Alla dessa oväntade ögonblick

Lämnar barnen i skolan. Bestämmer oss för att vidga vyerna lite. Den i norr så hetsiga trafiken glesas snabbt ut för varje kilometer vi lägger bakom oss söderut. Vi passerar välbekanta resorter, nybyggda villor, fiskare som tar hand om sina nät och dofter av olika slag bärs av den ljumma vinden.

Vi bestämmer oss för att landa på en gammal favorit, Miami Resort på Klong Nin. Parkerar tuktuken och går de ca 40 meterna till de fina salorna på stranden. Läser Kallentoft. Kan inte fokusera.

Jag går bort mot massagen. En oljemassage tack. Tvättar mina fötter rena från sand. Tar av kläder och smycken. Lämnar dykdatorn med urtavlan nedåt. Klär av mig tiden. Bara bikinin kvar. Lägger mig på mage på det småmönstrade blå tyget. Djupandas. Drar in de svaga dofterna från oljorna som används. Låter dem skölja min insida. Som hennes händer sköljer min utsida. De kraftiga vågornas brus lägger sig som en ljudmatta. Behöver inte fokusera längre. Snart befinner jag mig i gränszonen. Den mellan medvetande och sömn.

Efteråt dricker jag en färsk kokosnöt. Iskall.

Efter en sen lunch är det dags att hämta barnen. Går de 40 metrarna tillbaka till tuktuken. Nyckeln spårlöst borta. Projektledartalangerna går på med automatik. Allt går att lösa. Tid. Dykdatorn ligger inte längre med urtavlan nedåt. Då noterar jag, stresshormonerna verkar ha följt med vinden. Jag blir inte ett dugg stressad av situationen. Vi löser den. Lägger mig i tucken. Väntar. Nyckel anländer med snygg bil. (Det går bra för tuktuk-uthyrarna!)

Nyfunna vännen Micke får rycka ut och hämta våra barn. Tack Micke!
Vänner. Som sagt.

På vägen hem ser vi återigen en olycka. Vi saktar ner. Hoppas slippa se det värsta. Hoppas alltid slippa. På vägen ligger en död... varan. En moppe har krockat med en varan! DEN var ny. Det gick bra för mopedföraren, som tur var.

Alla dessa oväntade ögonblick.

Den här får ni bara för att I can't get it off my mind. Maybe if I give it to you... Håll tillgodo. Den är grym.

Lars Winnerbäck – Blåöga