Hajar inte grejen med Avundsjuka

Jag har sent i livet, för några år sedan, insett en av mina brister. Jag hajar inte grejen med Avundsjuka. Skönt för dig, kanske du tänker! Och ja, det tror jag, i det stora hela. Jag har förmodligen mina underbara föräldrar att tacka för att jag inte har behövt bekanta mig med den känslan i någorn större utsträckning, genom uppfostran och vägledning, och att jag till största delen växte upp som ensambarn. Men det har skapat vissa problem har jag förstått i efterhand, det får vissa konsekvenser. Avundsjuka är en känsla som sätter igång stora krafter och det är, i alla fall i Sverige, en känsla som alltför många har nära till. Varför är det så? Jag har bott långa perioder utomlands och arbetat i många länder, och min iakttagelse är att det inte alls är lika närvarande i övriga världen.

Eftersom jag inte har så stor erfarenhet av känslan, så har jag också svårt att sätta mig in i hur andra känner vid avundsjuka, och förstår inte mekanismerna som den sätter igång. Därför har jag svårt att möta reaktioner därav på ett bra sätt. Det är en brist. Det blir också till en brist i min egen barnuppfostran. Just nu är det mycket avundsjuka mellan barnen och jag kan inte sätta mig in i hur viktigt det är med millimeterrättvisa. Är det något som irriterar mig så är det människors fokus på millimeterrättvisa, det finns inte mycket drivkraft i det.

Jag försöker tänka insättningar på självkänslekontot, som beteendevetaren och min vän, Petra har lärt mig. Men shit, måste man göra exakt lika många insättningar på bådas konton? Måste jag ha bokföring på det? Det verkar ju som barnen har exakt koll på mina insättningar och själv försöker jag helt enkelt sätta in så mycket jag kan, när jag kommer åt. För man måste ju göra en del uttag också, (säga ifrån på skarpen), så det gäller att man boostat med insättningar. Det är svårt det där. Tur att jag har en man med syskonerfarenhet!

Hur kommer det sig att vi i Sverige har lagt oss till med frasen "Åhhh, nu blir jag avis!", när någon berättar något kul den har varit med om? Det är så klart inte (alltid) ett uttryck för faktisk avundsjuka, men det säger rätt mycket om vår kultur och hur accepterat det är att vältra sig i avundsjuka. Tänk om man istället sa "Åhhh vad jag blir inspirerad, vad kul!". Det tycker jag förvisso att många gör, men kunde önska att fler började bejaka och lyfta varandra och slita sig loss från avis-kulturen, kanske väljer jag omedvetet vänner efter det? (Intressant tanke, men ett annat ilägg.) För jag är "blessed" som har så många fina vänner och jag fortsätter leva oförstående inför känslan Avudsjuka.

Definition hämtad från Wikipedia: Avundsjuka är en (varaktig) känsla av avund och missunnsamhet. Se även svartsjuka. Normalt rör det sig om områden som innefattar något av följande: pengar, utseende, relationer, talanger och livsstilar.


Tänk så här istället!

"Anti-jantelagen" (hänger inramad på B:s skola)
§1 Du ska tro att du är enastående!
§2 Du är värd långt mer än du tror!
§3 Du kan lära dig allt!
§4 Du är bättre än många andra!
§5 Du vet mycket mer än många andra!
§6 Du har mycket att vara stolt över!
§7 Du duger till allt!
§8 Du skall le och skratta!
§9 Du har någon som bryr sig om dig!
§10 Du har kunskaper att lära ut!