När dagarna känns som veckor

Ibland tar sig dagarna fram i galopp. Vi kallar det Lanta-time. Man lämnar på skolan, jobbar och tränar och vips så ska man hämta och så lite läxor och strand, så är det middag, lite mera jobb och sova. Men den senaste tiden har det inte varit så. Känslan är en helt annan. Dagar som känns som veckor. Jag känner mig själv. För mig är det så när tankarna inte stillar sig. Det är därför jag inte får ur mig några blogginlägg heller. Det är inte bristen på ämnen som saknas. Jag har påbörjat så många inlägg, men får varken ro eller struktur. Och dagarna känns så långa. 2013 verkar bli förändringarnas år. Många i min omgivning har redan under de här första veckorna tagit stora beslut, dragit med penseln över livet, slagits av oväntade förändringar. Och lite känner jag själv också, livet vill putta oss åt ett annat håll. Den här vistelsen blev inte precis som vi hade tänkt oss. Jag har slutat använda mig av uttrycket "som jag förväntade mig", för jag har övat hårt på att inte ha förväntningar. Det är nämligen då man kan bli så där avgrundsdjupt besviken. Det tar energi. Den typen av energi jag inte vill ska störa mig. Och det har tagit tid att sluta ha förväntningar. Planer ja, stora och många planer och drömmar, saker på listan. Men ibland blir det inte som man har planerat. Då gäller det att inte gå in i besvikelse, utan göra en omvärdering, acceptera sina nya förutsättningar, och göra nya planer. Väldigt ofta märker jag då att kanske, kanske var det så att det var hög tid att revidera listan. Känslan kan vändas till svindlande härlig. Ett vitt papper. Det finns något väldigt positivt med ett vitt papper. Färdigt att fyllas.