När fasaden rämnar

Jag och Tessan var på yoga i morse. Som varje tisdag och torsdag morgon. Efter yogapasset står jag i duschen. Låter strålarna strila över huvudet, smeka axlarna, ner längs svanken och benen för att slutligen rinna ner i golvbrunnen. Gör ett försök att låta tankarna glida samma väg som vattnet. Eller, slow down your mind, som Mona säger på yogaklassen. Ibland går det bara inte. Tankarna flyger kors och värs. Knackar mig på axeln. Visar upp sig ur nya vinklar. Vinkar bakom hörnen. Besöker mig i drömmarna. Kräver mig girigt och envist på svar. Tankarna står i en ostrukturerad kö, knuffandes på varandra, och vill komma ut. De har kivats så där i veckor nu. Jag har försökt gruppera dem i snygga led (det är jag vanligtvis bra på). Ställa upp dem i Excel-ark i huvudet. Nej, nej, du hör inte hit till "Ljuga-för-sig-själv-gruppen", du ska vara i "Låt-oss-prata-relationer-gruppen", eller förresten, ställ dig i ledet där, i "Personlig-utveckling-gänget".

Den här omgången mind chatting började nog med att jag fick inblick i Cecilias liv.

Cecilia tyckte att hon hade tappat bort sig själv. Anpassat sig. Anpassat sig så väl att hon förintat sin egen vilja. Låtit allt rulla på, sagt ja och gjort det som förväntats, så när hon frågade sig själv vad hon egentligen vill - Vad längtar jag efter? Vad har jag för drömmar? Vilket liv vill jag leva? - så hittar hon inga svar.

Hon trodde att hon ville det här. Ville ha lägenhet på Stora Essingen, smakfullt inrett, trånande efter möbler från Nordiska Galleriet. Ville ha tre barn. Det är ju underbart med många barn. Eller inte. Att jobba 75 %. För att hinna med barnen. Det var väl en bra idé? Så gör man ju. Ville vara gift med Josef. De delar allt i ett "transparent" äktenskap.

Hon har börjat irritera sig. Smack, smack, smack. Maten fastnar i skägget. Josef drar henne intill sig. Jag vill ha ett fjärde barn med dig, älskling. Hon säger ja med munnen, men hela hennes inre vänder sig ut och in. Nej!


Jag och Tessan.
Vi har drömt mardrömmar och diskuterat Cecilia. Det är ju ett utmärkt terapiredskap.
Att diksutera en tredje person, som inte ens finns.
Så långt skulle vi aldrig gå! Vad är varningssignalerna när man håller på att tappa bort sig själv?
Hur gör man för att kommunicera någont som man sopat under mattan i alltför många år?

Moa Herngrens, Jag skulle aldrig ljuga för dig, är en oväntad läsupplevelse. Alltså, någonstans på vägen känner nog alla igen sig i Cecilia. När jag hör orden MAMMA för 358e gången samma dag, kan jag verkligen tänka, och ibland säga, nej, nu räcker det, LÅT MIG VARA. Fast Cecilia har tappat bort sig själv så fatalt. Hennes begynnande insikt i att hon faktist inte ens vet vad hon vill, blir ett hårt uppvaknande. Och kanske känner hon att när hon väl börjar vilja något, så känns det liksom för sent att kommunicera det. Tåget har gått. Hon kan inte svänga nu. Inte med en man som älskar henne, som till och med vill ha ett fjärde barn med henne, som tror att de har byggt det här livet tillsammans. De har de inte. Hon har bara anpassat sig. Hon vill inte längre. Skavet.

Skav, skav, skav. Allt hon har lagt i skokartonger i den mörka garderoben. År efter år. Det börjar bli trångt där. Jag menar, en skokartong eller två, det har väl alla. Men en hel jävla förträngd walk in closet fylld till sista hyllplats. Där dörren inte längre går att stänga.

Ja, ni förstår. Jag spelar ut hela känsloregistret under de två dagarna det tar att läsa boken. Jag känner empati, har förståelse. Ge tjejen lite space. Jag blir arg och upprörd, så där kan man inte göra! Du kan inte säga så till dina barn, mitt hjärta blöder. Jamen, va fan ska man göra? Men herregud Cecilia, sluta nu. Du kan inte vara otrogen och leva dubbelliv. Jag dör! Du ljuger sönder ditt liv. Jag klarar inte att läsa en sida till. Bär hennes ångest. Vill veta hur det går. Sträckläser och skräckläser. Emotionellt utmattad när jag kommer till sista sidan. Moa Herngren, what is going on in your mind, coola kvinna? Jag tycker det är modigt och bra. Jag lånar ut boken som ett brinnande klot, mina vänner läser och kastar tillbaka. Alla har drömt mardrömmar. Vilken bra studiecirkel i nakensamtal det blev. Och det bästa, som en av vännerna sa: Man känner sig så bra, så god och så normal när man har läst boken. Alla ens mindre bra sidor känns marginella. Har man för många skokartonger i garderoben kanske man får motivationen att städa lite där. Skav, skav, skav. Hjärtat klarar inte för mycket skav.

Tack Katarina för boken! Tack Moa som skrev den!

Slut på del 1. Och jag har inte ens börjat med dem som står i snygga led.