Kunskapstörst

Båda säsongerna vi har tillbringat i Thailand har barnen en kunskapstörst som inte går att jämfära med hemma. Tydligast är det på stora B, antagligen för att hon är äldre och jag har lättare att mäta hennes kunskaper. Men vad beror det här på och vilka parametrar kan man kopiera och ta med sig hem för att hon ska ha samma motivation hemma. Eller har hon det och jag bara inte märker det?

Egentligen tror jag att det är flera detaljer på olika parametrar som gör det lyckade resultatet. Först det generella miljöombytet. En brytning från alla vanor, relationer, mönster och måsten. En nystart. Allt blir tydligare. Även för en åttaåring.

Liten klass, 8-10 elever, arbetsro, engagerad lärare, tydligt och tight individuell arbetsplan för varje vecka och detta ger det som ibland saknas hemma - verklig effektiv studietid i klassrummet. Det låter ju galet, men jag tror verkligen att det är en av de största bristerna i våra grundskolor i Sverige. Det är för lite effektiv arbetstid. Mycket tid går till att få ro i klassen, till att prata om vad man ska göra, vart man ska gå, vad man ska ha med sig. Här är det åtta elever, alla har sitt planeing, klassrummet är litet, alla vill ha ro, bara att öppna lådan och börja jobba.

Ork. Är en annan viktig faktor. Hemma går B på fritids till klockan fem de flesta dagar. Det är ganska intensivt. Kanske ska det tränas gymnastik på det och klockan är åtta innan vi hinner landa i soffan hemma och prata om dagen. Kanske hinner vi inte ens det, en snabb middag, dusch och så i säng. Några ord på sängkanten och lite snack i bilen på vägen till dit vi nu ska. Här och nu finns oceaner av tid. Vi hämtar klockan två. På fredagar redan klockan tolv. Vi softar på en strand eller vid vår pool. Ofta åker vi även hem för att jag ska jobba lite grann, barnen pysslar. ELLER sätter sig helt frivilligt med lite skolarbete som lockar. Nästan varje kväll kommer stora B och kryper upp i soffan bredvid mig med matteboken eller en bok i engelska. Hon sätter entusiastiskt upp nya mål för sig själv och resonerar runt det hon jobbat med i skolan under dagen. Positiva spiralen är ju att jag vet precis vad hon håller på att lära sig, kan på så sätt vara mer engagerad, hon blir entusiastisk, vi har tid och så blir allt så där häääärligt. Skämt å sido, så känns det fantastiskt att se henne girigt gapa efter mer kunskap varje dag. B går i en jättebra skola hemma, som jobbar efter individuella planer, men även där går för mycket tid åt till att skapa ro i klassen och annat runtomkring.

Jag önskar helst att man kunde vända på hur det är i skolan hemma. Ska det vara så svårt att skapa arbetsro? Det får inte vara stökigt i skolan. Alla tendenser till stök måste tas tag i med kraft utan dröjsmål. I den traditionella skolan ska alla i en årskurs jobba med samma bok, på samma nivå och ha samma läxor. Det dessa två parametrar är de största anledningarna till att vi INTE har B på en traditionell skola hemma. Barn behvöer utmaningar på sin egen nivå, oavsett om de ligger före eller efter snittet. Bara genom att känna sig trygg och utmanad i sitt lärande kan barn känna äkta motivation. Det magiska är att motivationen kommer av sig själv när förutsättningarna är rätt.

Annat typ av lärande än böcker är givetvis stimulerande. Igår besökte B:s klass ett buddisttempel. Jag hade äran att få följa med. Det var en spännande upplevelse och barnen fick ställa alla sina frågor till munken. Tempelbesöket hade förberetts med en halvdags teori om buddismen. Så barnen berättade ivrigt på vägen dit om hur man skulle uppföra sig i templet och varför. Jag lärde mig också massor. Både av munken och barnen.

Munken berätar om sitt liv som munk. Observera den obligatoriska kungabilden i bakgrunden. Kungen i cowboyhatt!

