alla blir sedda, och växer och utvecklas både motoriskt och får en boost på självkänslan. Där våra kunder, föräldrarna, har valmöjligheter utifrån sina behov och där de slipper oket "att hjälpa till" som många våndas och drar sig för. Jag älskar idén mer och mer för varje år som går.

Jag blir lite upprymd och måste få med några bubblare:
Toyota - som ALLTID funkar, jag har aldrig behövt oroa mig, jag är helt ointresserad av vad som finns under motorhuven. Teknikdyslektiker. Men med Toyota kan jag känna mig lugn. Lite bensin drar de också och nu med glastak och 6 växlar. Tackar!
Desigual - spanskt klädmärke, finns även i Sverige, ordleken betyder "inte lika", det tar fram mitt spanska jag och gick en gång mot strömmen. Nu är det så poppis att man får leta efter guldkornen som sticker ut. Vissa butiker får en att känna att man är på tivoli.
Rituals - de ljuvligaste spa-produkterna, återigen genuin kunskap och ett brinnande engagemang bakom produkterna som förflyttar oss till den lyxigaste känslan. Hemma i duschen. Förhållandevis prisvärt för känslan som levereras. Och jäklar i havet vad len man blir! I like.
Oberoi - det må vara lätt att leverera lyx när det kostar, men jag vill hävda nej. Oberoi är en hotellkedja ursprungligen i Indien, men nu även på andra ställen. Och ja, det är i segmentet lyx. Då är det också lätt att förfalla till vräkighet, arrogans och att få en stor del av gästerna att känna sig obekväma. Men här har någon tänkt igen. Varje detalj är ödmjuk och omtänksam. Ingen dricks ska lämnas, förrän frivilligt vid utcheckning. Min minsta önskan uppfylls och det verkar inte finnas något som de inte kan leverera.
IKEA - ja, det vore förmätet att prata starka varumärken och konceptstyrning utan att hylla Kamprads bedrift. Förklaring vore överflödig. Tack för alla billiga, trendfollowers till möbler och tack för alla food stores utomlands där vi kan bunkra och känna vår svenska identitet!

Samma blick som Zlatan

Visionera och Missionera. Smaka på orden. Vad skapar de för associationer hos dig? För mig har det hängt ihop med mitt yrke som varumärkesstrateg. Jag har hjälpt många, väldigt många, entreprenörer att formulera sin vision, som de alla drivs av, på ett tydligt sätt, så att de får med sig hela företaget på samma väg. Jag ser kristallklara bilder av alla delmålen på vägen till visionen. Jag vill också påstå att jag är bra på att ringa in missionen, det man brinner för, meningen med idén, på vilket sätt man vill förändra världen, och få andra att brinna med mig, eller min uppdragsgivare.

Med lite självreflektion funderar jag på att det här kanske jag inte alls lärde mig på IHR (Institutet för reklam och PR vid Stockholms universitet). Det här är ju liksom jag. Jag har drivits hela livet av bilder i huvudet av en vision, min väg. Och jag har alltid gått min väg, inte vägen som alla andra går. Ibland har jag tvärtom, triggats av att INTE göra som alla andra. Provocerande. Jag vet.
Häromkvällen diskuterade jag Contentment med en av mina närmaste vänner. Att vara nöjd. Jag jobbar på att stanna upp och vara nöjd där jag är, att inte sträva och ställa mig själv inför bergväggar. Då säger hon: "Mia, du har ALLTID drivits av en dröm. Du måste ha en dröm att jobba mot. Och du uppnår alltid dina drömmar." Hon sa givetvis en massa andra kloka saker. Men det här var det jag hakade upp mig på. Hmmm, är det verkligen så? Men då är det väl ingen dröm, ingen vision. Bara uppnåbara mål. Eller?

Fast det där med bergvägg stämmer när det gäller visionerna. Däremot sätter jag hela tiden upp drömmar som är lättare, men kräver sin utmaning, att uppnå, bara för att känna livet i mig. När jag får en idé, en dröm, en vision, i huvudet, kan det ibland känns det helt ouppnåeligt. Som en bergvägg, men drömmen är så vacker och sprakar i horisonten så kittlande, utmanande och jag blir så enormt engagerad. Sen funkar min hjärna liksom Zlatan på fotbollsplanen, den bortser från alla hinder, föser dem brutalt åt sidan, blicken är stadigt riktad mot målet, reser sig när den blir fälld och nedtryckt i leran, om och om igen, starkare för varje steg. Den driver omgivningen mot målet, ibland på (över?) gränsen för vad de tror att de kan prestera, men jag vet ju att de klarar mer än de tror...

