Om jag vetat då vad jag vet nu

Sitter och väntar på vår chaufför som ska köra oss till flyget, som ska ta oss till Singapore idag, och vidare till Perth imorgon. Funderar på hur spännande livet är i perspektiv. Hur vissa saker jag gjorde tidigare i livet blev av stor betydelse för framtida val. Tänk om jag vetat då vad jag vet nu.

1996 var ett riktigt skitår. Det var en av de första gångerna jag verkligen fick fokusera om. Jag älskade skidåkning. Fokuserat och dedikerat. Hade pendlat till Alperna i flera säsonger och lagt många offpiståk i erfarenhetsryggsäcken. När jag plötsligt befann mig i en helikopter på väg ner från otillgänglig terräng längst in i Val D'Isères djupa bergsmassiv. Fan, korsbandet av. Så var det med den listan på nya berg som skulle erövras. 

Ett par år tidigare hade jag tagit dykcert i Grekland. Först segling i den grekiska övärlden, sedan dykcert. Det var fotbolls VM, delfinerna hoppade längs segelbåten och fetaosten har aldrig varit så god. Sen jobbade jag som reseledare i franska Alperna. Sommaren efter tillbringades i Norge med att ta Advanced Open Water cert bland tareskog och dödmanshand-koraller och sommarskidåkning i Stryn. Jag minns att dykningen var väl kul, bäst var ett häftigt strömdyk vi gjorde, rena vilda västern, men det var ju skidåkningen som var min grej. Som det pirrade under huden av förväntan när vi körde hyrbilen genom de fyra, fem meter höga vallarna upp till Stryn. Klicka i bindningarna, svänga ner för glaciaären med vattnet porlande och brusande någonstans under sorbetsnön och istäcket. Jag kunde inte tänka mig ett liv utan det.

Men knät ville inte läka ordentligt, jag fick operera om, skruvar skruvade ur sig. Väntan, kryckor, sjukgymnastik. Skidåkning var då en utopi. För mig var det en verklig sorg. I-lands-problem, kanske du tycker, men det var ju det jag ville göra, det var ju det som var det viktiga i livet. Och jag tror att det är jätteviktigt att göra sådan man passionerat älskar. Man måste älska det man gör. Jag har alltid valt att i första hand fokusera på det som är min passion. Oavsett om det är jobb eller fritid och det är väl därför jag till slut suddat ut gränserna däremellan.

Jag tror att den viktigaste vägen till lycka är att känna inre tillfresställelse och det tror jag man gör om man följer sitt hjärta. Det handlar inte om att vara egoistisk. Men lever man i en relation och har familj, så behöver man så klart synka och ibland kanske ge och ta. Fast i de bästa av världar vill man samma sak. Det som P kallar för "Det stora cirkusnumret". Och framför allt, det handlar inte om att "unna sig" att göra saker man älskar, det handlar om att det är livsviktigt för att må bra hela vägen, därför behöver det ingå naturligt i livet. Så är det i alla fall för mig.

Tillbaka till 1996. Skitåret. Sorg över förlorad skidåkning. Och sorg och oro över annat i familjen också. Skitår, helt enkelt. Jag var ingen erfaren dykare vid det laget. Men då styredes kosan mot Phi Phi för några veckors fokuserad dykning. Istället för skidåkning. Tänkte att det måste ju vara bra rehab för ett knä, vattenträning.

Det var faktiskt först då som jag upptäckte. Det här var ju mitt rätta element. Jag kände samma eufori som på glaciären. Tyngdlöshet på riktigt. Leopardhajarna dansade runt mig. I stim. DET händer inte längre. Nattdyk i Phi Phis hamn. Anemone Reef sprakade av färger. Phi Phi påminde på många sätt om en Schweizisk alpby där säsongarna satt på caférna och pratade dykning, istället för skidåkning. Maya Bay på Phi Phi Leys baksida var ännu en oupptäckt pärla (innan filmen The Beach förstörde magin) och vi låg ensamma på stranden där en hel dag. Jag var helt såld.

Idag präglas Phi Phi av skrikande båttaxichaffisar, inkastare på dykcentren som drar i turisterna, stora hotell istället för pitoreska bungalows. Och ett Maya Bay så fyllt av båtar, så att det omöjligt går att se dess skönhet. Men det mesta är ändå sig likt under ytan.

En natt fick vi ingen bungalow. Någon sa till oss att åka till en stor ö längre söder ut. "Åk till Koh Lanta. Det förutspås bli nästa turistparadis, men idag finns där inget. Ingen el, inga turister, bara munkarna som drar på de oändliga och orörda stränderna. Och säkert någon stans att bo." Vi åkte dit.

Senare i januari 1997 åkte vi hem. Jag hade en ny passion. Gjorde nya listor. Och ingen aning om vad framtiden skulle bära med sig.

Den 4 maj 1997, alltså bara någon månad efter jag lämnade Thailand första gången. Gick en 85 meter lång passagerarfärja på grund. King Cruiser. Den skrapade upp skrovet på just vackra färgsprakande Anemone Reef, en solig och stilla dag. Mycket märkligt. Men nu ligger den där på 35 meters djup.

Jag har dykt på vraket många gånger genom åren och i veckan gjorde jag det igen, och även Anemone Reef och Bida öarna utanför Phi Phi.

Tänk om jag vetat då vad jag vet nu.

Nu kom chauffören.