Bodil tyckte att det var spännande, men lite svårt att förstå allt munken sa.

Bodils klass (två sjuka idag) och hennes läare Mats.

Nu har i alla fall telningarna hoppat på tuken och åkt till skolan!

Har du träffat Sasha?

När vi var i Singapore hittade vi en fantastisk liten barnbokhandel där vi köpte på oss en bunt med engelska enkla barnböcker. Bland annat fick vi lära känna Sasha. Det är en hel serie enkla pedagogiska barnböcker på enkel engelska om en flicka som heter Sasha, som gör utflykter och resor. Våra barn älskar dem och nu vill de ha fler. Därför har jag tagit reda på var man kan köpa dessa och andra pedagogiska barnböcker från Sunbearpublishing och vill bara dela med mig. De kan skeppas vart som helst i världen.

Hajar inte grejen med Avundsjuka

Jag har sent i livet, för några år sedan, insett en av mina brister. Jag hajar inte grejen med Avundsjuka. Skönt för dig, kanske du tänker! Och ja, det tror jag, i det stora hela. Jag har förmodligen mina underbara föräldrar att tacka för att jag inte har behövt bekanta mig med den känslan i någorn större utsträckning, genom uppfostran och vägledning, och att jag till största delen växte upp som ensambarn. Men det har skapat vissa problem har jag förstått i efterhand, det får vissa konsekvenser. Avundsjuka är en känsla som sätter igång stora krafter och det är, i alla fall i Sverige, en känsla som alltför många har nära till. Varför är det så? Jag har bott långa perioder utomlands och arbetat i många länder, och min iakttagelse är att det inte alls är lika närvarande i övriga världen.

Eftersom jag inte har så stor erfarenhet av känslan, så har jag också svårt att sätta mig in i hur andra känner vid avundsjuka, och förstår inte mekanismerna som den sätter igång. Därför har jag svårt att möta reaktioner därav på ett bra sätt. Det är en brist. Det blir också till en brist i min egen barnuppfostran. Just nu är det mycket avundsjuka mellan barnen och jag kan inte sätta mig in i hur viktigt det är med millimeterrättvisa. Är det något som irriterar mig så är det människors fokus på millimeterrättvisa, det finns inte mycket drivkraft i det.

Jag försöker tänka insättningar på självkänslekontot, som beteendevetaren och min vän, Petra har lärt mig. Men shit, måste man göra exakt lika många insättningar på bådas konton? Måste jag ha bokföring på det? Det verkar ju som barnen har exakt koll på mina insättningar och själv försöker jag helt enkelt sätta in så mycket jag kan, när jag kommer åt. För man måste ju göra en del uttag också, (säga ifrån på skarpen), så det gäller att man boostat med insättningar. Det är svårt det där. Tur att jag har en man med syskonerfarenhet!

Hur kommer det sig att vi i Sverige har lagt oss till med frasen "Åhhh, nu blir jag avis!", när någon berättar något kul den har varit med om? Det är så klart inte (alltid) ett uttryck för faktisk avundsjuka, men det säger rätt mycket om vår kultur och hur accepterat det är att vältra sig i avundsjuka. Tänk om man istället sa "Åhhh vad jag blir inspirerad, vad kul!". Det tycker jag förvisso att många gör, men kunde önska att fler började bejaka och lyfta varandra och slita sig loss från avis-kulturen, kanske väljer jag omedvetet vänner efter det? (Intressant tanke, men ett annat ilägg.) För jag är "blessed" som har så många fina vänner och jag fortsätter leva oförstående inför känslan Avudsjuka.

Definition hämtad från Wikipedia: Avundsjuka är en (varaktig) känsla av avund och missunnsamhet. Se även svartsjuka. Normalt rör det sig om områden som innefattar något av följande: pengar, utseende, relationer, talanger och livsstilar.


Tänk så här istället!

