Kunskapstörst

Båda säsongerna vi har tillbringat i Thailand har barnen en kunskapstörst som inte går att jämfära med hemma. Tydligast är det på stora B, antagligen för att hon är äldre och jag har lättare att mäta hennes kunskaper. Men vad beror det här på och vilka parametrar kan man kopiera och ta med sig hem för att hon ska ha samma motivation hemma. Eller har hon det och jag bara inte märker det?

Egentligen tror jag att det är flera detaljer på olika parametrar som gör det lyckade resultatet. Först det generella miljöombytet. En brytning från alla vanor, relationer, mönster och måsten. En nystart. Allt blir tydligare. Även för en åttaåring.

Liten klass, 8-10 elever, arbetsro, engagerad lärare, tydligt och tight individuell arbetsplan för varje vecka och detta ger det som ibland saknas hemma - verklig effektiv studietid i klassrummet. Det låter ju galet, men jag tror verkligen att det är en av de största bristerna i våra grundskolor i Sverige. Det är för lite effektiv arbetstid. Mycket tid går till att få ro i klassen, till att prata om vad man ska göra, vart man ska gå, vad man ska ha med sig. Här är det åtta elever, alla har sitt planeing, klassrummet är litet, alla vill ha ro, bara att öppna lådan och börja jobba.

Ork. Är en annan viktig faktor. Hemma går B på fritids till klockan fem de flesta dagar. Det är ganska intensivt. Kanske ska det tränas gymnastik på det och klockan är åtta innan vi hinner landa i soffan hemma och prata om dagen. Kanske hinner vi inte ens det, en snabb middag, dusch och så i säng. Några ord på sängkanten och lite snack i bilen på vägen till dit vi nu ska. Här och nu finns oceaner av tid. Vi hämtar klockan två. På fredagar redan klockan tolv. Vi softar på en strand eller vid vår pool. Ofta åker vi även hem för att jag ska jobba lite grann, barnen pysslar. ELLER sätter sig helt frivilligt med lite skolarbete som lockar. Nästan varje kväll kommer stora B och kryper upp i soffan bredvid mig med matteboken eller en bok i engelska. Hon sätter entusiastiskt upp nya mål för sig själv och resonerar runt det hon jobbat med i skolan under dagen. Positiva spiralen är ju att jag vet precis vad hon håller på att lära sig, kan på så sätt vara mer engagerad, hon blir entusiastisk, vi har tid och så blir allt så där häääärligt. Skämt å sido, så känns det fantastiskt att se henne girigt gapa efter mer kunskap varje dag. B går i en jättebra skola hemma, som jobbar efter individuella planer, men även där går för mycket tid åt till att skapa ro i klassen och annat runtomkring.

Jag önskar helst att man kunde vända på hur det är i skolan hemma. Ska det vara så svårt att skapa arbetsro? Det får inte vara stökigt i skolan. Alla tendenser till stök måste tas tag i med kraft utan dröjsmål. I den traditionella skolan ska alla i en årskurs jobba med samma bok, på samma nivå och ha samma läxor. Det dessa två parametrar är de största anledningarna till att vi INTE har B på en traditionell skola hemma. Barn behvöer utmaningar på sin egen nivå, oavsett om de ligger före eller efter snittet. Bara genom att känna sig trygg och utmanad i sitt lärande kan barn känna äkta motivation. Det magiska är att motivationen kommer av sig själv när förutsättningarna är rätt.

Annat typ av lärande än böcker är givetvis stimulerande. Igår besökte B:s klass ett buddisttempel. Jag hade äran att få följa med. Det var en spännande upplevelse och barnen fick ställa alla sina frågor till munken. Tempelbesöket hade förberetts med en halvdags teori om buddismen. Så barnen berättade ivrigt på vägen dit om hur man skulle uppföra sig i templet och varför. Jag lärde mig också massor. Både av munken och barnen.

Munken berätar om sitt liv som munk. Observera den obligatoriska kungabilden i bakgrunden. Kungen i cowboyhatt!

Bodil tyckte att det var spännande, men lite svårt att förstå allt munken sa.

Bodils klass (två sjuka idag) och hennes läare Mats.

Nu har i alla fall telningarna hoppat på tuken och åkt till skolan!