Contentment. Att vara nöjd. Vilket ju inte är samma sak som att nöja sig. Man ska inte nöja sig. Du och jag är värda det bästa. Att vara nöjd är ju en bra och skön känsla. Jag kan absolut känna mig nöjd, och  framför allt tacksam för allt jag har och har uppnått. Det finns så mycket jag är glad över och jag mindfullar och fokuserar på det och är bra på att njuta i vardagen. I både stort och smått. Men ändå. Jag behöver den där vägen. Zlatan-blicken. Något som hägrar i horisonten. Livet och jordklotet har så mycket coolt att bjuda på. Kittlande, fantastiska upplevelser, de mest underbara känslorna, grymma solnedgångar, den vackraste kärleken, de bästa affärsidéerna, de intressantaste människorna, de blåaste vatten och de häftigaste bergen med den pudrigaste snön. Klart man inte ska nöja sig. Se på Zlatan!

Solnedgång i Udaipur.

Det här var någons galna dröm. Marina Bay Sands i Singapore.
Amazing and pushing the limits.

Till häst i de Andalusiska bergen.

Glida fram i en kajak och prata om livet.

Den adrenalinstinna drömmen om att köra speedway.

Drömmen om att ta sina gymnaster till Italien
och lära från några av de bästa.

Kebnekajse

Jag beundrar den här drömmen, det mest fantastiska kärleksmonumentet.
Taj Mahal.

Drömmen om puder ovan molnen på Grande Motte.

Drömmen om en egen gymnastikskola.

Jag nyper mig i armen varje gång. Grottorna på Koh Haa Yai.

Soluppgång från dykbåten. Nyskramlade ägg och kaffe!
Fyllda flaskor och förväntansfulla gäster. 

Drömmen om en valhaj. Blev sann.

Min drömsjö.

Say after me: I am free

Jag publicerade en bild på min Facebook-sida häromdagen. Alla klappade inte händerna. Jag gissar att det kanske var provocerande. Varför då? 

Men sanningen är den. Var och en är fri att jobba mot sin dröm. Att välja sitt liv. Att må bra. Vad vi vet, har vi bara ett liv och ibland vill man ändra riktning i sitt liv. Big time. Vänta då inte till pensionen. Ruva inte för länge på din innersta önskan. Då kan det vara för sent. Visst, det går inte av sig själv. Men det står alla fritt att göra sina val. Visst, det kräver uppoffringar, man kan inte både ha kakan och äta den. Men vilken kaka är viktigast? För dig. Ibland vill man dela drömmen med någon och i så fall gäller det ju att dela drömmen med någon som vill samma sak som en själv. Eller att man skapar drömmen tillsammans. Men allra först. Att våga uttala drömmen. Att riskera att den inte är delad.

Den personen som jag fick bilden ifrån har ett långt yrkesliv som rektor i England bakom sig. Slips, kostym, ordning och reda, karriär och en ganska inrutad vardag i konservativa England. Hans fru är lärare. Jag lärde känna honom för ett och ett halvt år sedan, när han kom till Thailand för att utbilda sig till Divemaster och sedan Dykinstruktör och för att kolla marknaden för en internationell semesterskola i Thailand. Det är en sådan fantastisk kraft och energi i att möta människor som är på väg att hoppa utan fallskärm. Som har bestämt sig, eller vill ha lite bekräftelse för att bli övertygade. Koh Lanta vimlar av sådana människor. Vilka spännande samtal det ger! Naket och rakt. I love it! Rektorn och hans fru läraren, hoppade utan fallskärm och flyttade till Thailand.

Jag tror man ska akta sig för att ge konkreta råd om hur människor ska göra i sina liv. Men jag tror att många skulle må bättre om fler valde att stötta sina vänner och familjemedlemmar i deras drömmar, istället för att vara ifrågasättande och skeptiska och visa på vad som kan gå fel. Kraften i att uppnå drömmen är så stark, att tror man och vill man tillräckligt mycket, så kommer den gå i uppfyllelse. Så nästa gång någon delar sin dröm med dig, bara bejaka! Fundera sedan på vad du längtar efter. I stort och smått. And go for it!