"Anti-jantelagen" (hänger inramad på B:s skola)
§1 Du ska tro att du är enastående!
§2 Du är värd långt mer än du tror!
§3 Du kan lära dig allt!
§4 Du är bättre än många andra!
§5 Du vet mycket mer än många andra!
§6 Du har mycket att vara stolt över!
§7 Du duger till allt!
§8 Du skall le och skratta!
§9 Du har någon som bryr sig om dig!
§10 Du har kunskaper att lära ut!

Får du chansen, åk till Bali!

Rubriken är mitt favoritcitat ur en av mina favoritfilmer. Men ungefär där har mitt intresse för Bali stannat. Och kanske just därför har jag inte haft Bali på agendan. Men nu, inspirerad av Eat Pray Love och Bob Hansson (bra kombo), så har Bali raskat på sig i min lista på Platser-jag-vill-besöka-innan-jag-dör (helst med god marinal, haha). Jag har insett att Bail är stort och har många sidor och det går utmärkt att välja bort Får-du-chansen-åk-till-Bali-Bali och hyra ett hus och uppleva Kultur-stad-mystik-dyk-meditations-Bali. Mmmm, låter som ett härligt bakgrundsprojekt att filosofera runt. Alla som varit på Bail uppmanas här med maila mig sina bästa Bali-upplevelser! Tycker det är svårt att surfa sig till bra genuin info, hittar bara snygga resorts och tillrättalagd kultur on display. Men jag vet att det finns ett annat Bali.

Läser du inte redan Bob Hansson, så prova. What a man, what a mind! Har du inte läst Eat Pray Love, så rekommenderar jag den. Har du läst den och avfärdar den som chicklit, så är det också en intressant reflektion, fråga dig vad som fick dig att göra det? Resan som skildras är gjord och upplevd av författaren, inte uppdiktad. Platserna, människorna finns, upplevelserna är äkta. För mig var det väldigt givande, inspirerande, bekräftande och en viss igenkänning. Däremot ska du inte se filmen och tro att du vet vad boken handlar om, för det som boken egentligen handlar om kommer inte fram i filmen (surprise - not). Den var däremot kul att se i efterhand för att se miljöskildringarna i bilder!

Passande symbolik :-)

Mindfulness i vardagen

Jag har alltid planer. Nya idéer. Fantastiska projekt. Som jag tänker på. Det har stundtals gjort mig överhettad i hjärnkontoret. Jag har fått med mig många saker från mina longstays på Lanta. Men kanske är mindfulness i vardagen den som påverkat mig i grunden allra mest. Jag har fortfarande planer, nya idéer och ett brinnande engagemang. Men istället för att låta hjärnan snurra på dessa oavbrutet, har jag blivit mycket bättre på att uppskatta det jag har, ser och upplever just nu. På väg hem från min morgon-taxi-runda (lämnat barnen i skolan och P på dykcentret), så kände jag mig så glad för att jag hade övervunnit min rädlsla att köra tuktuk, så jag kunde sitta där och fara fram på den knackiga vägen denna behagliga morgon, jag väjde för en hund, såg en överkörd höna och hejade på nyvunna vänner längs vägen. Jag parkerade tuktuken utanför vår granne Din och vandrade upp för vägen mot vårt hus. Väg och väg, det är grus på berg, ganska brant och med ett par skarpa svängar. Men den här morgonen doftde blommorna härligt, lagom molningt och behaglig temperatur, några tuppar gal i kapp i sina burar hos vår andra granne som föder upp tuppar. Det prasslar av hönor och kycklingar i buskarna. Hibiskusen har ännu inte öppnat sig för dagen, thai-orren hoar i regnskogen, fåglarna kvittrar i kör och fjärilarna, som är gigantiska, flyger mellan de blommande träden och buskarna. Shit vad det är härligt! Och jag känner mig inte på besök, jag känner mig som en del av detta. Vilken lycka!

NU ska jag sätta tänderna i lite projekt och fantastiska idéer!