Alla borde ha en drömfångare

När jag kom hem i förrgår kväll efter en lång och roliga dag med mina medarbetare kom Lilla D med ett litet men omsorgsfullt inslaget paket till mig. "Mamma, jag har gjort en present till dig!" "Åhhh, tack älskling, vad spännande, vad kan det vara?" Jag vecklar försiktigt upp det lilla paketet ur det röda pappret med vita prickar och hittar en ljuvlig liten ask, som hon klippt hål i, applicerat guldstjärnor och guldtråd på med tejp. "Åhhh, berätta vad det är!" "Mamma, det är en drömfångare till dig! Till alla läskiga drömmar, så bara de bra blir kvar! Då kommer du sova jättebra!" Och sedan den längsta och vackraste kärleksförklaringen. Jag blir alltid lika stum, varm och förundrad, himlen öppnar sig och alla mina sinnen blir extra skarpa!

En drömfångare. Så klart!

Hur kan en femåring ha så fantastisk intuition och förmåga att förmedla kärlek för att inte tala om kommunikativ och kreativ förmåga? Inga filter, inga fasader, bara ord på känslorna, rakt av. Coola lilla gullunge. Du kommer rasa i många avgrunder på grund av din nakenhet och andras rädsla att möta densamma, men du kommer också få uppleva den största kärleken tack vare ditt mod och din personlighet. Min till att börja med!

Svingar piskan mot härskartekniker

Funderat vidare på gårdagens incident och mina reaktioner. Förr i tiden kunde jag bli triggad av både det ena och det andra. Jag kunde vara vass som få. Det har jag i princip slutat med. Jag gör helt andra val nuförtiden när jag blir konfronterad. MEN, det finns saker som triggar mitt vassa jag rent instinktivt, och som sagt, respektlöshet är en sådan sak. De vanligaste tillfällena jag upplever respektlöshet nuförtiden är faktiskt då jag ser män med makt vara respektlösa och använda härskartekniker. Det finns inget som gör mig så arg. Och faktiskt förvånad. De sista som behöver använda härskartekniker är ju oftast de som använder det. De har all power att välja gott, att bli lyssnade till för sina argument, att lyfta andra, att leda, att föregå med gott exempel, att bli beundrade och respekterade. Men ändå väljer de att vara arroganta, att förlöjliga, förminska eller till och med osynliggöra någon person i sin omgivning. Det väcker förakt hos mig.

Icke-kommunikation, alltså att osynliggöra någon, är ju den "lättaste" härskartekniken, och kanske den mest effektiva. Den fegaste också skulle jag vilja säga. För det är ju hur lätt som helst, bara låtsas att en viss person inte finns, att den är luft, helt betydelselös. Känslan som infinner sig hos personen som blir osynliggjord är som en avgrund. Det försätter personen först i osäkerhet, sedan i maktlöshet och i värsta fall känner man sig värdelös. Ofta kan personen som utsätts vara i beroendeställning av den som utsätter en, eller i underläge, då blir känslan än värre. Alltså extremt effektivt. Och lätt. Och fegt. 

Jag önskar att alla som utsätts för någon form av härskarteknik vågade gå på magkänslan och svinga piskan så den viner. För man måste säga ifrån. Man måste våga ta risken. Gör man inte det hjälper man till att nedmontera sin egen självkänsla. I bästa fall hjälper man personen med härskarteknik att utvecklas. Om modet saknas, finns bara föraktet kvar. Och förvåningen. För mig är det så oerhört svårt att förstå att någon VILL uppfattas så och framför allt att man VILL behandla en annan människa så. Jag tröstar mig med att de måste må dåligt själva, annars skulle de aldrig välja att agera så. Låt oss stå upp mot dem. Have the guts folks!

Den nitande yogin

För några veckor sedan fick jag frågan av en killkompis på en midddag om jag verkligen är så där harmonisk och balanserad som jag verkar. På Facebook alltså. Vad svarar man på det? Herregud, det är ett ständigt pågående arbete. Nej, det är en öppen process. Eller bara NEJ, jag är fan så obalanserad ibland. Men inför varje process, varje ny situation, varje konfrontation har jag, och du, en valmöjlighet. Den makten har vi, att välja HUR vi vill förhålla oss, vilken väg vi vill gå, vilken känsla vi vill bevara och ta med oss. Dock är även detta inte hela sanningen. Ibland slår reptilhjärnan till. För mig gäller det vid respektlöshet. Idag var vi på studentfirande i Linköping. Varmt och trångt i väntan på skolgården. Massan som väntar på utspring blir allt tightare. Folk vill fram och förbi. Plötsligt trycker sig en tjej i 20-årsåldern rakt igenom mig. Bokstavligen. Ingen som helst hänsyn. Jag tänker, som vanligt gott först. Hon måste fastnat med foten och tappat balansen eller nått, så jag liksom fångar upp henne och säger "Ta det försiktigt". Då ser jag respektlösheten blixtra i hennes ögon och hon bara skriker "NEEEJ", i ansiktet på mig och försker passera genom min kropp. Och liksom där slår reptilhjärnan till, jag griper tag i hennes arm och skriker något i stilen "Vad tar du dig till människa" och håller kvar, vilket också hindrar henne från att falla. Jag hinner tänka, "Nu nitar hon mig, men då jävlar". Fast hon blir bara stum. P får gå emellan och fösa henne åt sidan. Jävlar i havet. Vad nära det var att jag nitade henne, utan att göra något klokt och övervägt val. Den nitande yogin... Lärdom: Att visa respektlöshet är inget jag accepterar. Dum, inkompetent, otänksam, visst det kan man vara, men medveten respektlöshet måste bemötas. Och det är inte alla som vågar. Jag är faktiskt stolt över att min inre kompass reagerar och att jag har modet att säga ifrån när andra trampar på mig, eller på någon annan. Men nita... Nej, det ska man ju inte, så jag är glad att hon lät bli. För jag hade inte vikt mig.

Yogans Djup

Yogan är för mig en vägledare sedan en tid tillbaka. En av de mest fascinerande sidorna av yogans effekter  tycker jag är att ju mer jag yogar och ju mer jag fördjupar mig, desto fler dörrar öppnar sig och desto närmare min kärna kommer jag. Det är den mest intressanta utvecklingen man kan uppleva. Tycker jag. Jag vill påstå att varje gång jag praktiserar tar jag ett nytt tydligt steg. Det blir som ett gift. Jag kan inte missa ett tillfälle, för att jag är så nyfiken på vad nästa klass kommer bära med sig och vart det kommer föra mig. Ofta upplever jag att det jag gått och grubblat och funderat på ett tag får sina svar på nästa klass.
Igår var jag på en fördjupande workshop i arm- och handbalanser. Extremt utmanande i nästan tre timmar. Här tänker nog många - "och vad har det med din inre resa att göra?".

Genuin yoga baserar sig på åtta steg:

1. Yama :  Universal morality
2. Niyama :  Personal observances
3. Asanas :  Body postures
4. Pranayama :  Breathing exercises, and control of prana
5. Pratyahara :  Control of the senses
6. Dharana :  Concentration and cultivating inner perceptual awareness
7. Dhyana :  Devotion, Meditation on the Divine
8. Samadhi :  Union with the Divine

Alltså, det som många tänker på när de tänker yoga, är punkt 3, Asanas, dvs yogans olika kroppspositioner. Men det är alltså bara en del av yogans åtta. Kroppspositionerna är också ett verktyg för att nå de övriga delarna i yogan. Förutom fokus på handbalanser igår, arbetade vi med yogans andra steg, Niyama, och under detta finns ett antal kategorier och igår fokuserade vi på Santosa - Contentment:


Modesty and the feeling of being content with what we have. To be at peace within and content with one's lifestyle finding contentment even while experiencing life’s difficulties for life becomes a process of growth through all kinds of circumstances. We should accept that there is a purpose for everything - yoga calls it karma – and we cultivate contentment 'to accept what happens'. It means being happy with what we have rather than being unhappy about what we don't have.


Som en pil från ovan, landade detta budskap hos mig. Mina funderingar har rört sig runt det där fenomenet som diskuteras när en idrottsutövare uppnår sitt slutgiltiga mål, t.ex. att vinna OS. Vilken känsla infinner sig då? När strävan är slut, när målet är nått. Krävs en strävan, en vision, för att driva livet framåt? När blir strävan större än nuet, och skapar man imaginära mål när de verkliga målen tagit slut? Aaagghhh, sååå vansinnigt intressanta frågor. Många rusar bara vidare, in i nya projekt, nya mål, nya drömmar. Det är ju det som drivit. Kanske av gammal vana. Kanske av ovana att stanna upp och reflektera. Kanske behöver man ett slag i huvudet, kloka människor att diskutera med och en vis yogalärare och massor av fantastisk kärlek för att hajja. Santosa. You have reached your goal. Enjoy.